Svagheten är ju om folk inte stänger - grinden i sig är ju ingen svag punkt. Detsamma gäller självstängande grindar med en eltråd över som också klassas som ras.
Uppgiften om icke-elektriska grindar kommer från informationstexten "Stängsling mot stora rovdjur" från Viltskadecenter och SLU.
"Om ett elektriskt stängsel korsar en allmän gångväg ska en oelektrifierad passage ordnas i stängslet. Det räcker alltså inte med isolerade
handtag. Med gångpassager menas stängselgenomgångar som kan passeras till fots eller i vissa fall med skidor, cykel eller rullstol."
Exakt vilken tolkning som görs av "allmän gångväg" vet jag inte. Inte heller om det finns rättsfall även om jag har ytterst svårt att tänka mig det. Jag är, som sagt, ingen expert.
Passusen du hänvisar till finns på sidan 97 i boken "Stängsling mot stora rovdjur".
Men vad som definieras som "allmän gångväg" är minst sagt oklart. Och verkligheten är mer mångfacetterad.
Om varje stig ska anses som allmän gångväg, och man därför kräver komplexa, dyra (och tyvärr svårunderhållna lösningar med kort överlevnadstid), så minskar detta ytterligare viljan hos djurhållare att bygga RAS.
Det är inte precis så att man får extra pengar, för att bygga och underhålla stättor och självstängande grindar.
Och även om man får bidrag, så täcker dessa endast en bråkdel av byggkostnaden för RAS.
Önskan att helt bli av med varg, ökar också, ju svårare det blir att få tillräckliga bidrag till stängslen och deras underhåll.
Länsstyrelserna brukar nöja sig med att det finns "vanliga grindar", och att det är tydligt var dessa finns, t.ex. markerat på en uppsatt karta.
Om det finns en utmärkt vandringsled, som går igenom betesområdet, så får man hantera detta särskilt.
Vanliga stigar, får "vanliga grindar".
I praktiken så förhandlar man som markägare/djurhållare med ansvariga för en eventuell vandringsled (t.ex. "Sörmlandsleden"), och skapar en situation där man flyttar vandringsleden en smula, runt betet, så att det i normalfallet ska gå att undvika multipla passager per tidsenhet in och ut RAS-stängslade områden.
Det blir bättre både ur RAS-synpunkt, samt att man undviker att ha mycket folk "springande i beteshagen".
Länsstyrelserna får "förhandla med sig själva" om hur komplexa grindlösningar de vill finansiera vad avser stängsling av betesområden i naturreservat. Men Lst behöver inte söka bidrag för sin stängsling mot statens vilt.
Jag har sett lösningar av grindar till betesområden i naturreservat som innefattar stättor och självstängande grindar, likväl som lösningar med "vanliga grindar".
Ironiskt nog, så måste även stättor och självstängande grindar, enligt anvisningarna kompletteras med eltråd (se sidan 98-99 i samma bok). Samtidigt som grindar med eltråd inte anses godtagbara...
Väldigt få markägare som också är djurhållare har egentligen behövt pröva de här reglerna.
Det är få betesmarker som finns i rovdjursdominerade områden, som också innehåller vägar lämpade för cykel eller rullstol. Själva idén att köra med cyklar eller rullstol genom en hage med ystra ungtjurar eller nykalvade kor i, verkar rätt världsfrånvänd.
I praktiken så handlar det om hur naturreservat ska skötas och hur tillgänglighetsreglerna ska kunna uppfyllas.
Det är ytterst sällan en vanlig fårbonde har sådana problem.