Sv: Åkersork
Alltså... Låt mig berätta en liten, hrrm, historia. Och jag vill starkt betona att denna metod INTE är att tillämpa i dagens Sverige!
På det glada 60-talet hade min familj köpt sig mark i släktbyn i Lappland för att bygga en semesterstuga där. Den mark som stod till buds var då en ren åker men med mycket möda och slit fick man ordning på marken och man byggde sin semesterstuga. Efter andra året noterades den väldiga mängden åkersork som levde i området. Detta uppmärksammades särskilt efter att en av stugans stöttestenar en dag försvann ner i marken med ett glatt Fopp! Marken var då så underminerad av åkersork att den helt enkelt gav vika för stenen. Att något måste göras åt sorkarna stod klart, öppet krig förklarades mot gnagarna. Det blev till att införskaffa Karbid. Sorkbekämpning med Karbid går till så att man häller Karbid i så många sorkingångar man hittar, häller vatten på Karbiden och förseglar sedan hålen, t ex med torv eller liknande. Karbid + vatten bildar nämligen acetylengas. Giftig, oerhört eldfängd och sist men inte minst... explosiv. Och mer än så gör man inte. Ska man åtminstone inte göra...
Så medan männen i släkten letade reda på sorkhål och preparerade dem med Karbid - gick min mor - då 10 år - och letade reda på alla små skära sorkbebisar och stoppade dem i fickorna. Enligt en 10-åring skulle minsann inga sorkbebisar dö på ett sådant grymt sätt inte.
Hursomhelst, min morfar gick sedan och hällde vatten på Karbiden och förväntade sig att min morbror skulle täppa igen hålen. Men någonstans där i kedjan av kommunikation brast något, och hålen täpptes inte igen. Bara något enstaka. Kafferasten kallade och morfar lämnade min morbror att försegla hålen - trodde han. Min morbror däremot som var av en annan åsikt hade hört om en effektivare metod att använda Karbid på. Så han hämtade sig en lång braständare och förde den brinnande stickan till det första hålet där mest gas hunnit utvecklats...
Morfar till morbror: Pojk vad sysslar du med?! Nej! Karbid är eldf--..
KA-WRRRRRROOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOM!
Explosionen och knallen var så kraftig att den kändes och definitivt hördes i andra änden av byn. Inte en sork i gångarna överlevde, dog de inte av explosionen i marken måtte de ha dött av tryckvågen och för att inte tala om elden...
Jag kan dock meddela att vi har sork där än, för ni minns kanske min mor, då 10 år? Med fickorna fulla av sorkbebisar? Med barnatårar i ögonen över sorkarnas grymma öde gick hon till gårdens loge och lade varsamt sin hord av sorkbarn i en tom spilta intill den gamle nordsvensken Lukas. Så ofta hon kunde besökte hon sina små skyddslingar och matade dem med allt ätbart hon kom över. Vid sommarens slut när det var dags att lämna släktbyn var sorkbarnen så pass stora att de kunde klara sig själva. Livet går vidare....