Allt går dåligt och några frågor till alla som vill svara

Jag tänkte skriva om två saker idag. Det första är om hur det går nu och lite om hur det kommer bli och ja allt sånt. Och sen det andra är lite hur jag tänker och frågor om typ mat och hur andra gör och lite såna saker!
Men ja jag börjar iallafall med hur allting går och så. För jag har ju varit inlagd på sjukhus nu i mer än en månad. Kommer inte ihåg exakta dagen och orkar inte kolla nu men det var typ i mitten eller slutet av juli nångång. Och då från första början så sa dom att det kanske skulle bli några dagar och ja nu är det ju väldigt mycket längre!
Och det jobbiga är att det känns som jag ALDRIG kommer få slippa dethär. För som både personalen och flera av er har skrivit så har ju anorexin blivit bättre eller vad man ska säga. Alltså att kroppen mår bättre och jag kan oftare vinna över monstret och såna saker. För i början så hade ju jag tillochmed sond för jag kunde inte äta ALLS i början när jag var på sjukhuset. Så ja jag VET att såna saker har blivit bättre!
Men nu har jag ju istället jätte mycket ångest och dåliga tankar. Och har gjort flera gånger sånt som dom räknar som självmords försök och jag får inte ha permison hemma längre för dom litar inte på mig. Så då spelar det ju ingen roll ifall jag är bättre med anorexin om allt sånt annat är mycket mycket sämre. Då kan jag ju bli hur frisk som helst från det och fortsätta äta massor och bli jätte tjock och kommer ÄNDÅ må skit dåligt och inte få komma härifrån. Och att man mår ofta sämre när man inte kan typ använda anorexin längre men ja då blir ju inget bättre iallafall? För har ju ingen nytta ändå av om kroppen är friskare om jag ändå inte får göra nånting och att hjärnan iallafall bara blir mer sjuk liksom?
Och läkaren tycker ju att jag ska gå i dagvård. Och jag vill fortfarande inte det och det känns bara stort nej till det. Men vet inte om jag säger nej om hon kan tvinga mig ändå? Men då kommer det ju ändå inte hjälpa för som det står överallt så måste man vara mottiverad för att gå där och jag är INTE mottiverad för dagvård. Men hon verkar ändå inte som det finns nåt alternativ alls men det måste det väl göra? Men ja det gör ju iallafall bara att det känns mer hopplöst och onödigt med exakt allting.
Iallafall så ska vi ha ett läkar samtal igen idag om hur helgen har varit och hur det är efter det jag gjorde hemma och allt detdär. Och det har ju inte gått så bra så det kommer säkert vara samma regler igen eller att jag inte får åka till stallet alls heller. Så orkar bara inte allt det här mer och det enda jag vill är bara få slippa allt. Och det är helt omöjligt.
Men till en helt annan sak så är det lite om dethär med mat och så. Och jag vet att man inte ska jämföra och jag har en sjukdom som jag måste vara jätte noga med matschema och sånt och allt sånt vet jag. Men skulle ändå vara intressant att veta hur andra gör! Typ som frukost så undrar jag om ni brukar äta samma sak varje dag eller olika saker? Och samma med mellanmål? Och om man tillexempel brukar äta samma sak tycker ni att det är fel då och att man MÅSTE äta olika?
Och typ med lunch och middag så hur mycket tycker ni är ungefär normalt då? Om det tillexempel är köttbullar säger vi så hur många skulle ni äta? Och typ tallriks modellen hur mycket har ni ungefär då av protein och kolhydrater och grönsaker?
Som sagt så jag vet att man inte ska jämföra och det är olika för alla och allt sånt VET jag! Så jag vill bara veta hur andra gör och vad andra tycker är normalt liksom för går inte att veta det här.

 

[tuaphua]

Men om jag äter en sak som dom har bestämt till mellanmål som går okej så är det ju ändå inte monstret som bestämmer. Så jag tycker ändå det borde räcka men tydligen så gör det inte det.

Det är ganska vanligt att när patienten inser att den måste börja äta mer och inte kan slingra sig så mkt kring att man ska äta och måste släppa det kontrollbehovet hittar annat den vill kontrollera. För många är det då vad de äter som blir nästa kontrollbehov.
Du kommer lära dig släppa det kontrollbehovet längre fram. Men just nu måste vården vara mer ”tvingande” IOM att monstret fortfarande spjärnar emot. Du har inte fullt släppt in behandlare och inte fullt accepterat behandlingen.
Därför måste de bestämma åt dig. Och det förstår jag är tufft för dig!

