Fibusen
Trådstartare
Japp,blir bulgarien den 21 augusti-28 augusti,vilket betyder att jag måste lämna bort vovven från 20 aug-29 aug,och jag har redan STOOOOOR ångest! Vovven är mitt allt,skulle nått hända honnom vet jag inte vad jag ska göra! Jag vet att jag är fjantig,men oroar mig hela tiden för saker som kan hända....
Kompisen som ska ha han är dock hundvan,men ingen direkt sån där riktig hundälskare,men visst gillar hon hundar,det gör hon,men skulle inte kunna tänka sig att köpa sig en egen nu när hon flyttat hemifrån..Men har hundvana sen hon var liten bebis,hafft taxar och labradorer,och hennes pappa tävlar med grönlandshundar,och har även en jättefin hane hemma som dom har ute till avel..,Så som sagt är hon hundvan,hon vet vad det handlar om,men endå,jag är så orolig! Hon erbjöd sig själv att ta han,och hon och hennes (hundälskande) sambo tycker att det ska bli jättekul! Hon får ha med sig han på jobbet,och hennes karl jobbar skifft,så vissa dagar så kommer han att bli hemma i lägenheten med hennes kille,så visst,jag tror absolut att han kommer få det jättekul,men..
Tänk om hon glömmer nått,eller har han lös och han sticker iväg,om han blir överkörd,hoppar från deras balkong som dom har,m.m.
Varför är man så här fjantig för? Jag är så himla rädd att nått ska hända,för jag vill hela tiden vara med och ha koll när det gäller min hund...Jag känner min hund,jag vet när och vad han ska hitta på för bus..
Ska absolut säga att det är strängt koppeltvång HELA TIDEN dom är ute med han,för i bland så sticker han iväg bara..Om dom är hemma hos hennes föräldrar så får dom binda honnom i fall dom går in,så att han inte springer ner till stora vägen,och blir påkörd...Fan,jag känner själv hur jobbig jag är!
Nån mer som är en riktig hönsmamma?
Kompisen som ska ha han är dock hundvan,men ingen direkt sån där riktig hundälskare,men visst gillar hon hundar,det gör hon,men skulle inte kunna tänka sig att köpa sig en egen nu när hon flyttat hemifrån..Men har hundvana sen hon var liten bebis,hafft taxar och labradorer,och hennes pappa tävlar med grönlandshundar,och har även en jättefin hane hemma som dom har ute till avel..,Så som sagt är hon hundvan,hon vet vad det handlar om,men endå,jag är så orolig! Hon erbjöd sig själv att ta han,och hon och hennes (hundälskande) sambo tycker att det ska bli jättekul! Hon får ha med sig han på jobbet,och hennes karl jobbar skifft,så vissa dagar så kommer han att bli hemma i lägenheten med hennes kille,så visst,jag tror absolut att han kommer få det jättekul,men..
Tänk om hon glömmer nått,eller har han lös och han sticker iväg,om han blir överkörd,hoppar från deras balkong som dom har,m.m.
Varför är man så här fjantig för? Jag är så himla rädd att nått ska hända,för jag vill hela tiden vara med och ha koll när det gäller min hund...Jag känner min hund,jag vet när och vad han ska hitta på för bus..
Ska absolut säga att det är strängt koppeltvång HELA TIDEN dom är ute med han,för i bland så sticker han iväg bara..Om dom är hemma hos hennes föräldrar så får dom binda honnom i fall dom går in,så att han inte springer ner till stora vägen,och blir påkörd...Fan,jag känner själv hur jobbig jag är!
Nån mer som är en riktig hönsmamma?
