Ålderskris

[Singoalla]

(Skräll, eller hur?)

Jag känner att jag bara behöver skriva av mig lite, kanske känner någon igen sig. För några år sedan fyllde en vän till mig 30 och hon hade en riktig ålderskris. Hon hade gjort en lång bucket-list med saker hon skulle hinna med innan sin födelsedag och jag undrade om hon verkligen förstod att livet faktiskt fortsätter efteråt. 30 är väldigt ungt, och det tycker jag fortfarande. På min födelsedag i veckan fick jag frågan om jag upplevt någon ålderskris hittills. Jag svarade högfärdigt att jag absolut inte upplever någon kris, utan känner att livet börjar nu. Det är sant, det är verkligen så jag känner. Min storebror och jag skämtade om att jag har ju faktiskt krisat mig igenom nästan hela mitt vuxna liv fram tills nyligen. Så det är väl skönt att det är över, och att jag äntligen börjat landa i vad jag vill och vad jag trivs med. Så långt så väl.

Men nu har polletten trillat ner att jag visst genomgår en kris och den är inte ens nådig. Just på grund av att jag känner att jag äntligen börjat hitta rätt så har en frustration dykt upp kring varför jag inte gjort det tidigare. Jag började rensa ut min garderob för några månader sedan och blev nästan arg över saker jag köpt. Vem i hela fridens namn klär sig så här? Har jag verkligen sett ut såhär? Sedan har det med förakt rensats bort. Efteråt skedde samma sak med inredningen. Fy fan, bort bort bort. Är jag helt tappad som köpte den här byrån? Ingenting hemma duger längre till nya, vuxna Singo. Sedan har det där bara eskalerat i en rasande takt. Varför har jag inte sparat mer pengar? Varför i hela fridens namn valde jag inte en bättre utbildning? Varför har jag lagt så mycket tid på fel människor, fel saker, fel mål. Varför kunde jag aldrig någonsin lära mig av andras misstag utan var tvungen att begå precis allihopa själv? FLERA GÅNGER OM?!? Är jag helt bakom flötet? Varför har jag varit en förbannad barnrumpa i tio vuxna år och slösat bort så mycket värdefull tid på skit?

Jag vet, ni behöver inte ens säga det. Jag vet om att erfarenheter formar en och att jag inte varit där jag är idag om jag inte gjort precis allt det där. Jag vet. Jag vet också om att jag gjort en miljon saker som jag inte ångrar för allt i världen. Men just nu suger det att jag inte lyckas förlika mig med vissa livsval och det faktum att jag nu upplever att jag ligger efter. Det där jag sa om att livet börjar nu visade sig vara en smärtsam känsla och jag får nästan panik över att inte vilja slösa en minut mer.

Har ni några tips på hur en kan överleva en kris och bli vän med sina tidigare val i livet? (Tips som "Äh du är ung, skit i det där!" är väl inte så konstruktiva eftersom jag självklart gjort det om möjligheten funnits). Har ni haft någon livskris och hur har den i så fall yttrat sig?

 

[ptr]

En klok man som var i så att säga slutänden av livet tyckte att jag skulle trösta mig med att det blir bara värre - efter 25 blir det bara värre. När man börjar märka det har det gått en fem år men värre blir det fortare än man hinner vänja sig.
Var bara att artigt hålla med - och tänka att nädu gubbfan. Fast som så ofta, det ligger nog något i vad de säger de äldre när de pratar om sina livserfarenhet. Vi kommer inte undan hur gärna vi än vill helt enkelt!

Muntert va?

 

[Singoalla]

En klok man som var i så att säga slutänden av livet tyckte att jag skulle trösta mig med att det blir bara värre - efter 25 blir det bara värre. När man börjar märka det har det gått en fem år men värre blir det fortare än man hinner vänja sig.
Var bara att artigt hålla med - och tänka att nädu gubbfan. Fast som så ofta, det ligger nog något i vad de säger de äldre när de pratar om sina livserfarenhet. Vi kommer inte undan hur gärna vi än vill helt enkelt!

Muntert va?