 

[tuaphua]

Men det som är så svårt också är ju att det läkaren bestämmer ganska ofta gör så jag mår sämre och då är det ännu mer svårt att lita på henne liksom.
Men om jag får fråga en annan sak om du jobbar med sånt här? Bara om det GÅR att säga nånting hur lång tid det brukar ta tills att man typ är som vanligt igen med skola och ridning och alla såna saker? Fattar att det kan vara jätte olika men ifall man kan säga nånting hur lång tid det oftast tar på ett ungefär?
För enda jag vet är att när jag hade det förut så hade jag själva diagnosen eller hur man säger i ungefär ett och ett halvt år men det var aldrig såhär jobbigt då och var på ett väldigt annat sätt så vet inte om jag kan jämföra med då liksom.

Läkaren bestämmer sånt som är långsiktigt bra för dig och låter dig inte fly från dina problem. Det är jättetufft att kämpa med sina problem. Men du blir inte frisk om du inte går igenom den psykiska smärtan och hittar andra sätt att hantera den än kontrollera saker kring mat/rörelse. Det får du hjälp med nu.
Och det känns inte bra just nu. Men läkaren vet att det är vad som fungerar på sikt.

 

[Thaliaste]

Men till en helt annan sak så är det lite om dethär med mat och så. Och jag vet att man inte ska jämföra och jag har en sjukdom som jag måste vara jätte noga med matschema och sånt och allt sånt vet jag. Men skulle ändå vara intressant att veta hur andra gör! Typ som frukost så undrar jag om ni brukar äta samma sak varje dag eller olika saker? Och samma med mellanmål? Och om man tillexempel brukar äta samma sak tycker ni att det är fel då och att man MÅSTE äta olika?
Och typ med lunch och middag så hur mycket tycker ni är ungefär normalt då? Om det tillexempel är köttbullar säger vi så hur många skulle ni äta? Och typ tallriks modellen hur mycket har ni ungefär då av protein och kolhydrater och grönsaker?
Som sagt så jag vet att man inte ska jämföra och det är olika för alla och allt sånt VET jag! Så jag vill bara veta hur andra gör och vad andra tycker är normalt liksom för går inte att veta det här.

Jag förstår att du försöker få grepp om vad som är "normalt" och att det är jobbigt att känna sig vilsen. Men precis som du redan förstår kan jag bara bekräfta att det är olika beroende på ens behov och att det i din situation inte kommer att hjälpa dig att jämföra dig med personer på internet som du inte vet något om.

Precis som det varierar vad och hur mycket en shettis och en shire, eller en hopponny och en hagpensionär äter, så varierar det bland oss människor. Det beror på vad vi har för behov, vad vi gör om dagarna, om vi har sjukdomar o.s.v. De allra flesta i min omgivning äter i alla fall rätt varierat, vad jag kan se. Men jag brukar inte kolla vad andra äter. Själv försöker jag också äta varierat, eftersom jag mår bäst då och annars lätt tröttnar på maträtter och smaker om jag inte varierar mig.

Det bästa du kan göra nu är att lita på dem som har gjort ditt matschema. De ser just dig i just din situation, de har utbildning och de har erfarenhet av en massa andra personer som är och har varit i samma situation som du är nu. Vi svarar jättegärna i dina trådar, men i denna fråga kommer du få mycket bättre svar om du pratar med dem som är där hos dig.

Det här med att du vill ha det likadant och inte variera, gäller det bara maten eller även allt annat i livet?

 

[Fjordfrälst]

Jag svarar inte över mängden mat jag äter, det hjälper inte dig då vi har helt olika förutsättningar men jag kan svara på att jag varierar min frukost, ja. Jag kan hitta nått nytt som jag "snöar in på" ett tag och då äter jag det tills jag känner för något annat .

 

[LiviaFilippa]

Det går tyvärr inte att säga något om tiden. Det beror på så många saker. Men en sak är säkert - det kommer gå fortare om du försöker "gilla läget" och anstränger dig så mycket du bara kan för att göra det som dina behandlare tror är bäst för dig.

