Gry
Trådstartare
Åkte bort med familjen i helgen och kollade upp noga vilket hundhotell härikring som hade bäst rykte. Det var inte så många att välja på iofs 
Men några. Absolut seriösast (trodde nästan karln ville göra ett hembesök hos oss först) och med oklanderligt rykte lämnade jag således min 14 månades kemiskt kastrerade hanhund i tryggt förvar.
När jag skulle hämta ut hunden fick jag höra att det gått bra etc etc men fick också höra att han fått lägga ner honom ett par ggr (alfarulla) då han inte varit koncentrerad/lydig vid rastning (andra hundar i rastgårdar runt omkring) och att han rekommenderade strypkoppel på min hund. Han hade haft det ialf. Doggen är i könsmognadsfasen nu, lite osäker och lite dominant, och då behöver de få veta vem som bestämmer. Sa hotellägaren.
Jag känner igen det där resonemanget. Har hört det ofta under uppväxten av min far vars hundpedagogik är som tagen från 40-talet. Den känns inte så uppdaterad. Det stämmer att min dog inte är så koncentrerad på föraren med andra hundar runt omkring som är hispiga och uppspelta. Och finns INGEN ANNAN utväg och en jätteduktig kunnig tränare anser att alfarullningar och strypkoppel är den enda utvägen så köper jag det. Men när jag läser böcker, här inne, pratar med hundkunnigt folk etc så får jag en stark känsla att den här typen av pedagogik är lika ute som axelklaffar på en glansig chockrosa skjorta.
Kände ett stygn av obehag när vi åkte därifrån.
PS. Ja, det är mitt ansvar att se till att min hund kan gå i koppel med allt och alla. Det kan han inte. Vi har kämpat som satan för att få den lilla odågan att gå så pass bra som han gör nu. Han är till hälften husky och dra ligger i blodet Ju mer motstånd i kopplet- desto mer tar han i. Vi har jobbat extremt konsekvent med att antingen stanna, eller vända vid drag. En gång fick jag vända (och nu överdriver jag inte) 289 ggr tills jag fick spelet och vrålade ett par väl valda, varpå han skötte sig vägen hem. Har även fått hjälp av två kunniga tränare, varav en tävlar med husky som bara garvar och säger att jag köpt en suverän draghund som borde göra många huskyägare gröna av avund, men som har fått mitt lilla kräk/älsking att gå hyfsat. Vi jobbar också mkt utan koppel på inhägnat område med "freestyle" (fick jag lära mig att vi gör) och vi har jättefin kontakt. Han är liksom världens bästa hund, otroligt smart och duktig och läraktig på allt utan koppel. Men som sagt, han är så mkt bättre nu. Men bättre kan det bli.
Nej, jag tänker inte; Jag lämnar in min superhemska hund till hotell så att den stackars hotellägaren får ta itu med min ouppfostrade skithund. Sedan blir jag förbannad för att andra får ta konsekvenserna av min misslyckade uppfostran. Jag tänker mer i termerna: Finns det inget annat sätt?
Men några. Absolut seriösast (trodde nästan karln ville göra ett hembesök hos oss först) och med oklanderligt rykte lämnade jag således min 14 månades kemiskt kastrerade hanhund i tryggt förvar. När jag skulle hämta ut hunden fick jag höra att det gått bra etc etc men fick också höra att han fått lägga ner honom ett par ggr (alfarulla) då han inte varit koncentrerad/lydig vid rastning (andra hundar i rastgårdar runt omkring) och att han rekommenderade strypkoppel på min hund. Han hade haft det ialf. Doggen är i könsmognadsfasen nu, lite osäker och lite dominant, och då behöver de få veta vem som bestämmer. Sa hotellägaren.
Jag känner igen det där resonemanget. Har hört det ofta under uppväxten av min far vars hundpedagogik är som tagen från 40-talet. Den känns inte så uppdaterad. Det stämmer att min dog inte är så koncentrerad på föraren med andra hundar runt omkring som är hispiga och uppspelta. Och finns INGEN ANNAN utväg och en jätteduktig kunnig tränare anser att alfarullningar och strypkoppel är den enda utvägen så köper jag det. Men när jag läser böcker, här inne, pratar med hundkunnigt folk etc så får jag en stark känsla att den här typen av pedagogik är lika ute som axelklaffar på en glansig chockrosa skjorta.
Kände ett stygn av obehag när vi åkte därifrån.
PS. Ja, det är mitt ansvar att se till att min hund kan gå i koppel med allt och alla. Det kan han inte. Vi har kämpat som satan för att få den lilla odågan att gå så pass bra som han gör nu. Han är till hälften husky och dra ligger i blodet
Ju mer motstånd i kopplet- desto mer tar han i. Vi har jobbat extremt konsekvent med att antingen stanna, eller vända vid drag. En gång fick jag vända (och nu överdriver jag inte) 289 ggr tills jag fick spelet och vrålade ett par väl valda, varpå han skötte sig vägen hem. Har även fått hjälp av två kunniga tränare, varav en tävlar med husky som bara garvar och säger att jag köpt en suverän draghund som borde göra många huskyägare gröna av avund, men som har fått mitt lilla kräk/älsking att gå hyfsat. Vi jobbar också mkt utan koppel på inhägnat område med "freestyle" (fick jag lära mig att vi gör) och vi har jättefin kontakt. Han är liksom världens bästa hund, otroligt smart och duktig och läraktig på allt utan koppel. Men som sagt, han är så mkt bättre nu. Men bättre kan det bli. Nej, jag tänker inte; Jag lämnar in min superhemska hund till hotell så att den stackars hotellägaren får ta itu med min ouppfostrade skithund. Sedan blir jag förbannad för att andra får ta konsekvenserna av min misslyckade uppfostran. Jag tänker mer i termerna: Finns det inget annat sätt?