Haha, jag har faktiskt enbart hört det motsatta, att livet blir bättre och bättre med åldern (om man bortser från fysiken). Min egen erfarenhet tycks styrka det.

 

[ptr]

Haha, jag har faktiskt enbart hört det motsatta, att livet blir bättre och bättre med åldern (om man bortser från fysiken). Min egen erfarenhet tycks styrka det.

Dåså!

 

[Singoalla]

Dåså!

Ja, nu var det ju inte riktigt det som problemet handlade om utan förmågan att släppa och gå vidare.

 

[athena_arabians]

@Singoalla: Jag blir 45 i år... jag har fortfarande inte vad som anses vara ett välordnat liv eller en karriär. Jag har en kompis strax under 40 som heller inte har det (med ett awesome liv i övrigt). Vi skiter i "måsten" och så "ska" det vara och kör vårt race. Det fina med det är att det blir lättare och lättare med åren. Jag jobbar just nu med en kvinna som INTE följer den traditionella kvinnorollen och är i närheten av 60 och hon är totalt badass (och betydligt mer vältränad än vad jag är... ).

Jag kan också tillägga att jag spenderat för mycket studietid på att festa och krångla in mig med fel karlar. Efter den tiden har jag krånglat in mig för mycket med karlar också Men attans vad kul det varit och jag har som sagt en jäkla pondus av mina år som jag nu uppskattar och utnyttjar, mig sätter man sig inte på!

Edit: Mina favvokläder är fortfarande diverse camo och min SoA-hoodie men visst, jag kan klä upp mig och chocka folk (senast på firmafesten ).

 

[fio]

Ja alltså jag är 51 i år och det är väl kris nog Jag har nog inte så mkt kris över mig själv utan mer kris över att mina föräldrar kanske inte lever så mkt längre.. nu är dom unga 71 och 73 så jag hoppas dom lever 20 år till . Dom är friska och så men ändå... Jag har mest kris att jag blir själv och ensam och hur det ska gå

 

[Araminta]

Min far lärde mig två kloka saker: 1. Tankar/känslor är bara kemiska processer så länge du inte agerar på dem. 2. Det enda du kan göra något åt är den situation du befinner dig i just i denna sekund. Vi kan inte påverka vår dåtid och vi har endast begränsade möjligheter att påverka vår framtid.

Det är självklarheter och gamla skåpmat när det kommer till psykologiska teorier, men jag kan känna en viss tröst i dem när tidsångesten tågar in. Man får lite perspektiv på tillvaron. Viss ångest är nyttig men den där skräpångesten som inte leder oss någonvart behöver vi faktiskt inte bry oss om. Reflekterande och navelskådande är bra men i begränsade mängder. För mig är krisande över spilld mjölk typiskt symptom på när jag behöver göra något här och nu istället för att plåga mig själv över gamla synder.

 

[fio]

@Singoalla: Jag blir 45 i år... jag har fortfarande inte vad som anses vara ett välordnat liv eller en karriär. Jag har en kompis strax under 40 som heller inte har det (med ett awesome liv i övrigt). Vi skiter i "måsten" och så "ska" det vara och kör vårt race. Det fina med det är att det blir lättare och lättare med åren. Jag jobbar just nu med en kvinna som INTE följer den traditionella kvinnorollen och är i närheten av 60 och hon är totalt badass (och betydligt mer vältränad än vad jag är... ).

Jag kan också tillägga att jag spenderat för mycket studietid på att festa och krångla in mig med fel karlar. Efter den tiden har jag krånglat in mig för mycket med karlar också Men attans vad kul det varit och jag har som sagt en jäkla pondus av mina år som jag nu uppskattar och utnyttjar, mig sätter man sig inte på!

Edit: Mina favvokläder är fortfarande diverse camo och min SoA-hoodie men visst, jag kan klä upp mig och chocka folk (senast på firmafesten ).