Men tänk om det ändå inte är det bästa då? Säger inte att det är så men OM det bara fortsätter bli värre med hur jag mår förutom just med vissa saker med maten ska jag ändå bara fortsätta göra som andra bestämmer ändå då?

 

[LiviaFilippa]

Läkaren bestämmer sånt som är långsiktigt bra för dig och låter dig inte fly från dina problem. Det är jättetufft att kämpa med sina problem. Men du blir inte frisk om du inte går igenom den psykiska smärtan och hittar andra sätt att hantera den än kontrollera saker kring mat/rörelse. Det får du hjälp med nu.
Och det känns inte bra just nu. Men läkaren vet att det är vad som fungerar på sikt.

Ja alltså jag fattar på ett sätt hur du menar men jag tycker ändå inte jag får så mycket hjälp eller tips om liksom alla jobbiga tankar och känslor och allt det. Utan det har ju bara blivit värre hela tiden som jag har försökt göra som dom vill mot monstret.

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår att du försöker få grepp om vad som är "normalt" och att det är jobbigt att känna sig vilsen. Men precis som du redan förstår kan jag bara bekräfta att det är olika beroende på ens behov och att det i din situation inte kommer att hjälpa dig att jämföra dig med personer på internet som du inte vet något om.

Precis som det varierar vad och hur mycket en shettis och en shire, eller en hopponny och en hagpensionär äter, så varierar det bland oss människor. Det beror på vad vi har för behov, vad vi gör om dagarna, om vi har sjukdomar o.s.v. De allra flesta i min omgivning äter i alla fall rätt varierat, vad jag kan se. Men jag brukar inte kolla vad andra äter. Själv försöker jag också äta varierat, eftersom jag mår bäst då och annars lätt tröttnar på maträtter och smaker om jag inte varierar mig.

Det bästa du kan göra nu är att lita på dem som har gjort ditt matschema. De ser just dig i just din situation, de har utbildning och de har erfarenhet av en massa andra personer som är och har varit i samma situation som du är nu. Vi svarar jättegärna i dina trådar, men i denna fråga kommer du få mycket bättre svar om du pratar med dem som är där hos dig.

Det här med att du vill ha det likadant och inte variera, gäller det bara maten eller även allt annat i livet?

Ja alltså jag vill alltid ha saker på ett sätt så jag kan vara beredd på det och följa en plan liksom. Så ganska mycket vill jag ha likadant men inte ALLT kanske.

 

[sorbifolia]

Har du någonsin hört uttrycket "det blir sämre innan det blir bättre"? Lite så är det nog för dig just nu. Du får inte använda anorexian för att hantera och trycka undan allt annat som är jobbigt, och då kommer de sakerna fram och blir mycket tydligare än vad de varit tidigare.

Ska försöka förklara med en bild, kanske blir lite töntigt men du får bära över med mig och se om du förstår poängen: Låtsas som om du är rädd spindlar. Om du är ensam hemma och det är en spindel i ditt rum, så kan du "hantera" det genom att släcka ljuset och låta bli att titta på den. Eller du kan flykta ut till ett annat rum. Men inget av detta får spindeln att försvinna, den är fortfarande där och den kommer bli större och större och göra spindelnät över hela rummet... kanske får den även spindelbäbisar så det blir jättemånga av dom efter ett tag.
Så när du återvänder till rummet, eller tänder ljuset igen, så upptäcker du att problemet (spindeln) har blivit ett mycket större problem än vad det var tidigare. Du kanske väljer att springa ut igen, eller släcka ljuset ännu en gång, men du vet att det endast är en tillfällig lösning, och att det kommer bara bli ännu värre om du inte gör något åt det. Precis så är det med din ångest och dina kontrollbehov. Anorexian har varit din flykt, ditt sätt att släcka ljuset så du inte behöver se ursprungsproblemen, men detta hanteringssättet har gjort så att dina egentliga problem har fått växa sig större och större. Nu när du blir tvungen att äta blir det som att ljuset tänds igen och du ser de andra problemen tydligare och måste förhålla dig till dom.

Så hur kan du bäst bli av med alla dessa läskiga spindlar? En möjlighet (bildligt talat fortfarande) är att vänta tills din pappa kommer hem och kan hjälpa dig få bort dom. Det är aldrig fel att ta hjälp om man känner att man behöver det. Annars så kan du bestämma dig att du ska fånga och/eller döda spindlarna själv. I såna fall så är det bäst att börja så snabbt som möjligt, innan de hinner bli ännu större och flera. Det är jobbigare att göra allting själv, men det går om du verkligen vill.

Vad jag försöker visa dig här, då: Det är inte så att de andra problemen har blivit värre på grund av att du äter mera och att anorexian har blivit bättre. Det är bara så att du numera SER de andra problemen tydligare, och att de har fått växa sig större och större i skymden av din anorexia.

Men - det är enormt mycket enklare att ta tag i problem när man faktiskt ser dem. Så jo - det går framåt. Även om det inte känns så. Nästa steg nu är att bestämma sig för att bli av med problemen, och våga göra något åt dom så de inte får växa sig ännu större.

 

[tuaphua]

Ja alltså jag fattar på ett sätt hur du menar men jag tycker ändå inte jag får så mycket hjälp eller tips om liksom alla jobbiga tankar och känslor och allt det. Utan det har ju bara blivit värre hela tiden som jag har försökt göra som dom vill mot monstret.

Det kommer vara jobbigare att göra vad de säger än lyssna på monstret om man ser till det kortsiktiga. Och det är där du fastnar. En månad är jättemycket för dig, alltså du känner att du varit där väldigt länge och jobbat hårt med att bli frisk under den tiden. Men en månad är inte så mycket för någon livshotande sjukdom. Du var ju så dålig att du varit nära döden.
Om du varit mindre sjuk då du kom dit kanske utgången varit en annan.
Men du var så himla dålig att det blir en längre och tuffare väg tillbaks.
För att behandlingen ska få bäst effekt så måste du låta dem behandla dig och lita på processen och läkaren.
Du skiljer också på saker som hör ihop. De jobbiga tankarna och känslorna som blivit värre blir det för att du går emot monstret. Och det måste du göra för att bli frisk.
Det du behöver för att bli frisk jobbar de på. Bland annat måste du släppa kontrollen, både kring mat/rörelse/behandling. Och du måste kommunicera hur du mår, så du dels slipper bära allt själv och dels kan få rätt hjälp/bemötande från andra. Allt detta jobbar du ju redan på och gör fina framsteg!
Det kommer kännas värre under ett tag, tills du lyckats göra monstret svagare än det är idag. Men du är på rätt stig nu.

 

[Lovisaleonora]

Nu vet jag inte hur det på riktigt ÄR, men som det låter när du beskriver hur det är blir det

Kontrollbehov=allt blir inte perfekt=ångest=matkontroll=ångestlindring

Din egen medicin mot din ångest (när saker inte blir som du tänkt dig) är att kontrollera maten. Det har blivit ett automatiskt sätt att lindra ångest och därför blir du ju automatiskt jätteupprörd när du inte får matkontrollera/avstå från mat när du har ångest. Som att inte få dricka när en är törstig. Plågsamt.

När du då inte kan lindra ångesten blir den istället värre, för ångest stannar sällan på samma nivå (antingen bättre eller sämre beroende på vad en gör eller inte gör). Klart det blir stökigt och du blir arg och tappar kontrollen.

Stämmer det med hur du känner och agerar?

 

[Lovisaleonora]

Vill tillägga att kontrollbehov i sig inte är en dålig egenskap, men att det lätt kan halka in till något som är skadligt för mig själv. Det finns mycket att läsa om kontrollbehov, jag lägger en länk längre ner där jag tycker jag känner igen mycket.

Kontrollbehovet kan ju orsaka mycket ångest om jag inte kan skilja på när det tar överhand och blir helt ohanterbart. Kontrollbehov som spinner iväg leder ofelbart (i min värld) till ångest och självförberåelser och dålig självkänsla och kasst självförtroende. Som leder till ännu mer kontrollbehov. Och tankar om hur kass jag är som inte ens klarar av .... vad det nu kan vara. Så blir det en nedåtgående spiral där jag lätt kan bevisa för mig själv hur kass jag är (genom att ställa helt galna krav på vad jag ska klara av).

https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/symtom-och-besvar/psykisk-ohalsa/kontrollbehov

 

[LiviaFilippa]