Ja alltså jag är inte välordnad för fem öre.. känner mig mer hemma med 20 åringarna i stallet än de i min ålder...de är mammor och förnuftiga och husliga och fixiga

 

[athena_arabians]

Ja alltså jag är 51 i år och det är väl kris nog Jag har nog inte så mkt kris över mig själv utan mer kris över att mina föräldrar kanske inte lever så mkt längre.. nu är dom unga 71 och 73 så jag hoppas dom lever 20 år till . Dom är friska och så men ändå... Jag har mest kris att jag blir själv och ensam och hur det ska gå

Det går... min far dog för fem år sedan (känns som igår och det är ett sår). Min mamma är svårt dement (Alzheimers) och har suttit på hemmet sedan 2010 och inte känt igen mig på fyra år.

Dvs man överlever utan föräldrarna men det är bitvis ett helvete.

 

[Singoalla]

@Singoalla: Jag blir 45 i år... jag har fortfarande inte vad som anses vara ett välordnat liv eller en karriär. Jag har en kompis strax under 40 som heller inte har det (med ett awesome liv i övrigt). Vi skiter i "måsten" och så "ska" det vara och kör vårt race. Det fina med det är att det blir lättare och lättare med åren. Jag jobbar just nu med en kvinna som INTE följer den traditionella kvinnorollen och är i närheten av 60 och hon är totalt badass (och betydligt mer vältränad än vad jag är... ).

Jag kan också tillägga att jag spenderat för mycket studietid på att festa och krångla in mig med fel karlar. Efter den tiden har jag krånglat in mig för mycket med karlar också Men attans vad kul det varit och jag har som sagt en jäkla pondus av mina år som jag nu uppskattar och utnyttjar, mig sätter man sig inte på!

Edit: Mina favvokläder är fortfarande diverse camo och min SoA-hoodie men visst, jag kan klä upp mig och chocka folk (senast på firmafesten ).

Befriande att höra att jag inte är ensam Om jag hade känt att jag var nöjd som det var, eller att jag ville fortsätta göra icke-vuxna val så hade jag nog dock inte haft några större problem med att bortse från vad andra tyckte. Men det problemet just nu är väl snarare att mycket av min vilja drar mot nya saker och att jag känner att jag förlorat mycket tid (och pengar) på dumheter, vilket gör mig frustrerad och ledsen. Jag hoppas såklart att den känslan ska avta eftersom jag egentligen vet om att mycket jag gjort inte alls varit dumt. Men just nu har jag lite svårt att skaka av mig att det skulle vara så.

Pondus har jag nog också fått av mina erfarenheter. Glad att du nämnde det, det är faktiskt inte en egenskap som man ska förringa!

 

[Singoalla]

Min far lärde mig två kloka saker: 1. Tankar/känslor är bara kemiska processer så länge du inte agerar på dem. 2. Det enda du kan göra något åt är den situation du befinner dig i just i denna sekund. Vi kan inte påverka vår dåtid och vi har endast begränsade möjligheter att påverka vår framtid.

Det är självklarheter och gamla skåpmat när det kommer till psykologiska teorier, men jag kan känna en viss tröst i dem när tidsångesten tågar in. Man får lite perspektiv på tillvaron. Viss ångest är nyttig men den där skräpångesten som inte leder oss någonvart behöver vi faktiskt inte bry oss om. Reflekterande och navelskådande är bra men i begränsade mängder. För mig är krisande över spilld mjölk typiskt symptom på när jag behöver göra något här och nu istället för att plåga mig själv över gamla synder.

Klok far och klok du, ska påminna mig själv om detta.

 

[Singoalla]

de är mammor och förnuftiga och husliga och fixiga

Är det dåligt?

 

[Singoalla]

Ja alltså jag är 51 i år och det är väl kris nog Jag har nog inte så mkt kris över mig själv utan mer kris över att mina föräldrar kanske inte lever så mkt längre.. nu är dom unga 71 och 73 så jag hoppas dom lever 20 år till . Dom är friska och så men ändå... Jag har mest kris att jag blir själv och ensam och hur det ska gå

Utan att ha behövt leva utan mina föräldrar ännu kan jag inflika att min erfarenhet är att människan är oerhört anpassningsbar och stark Min egen far förlorade sina föräldrar alldeles för tidigt och hastigt. Sorgen finns där, men oftast lever han på och skrattar.

 

[fio]

Är det dåligt?

Nä men det är alltså så otroligt himla långt bort från mig själv. Jag känner mig som 10 år i deras sällskap

 

[Singoalla]

Nä men det är alltså så otroligt himla långt bort från mig själv. Jag känner mig som 10 år i deras sällskap

Jag har några sånna vänner också. När självförtroendet tryter så brukar jag påminna mig själv att jag har andra värdefulla egenskaper som sticker ut.

 

[Dressyrtjejen_97]

Ålderskris är väl kanske ett lite skarp ord, men någonting åt det hållet iaf...

Jag hade det i höstas, i samband med/strax efter att jag fyllde 20 år.
Det primära var de facto att jag inte var tonåring längre, men samtidigt inte hade gjort någonting som en "normal tonåring" brukar ha gjort, och att en del i det berodde på att jag blivit väldigt manipulerad under min uppväxt. Att jag gått miste om "min ungdoms glada dagar" helt enkelt och att mitt ev. liv som "young, wild and crazy" var slut, att jag skulle bli "vuxen och 100% seriös (och än mer lillgammal!)" på allvar nu eftersom att jag fyllt 20 år. Det sekundära var insikten om att mina föräldrar nog troligtvis bara har 15-20 år kvar i livet och att jag kanske ändå borde ta vara på dem åren. Det ligger ju alltså en intressekonflikt mellan det primära och sekundära, och det har varit mycket tankar som snurrat i mitt huvud fram och tillbaka...

 

[Araminta]

Ålderskris är väl kanske ett lite skarp ord, men någonting åt det hållet iaf...

Jag hade det i höstas, i samband med/strax efter att jag fyllde 20 år.
Det primära var de facto att jag inte var tonåring längre, men samtidigt inte hade gjort någonting som en "normal tonåring" brukar ha gjort, och att en del i det berodde på att jag blivit väldigt manipulerad under min uppväxt. Att jag gått miste om "min ungdoms glada dagar" helt enkelt och att mitt ev. liv som "young, wild and crazy" var slut, att jag skulle bli "vuxen och 100% seriös (och än mer lillgammal!)" på allvar nu eftersom att jag fyllt 20 år. Det sekundära var insikten om att mina föräldrar nog troligtvis bara har 15-20 år kvar i livet och att jag kanske ändå borde ta vara på dem åren. Det ligger ju alltså en intressekonflikt mellan det primära och sekundära, och det har varit mycket tankar som snurrat i mitt huvud fram och tillbaka...

Jag har inte heller haft några "tonår". Det går helt utmärkt att ta igen de åren när man är 20, om man vill, eller helt skita i det och har ett bra liv ändå. Jag tog igen mina "wild and crazy"-år under tre månader i Berlin, 22 år gammal. Mycket mer tidseffektivt än att dra ut det på 6 år och det var kul där och då men absolut inte livsnödvändigt.

Min mor menar att jag varit 26 sedan jag var 14 Och idag, 28 år gammal, så håller jag helt med henne

 

[Dressyrtjejen_97]

Jag har inte heller haft några "tonår". Det går helt utmärkt att ta igen de åren när man är 20, om man vill, eller helt skita i det och har ett bra liv ändå. Jag tog igen mina "wild and crazy"-år under tre månader i Berlin, 22 år gammal. Mycket mer tidseffektivt än att dra ut det på 6 år och det var kul där och då men absolut inte livsnödvändigt.

Min mor menar att jag varit 26 sedan jag var 14 Och idag, 28 år gammal, så håller jag helt med henne

Du har så rätt. Problemet är att jag inte kan se mig själv som "young, wild and crazy", men samtidigt är rädd att ångra mig när jag är 30 år...

Många i min omgivning menar att jag i vissa avseenden, mentalt sett, har varit som 30-40 år sedan jag var 13 år typ. Jag ser det dessvärre inte som en komplimang.

 

[Hyacinth]

Mitt råd är väl att gå 100% in för krisen. Drick portvin, knyppla och oja dig. Fundera på en blåtoning av håret. Kanske en malteser och en ordentlig basker i mohair. Sen blir det kul och man behåller portvinet och går vidare i livet.