Jag svarar till alla i samma svar nu så ni vet. Men jag tycker inte att jag har nåt överdrivet kontroll behov på det sättet. Alltså ja jag vill ha koll på saker och vill ha vissa saker på samma sätt liksom men det är inte som att jag har kontroll behov och måste ha super koll på ALLT. Som på den där sidan där det står om sånt att man tänker jätte mycket vad andra tänker om en och att man kontrollerar om man har gjort saker massa gånger så nej så är inte jag alls. Men jag hatar när jag inte får ha nån kontroll ALLS om sånt som handlar om mig men det tror jag inte är kontroll behov utan så skulle nog dom flesta känna?
Och sen det att jag har typ använt anorexin för att hantera jobbiga känslor eller så innan. Så stämmer inte det heller egentligen för jag har aldrig ens haft sånhär ångest förut och när det blev dåligt nu var ju när C blev halt. Och hon är frisk nu så jag har inte nån andledning till att må dåligt ens så om det bara var att hantera jobbiga saker borde det ju bara försvinna nu när C är bra isåfall?

 

[LiviaFilippa]

Och det med att en månad inte är så länge så nej jag fattar att inte alla tycker det och såklart är det olika vad det är. Men först så är det mer än en månad. Och sen så har ju nästan allt bara blivit värre än så länge så då kan det lika gärna fortsätta bli sämre ännu längre innan det blir bättre OM det blir det.
Så tänk om ni hade varit TVUNGNA att vara nånstans i typ en och en halv månad och ni måste vara kvar längre men ni vet inte hur länge. Och under hela den tiden så får ni inte göra NÅNTING av sånt som ni brukar och tycker om och mår bra av. Och nån annan bestämmer exakt ALLT om när ni ska äta och vad och hur mycket. Även om det är nåt jätte äckligt eller ni mår illa eller nåt så skulle det inte spela nån roll utan ni MÅSTE göra som dom säger ändå. Och nån annan bestämmer när ni ska sova när ni ska vakna vad ni får göra hela dagarna. Och det är typ ingenting. Och ni skulle inte få träffa vem ni ville eller nånting. Och ni skulle inte ens få gå på toa eller duscha ifred. Så tror jag faktiskt att dom flesta skulle tycka att typ en och en halv månad är jätte länge och att ni också skulle vara väldigt trötta på allting och bli irriterade på den som bestämmer allt det.

 

[SaraXX]

Och det med att en månad inte är så länge så nej jag fattar att inte alla tycker det och såklart är det olika vad det är. Men först så är det mer än en månad. Och sen så har ju nästan allt bara blivit värre än så länge så då kan det lika gärna fortsätta bli sämre ännu längre innan det blir bättre OM det blir det.
Så tänk om ni hade varit TVUNGNA att vara nånstans i typ en och en halv månad och ni måste vara kvar längre men ni vet inte hur länge. Och under hela den tiden så får ni inte göra NÅNTING av sånt som ni brukar och tycker om och mår bra av. Och nån annan bestämmer exakt ALLT om när ni ska äta och vad och hur mycket. Även om det är nåt jätte äckligt eller ni mår illa eller nåt så skulle det inte spela nån roll utan ni MÅSTE göra som dom säger ändå. Och nån annan bestämmer när ni ska sova när ni ska vakna vad ni får göra hela dagarna. Och det är typ ingenting. Och ni skulle inte få träffa vem ni ville eller nånting. Och ni skulle inte ens få gå på toa eller duscha ifred. Så tror jag faktiskt att dom flesta skulle tycka att typ en och en halv månad är jätte länge och att ni också skulle vara väldigt trötta på allting och bli irriterade på den som bestämmer allt det.

Ja, det skulle vi förmodligen. Och så känner förmodligen de flesta som ligger på sjukhus så länge. Som måste följa strikta program för att träna saker, lära sig att gå igen eller vad det nu kan vara. Jag tror att de är vansinniga på sin läkare/sjukgymnast/whatever mellan varven. Svär över att det här skulle drabba just dem.

Men jag tror samtidigt att de inser att deras största chans att komma därifrån och få tillbaka sitt vanliga liv är att följa det program som experterna sätter upp åt dem, för experterna har följt massor av patienter som har gått igenom samma sak.

Kram, det låter asjobbigt.
Heja dig!

 

[emma-vsm]

Och det med att en månad inte är så länge så nej jag fattar att inte alla tycker det och såklart är det olika vad det är. Men först så är det mer än en månad. Och sen så har ju nästan allt bara blivit värre än så länge så då kan det lika gärna fortsätta bli sämre ännu längre innan det blir bättre OM det blir det.
Så tänk om ni hade varit TVUNGNA att vara nånstans i typ en och en halv månad och ni måste vara kvar längre men ni vet inte hur länge. Och under hela den tiden så får ni inte göra NÅNTING av sånt som ni brukar och tycker om och mår bra av. Och nån annan bestämmer exakt ALLT om när ni ska äta och vad och hur mycket. Även om det är nåt jätte äckligt eller ni mår illa eller nåt så skulle det inte spela nån roll utan ni MÅSTE göra som dom säger ändå. Och nån annan bestämmer när ni ska sova när ni ska vakna vad ni får göra hela dagarna. Och det är typ ingenting. Och ni skulle inte få träffa vem ni ville eller nånting. Och ni skulle inte ens få gå på toa eller duscha ifred. Så tror jag faktiskt att dom flesta skulle tycka att typ en och en halv månad är jätte länge och att ni också skulle vara väldigt trötta på allting och bli irriterade på den som bestämmer allt det.

Vi fattar verkligen hur man kan må av att inte få göra några egna val. Att någon annan bestämmer allt i ens vardag. Jag förstår att du mår piss av det. Men jag förstår också varför det är så för dig just nu.
Jag har inte varit med om samma sak, men jag minns när jag var inlagd och inte fick röra mig på en vecka. Inte ens resa mig upp i sängen, låg ner och sket i en balja, ja du fattar. Jag var så arg och kände mig så liten och frustrerad över att behöva få hjälp med saker som annars är så basic för mig.

Det är lätt att förstå att du är arg. Att du känner dig kontrollerad och styrd. Men ha tillit till vården, försök hitta acceptans som någon skrev. Det du faktiskt kan styra är dina tankar och inställning (det är skitsvårt det med men du kommer tjäna på acceptera att läget är som det är nu).

 

[Sleepy]

Och det med att en månad inte är så länge så nej jag fattar att inte alla tycker det och såklart är det olika vad det är. Men först så är det mer än en månad. Och sen så har ju nästan allt bara blivit värre än så länge så då kan det lika gärna fortsätta bli sämre ännu längre innan det blir bättre OM det blir det.
Så tänk om ni hade varit TVUNGNA att vara nånstans i typ en och en halv månad och ni måste vara kvar längre men ni vet inte hur länge. Och under hela den tiden så får ni inte göra NÅNTING av sånt som ni brukar och tycker om och mår bra av. Och nån annan bestämmer exakt ALLT om när ni ska äta och vad och hur mycket. Även om det är nåt jätte äckligt eller ni mår illa eller nåt så skulle det inte spela nån roll utan ni MÅSTE göra som dom säger ändå. Och nån annan bestämmer när ni ska sova när ni ska vakna vad ni får göra hela dagarna. Och det är typ ingenting. Och ni skulle inte få träffa vem ni ville eller nånting. Och ni skulle inte ens få gå på toa eller duscha ifred. Så tror jag faktiskt att dom flesta skulle tycka att typ en och en halv månad är jätte länge och att ni också skulle vara väldigt trötta på allting och bli irriterade på den som bestämmer allt det.

Något som kan göra skillnad för dig är att fundera på hur det hade varit om du skulle åkt av en av ponnysarna och brutit båda benen. Lång tid på sjukhus, lång tid med operationer, behandlingar och sjukgymnastik med personalen, övningar så att du kunde börja gå igen. Det skulle säkert vara jättejobbigt och frustrerande också. En viktig skillnad skulle kanske vara att då hade du direkt insett att du behövde deras hjälp för att bli frisk. Det hade inte gått utan dem, för du hade ju brutit benen, du var ju sjuk.

Det kanske inte är lika lätt för dig nu, att inse hur sjuk du egentligen har varit och fortfarande är, när monstret viskar i ditt öra (eller skriker). Jag förstår att det är jobbigt med ångesten och alla jobbiga tankar. Nu har du ju fått medicin och det finns medicin att sova på, det är ju bra. Fråga om det finns fler sätt de kan hjälpa dig på med det, om du vill.

 

[tuaphua]

Och det med att en månad inte är så länge så nej jag fattar att inte alla tycker det och såklart är det olika vad det är. Men först så är det mer än en månad. Och sen så har ju nästan allt bara blivit värre än så länge så då kan det lika gärna fortsätta bli sämre ännu längre innan det blir bättre OM det blir det.
Så tänk om ni hade varit TVUNGNA att vara nånstans i typ en och en halv månad och ni måste vara kvar längre men ni vet inte hur länge. Och under hela den tiden så får ni inte göra NÅNTING av sånt som ni brukar och tycker om och mår bra av. Och nån annan bestämmer exakt ALLT om när ni ska äta och vad och hur mycket. Även om det är nåt jätte äckligt eller ni mår illa eller nåt så skulle det inte spela nån roll utan ni MÅSTE göra som dom säger ändå. Och nån annan bestämmer när ni ska sova när ni ska vakna vad ni får göra hela dagarna. Och det är typ ingenting. Och ni skulle inte få träffa vem ni ville eller nånting. Och ni skulle inte ens få gå på toa eller duscha ifred. Så tror jag faktiskt att dom flesta skulle tycka att typ en och en halv månad är jätte länge och att ni också skulle vara väldigt trötta på allting och bli irriterade på den som bestämmer allt det.

Jag förstår att det är fruktansvärt jobbigt! Och det hade alla tyckt det var. Jag kan än idag känna att jag får ångest bara jag blir sjuk i feber 1 vecka och inte kan göra mer än ligga i sängen. För det påminner mig om då jag var sjuk och kunde spendera månader i sängen med fruktansvärda smärtor som jag kräktes av. Jag var så ledsen, så arg, så frustrerad.

Nu vet jag ju dock att jag inte är så sjuk mer. Och att jag inte kommer ligga där i månader igen. Så då är det enklare att "prata med den ångesten och få bort den".

Du vet ju inte när du ska därifrån och du vet inte hur det blir efter. Det skulle stressa många, de flesta förmodligen.
Att acceptera att det är så är en viktig del i att bli frisk. Men det betyder inte att det är lätt. Eller att vi tror att det är lätt.

För mig som är väldigt intresserad av psykologi och jobbar mycket med det i träning av ekipage/hästar under problemlösning tex så vet jag att det är otroligt vanligt med att samma mönster upprepas hos olika individer i olika stadier av mental rehab eller utbildning. Utifrån och med kunskap ser man det väldigt tydligt. Och det är ofta rätt standard hur man ska hantera situationerna och problemen. Även om man alltid gör viss anpassning.
Generellt är det ju att lära sig kommunicera som krävs som steg ett. Och det har du ju börjat med nu. Det är ju jättesvårt! Och du är på god väg där!
Utan kommunikation kan man ju varken lära någon, lära om eller stötta på rätt sätt.
Jag som är utifrån och inte behöver känna dina jobbiga känslor kan ju se på allt med en helt annan blick.
Hade jag suttit i din sits nu hade jag inte sett på det på samma sätt som jag nu kan göra opåverkad av allt det jobbiga. Jag hade inte sett framstegen, mönstret etc.

Jag tycker du jobbar på jättebra och jag förstår att det känns skit. Jag har upplevt det själv under många år, även om det var pga fysiska skador främst så fick jag inget göra och jag förlorade väldigt mycket tid som tonåring pga sjukdom. Och det känns skit! Och det ÄR skit! Det får man känna.
Men för att komma vidare måste man också acceptera och våga släppa in andra, ta emot hjälp/vård. Och det gör du betydligt mer nu än då du kom dit först. DET är att gå framåt även om det känns tuffare nu. För med det här gör du möjligt för folk att räcka dig en hand eller rent av bära din ryggsäck lite under din tuffa vandring. Och den här vandringen leder någonstans. Till ett bättre och friare liv. Du går inte bara och gömmer dig bakom någon annan. Du tar tillbaks ditt liv igen. Även om det nu käns som att andra styr så gör de det för att du inte ska styras av någon som vill dig illa. De här personerna vill dig väl och hjälper dig bli fri.

 

[LiviaFilippa]

Något som kan göra skillnad för dig är att fundera på hur det hade varit om du skulle åkt av en av ponnysarna och brutit båda benen. Lång tid på sjukhus, lång tid med operationer, behandlingar och sjukgymnastik med personalen, övningar så att du kunde börja gå igen. Det skulle säkert vara jättejobbigt och frustrerande också. En viktig skillnad skulle kanske vara att då hade du direkt insett att du behövde deras hjälp för att bli frisk. Det hade inte gått utan dem, för du hade ju brutit benen, du var ju sjuk.

Det kanske inte är lika lätt för dig nu, att inse hur sjuk du egentligen har varit och fortfarande är, när monstret viskar i ditt öra (eller skriker). Jag förstår att det är jobbigt med ångesten och alla jobbiga tankar. Nu har du ju fått medicin och det finns medicin att sova på, det är ju bra. Fråga om det finns fler sätt de kan hjälpa dig på med det, om du vill.

Ja det skulle såklart också varit jobbigt men ändå bättre. För då skulle dom nog kunna säga ungefär hur lång tid det skulle ta. Och dom skulle inte bestämma ALLT ändå. Typ om jag ville vara ifred så skulle dom inte säga att jag inte skulle få det för att jag hade brytit benen. Eller om det var nån mat som jag verkligen inte klarar att äta så skulle dom inte säga att det är bara för jag har brytit benen och sagt att jag måste äta det ändå. För om man tar vilken annan sjukdom eller fel somhelst så verkar det ju jätte knäppt att skylla exakt ALLT på det. Så det är inte bara att jag skulle inse att jag behövde hjälp utan det är många andra skillnader också som det skulle vara bättre.

 

[Sleepy]

Ja det skulle såklart också varit jobbigt men ändå bättre. För då skulle dom nog kunna säga ungefär hur lång tid det skulle ta. Och dom skulle inte bestämma ALLT ändå. Typ om jag ville vara ifred så skulle dom inte säga att jag inte skulle få det för att jag hade brytit benen. Eller om det var nån mat som jag verkligen inte klarar att äta så skulle dom inte säga att det är bara för jag har brytit benen och sagt att jag måste äta det ändå. För om man tar vilken annan sjukdom eller fel somhelst så verkar det ju jätte knäppt att skylla exakt ALLT på det. Så det är inte bara att jag skulle inse att jag behövde hjälp utan det är många andra skillnader också som det skulle vara bättre.

Det måste vara jättejobbigt och frustrerande, jag förstår det. Men det finns ju två saker som är jätteviktiga just nu för att du ska kunna må bättre i kroppen och det är mat och vila. Din kropp blev jätte, jättesjuk och de behöver ha koll på att du får i dig tillräckligt och att du verkligen inte anstränger dig, så att kroppen kan läka som den ska. Det är ju svårt för dem, eftersom en del av dig tycker det är fel att äta så mycket eller vissa saker och att inte röra på dig. Därför kan de inte låta dig vara ifred. De har ansvar för att hjälpa din kropp att må bättre, även när du inte håller med. För din sjukdom gör att du inte kan ha det ansvaret själv ännu. För dig blir det då jätte, jättejobbigt. Men du har kommit så långt redan och kämpar så fantastiskt och det kommer att bli bra.

 

[LiviaFilippa]

Det måste vara jättejobbigt och frustrerande, jag förstår det. Men det finns ju två saker som är jätteviktiga just nu för att du ska kunna må bättre i kroppen och det är mat och vila. Din kropp blev jätte, jättesjuk och de behöver ha koll på att du får i dig tillräckligt och att du verkligen inte anstränger dig, så att kroppen kan läka som den ska. Det är ju svårt för dem, eftersom en del av dig tycker det är fel att äta så mycket eller vissa saker och att inte röra på dig. Därför kan de inte låta dig vara ifred. De har ansvar för att hjälpa din kropp att må bättre, även när du inte håller med. För din sjukdom gör att du inte kan ha det ansvaret själv ännu. För dig blir det då jätte, jättejobbigt. Men du har kommit så långt redan och kämpar så fantastiskt och det kommer att bli bra.

Jag fattar det att det är för att kroppen behöver det och så. Men jag mår ju helatiden bara sämre med mer ångest och jobbiga tankar och allt det så det känns ändå som att allt blir värre även fast kroppen mår bättre liksom. Vet inte hur jag ska förklara men du kanske fattar iallafall.