Åh nej, det fick ju inte hända!

[Voeux]

Dottern 7,5 månad låg på min säng och jag skulle hämta hennes tandborste. Stannar till i dörröppningen och tittar så hon inte är så intresserad av att krypa runt just nu men hon ligger lugnt och pillar på sina fötter. Tar några kliv in i badrummet, lägger tandkräm på hennes tandborste och vänder precis när jag hör en duns följt av ett avgrundsvrål. Kan inte fatta hur snabbt det gick, och känner mig som världens sämsta mamma..

Hon har rullat av och landat på rygg vid fotändan. Skriker, så hon har i varje fall inte förlorat medvetandet. Lyfter upp henne och hon skriker på kanske 20 sek innan hon lugnar ner sig och gosar in sig i famnen. Lite röd på baksidan av huvudet. Vi borstar tänder, topsar öron. Hon verkar vara sig själv. Visste inte om jag skulle våga lägga henne men hon var också trött efter att ha varit uppe en timme efter hennes vanliga läggningstid. Så nu sover hon.

Borde jag ha åkt in med henne? Vad ska jag göra nu? Ska ringa 1177 nu men jag tycker alltid det är lång kö för att komma fram och de säger alltid att man ska åka in. Sist sa de att jag skulle åka in med henne när hon hade 38,9 feber och de tittade på mig som ett frågetecken på närakuten. Tror dessutom inte de tar in fler såhär sent, sist hade de slutat ta emot fler efter kl. 20 pga kö. Så det blir sannolikt barnakuten om vi åker. Får se vad de säger.

Vad säger Bukes mamma-erfarenheter? Fy, usch hur kunde jag vara så klantig

 

[Honungshumlan]

Jag har gjort precis samma sak med sonen som nu är sju år. Dessutom slog han pannan i en knopp på byrån intill och fick en rejäl bula. Mest troligt blev din lilla rädd av fallet och fick lite ont bara.

 

[Kilauea]

Jag har vaknat en natt av att sonen dunsade i golvet. Vi har sån hög kontinentalsäng.
Det gick bra. Jag ringde aldrig 1177, sonen somnade om efter en stund. Han blev nog mest rädd. Jag höll mig vaken ett tag (ringde sambon och grät, klockan var runt 5 på morgonen och han skulle upp för jobb två timmar senare). Ingen fara på taket med sonen, tror inte ens han fick nån bula.

Lillasyster föll en gång bakåt (från sittande på golvet) och slog huvudet i en kant. Det blev som ett rött streck på baksidan där hon slagit i, bara en liten svullnad men jag kände mig aldrig orolig för större skada på hjärnan. Kanske jag skulle det?

Saker händer! Vi är bara människor. I ditt fall hade jag försökt dämpa ångesten (lättare sagt än gjort, jag vet ) och jag hade inte heller varken ringt eller åkt in i nuläget.

 

[Bluefish]

Min son samsov länge vilket trots uppfinningsrika barriärer resulterat i ett antal nattliga dunsar i golvet, det är väldigt obehagligt men det har aldrig varit någon fara. Håll koll utifall hon visar tecken på hjärnskakning, men utifrån min erfarenhet är det ovanligt. Min grät av rädslan i någon minut sedan var det glömt. Jag la ut kuddar och täcken på golvet utmed sängen och då sov han ibland vidare när han rullat ner istället.

Klandra inte dig själv, givetvis var det inte vad du önskade men man kan inte göra 100%iga riskanalyser varje givet tillfälle.

 

[zassoo]

Åh det är så himla lätt hänt Eftersom hon var vid medvetande hela tiden, lugnade sig snabbt och verkade vara som vanligt efteråt hade jag inte åkt in. Bara haft lite extra koll på hur hon verkar i något dygn efteråt.

Jag åkte in med min yngsta till barnakuten efter att han ramlat från skötbordet vid två månaders ålder. Där kan vi snacka om att känna sig som världens sämsta mamma, herregud vilken ångest och panik. Får fortfarande fruktansvärt dåligt samvete när jag tänker på det. Men det var ingen fara alls med honom förutom att han blev rädd, jag mådde nog sämre faktiskt.

 

[Voeux]

Jag har gjort precis samma sak med sonen som nu är sju år. Dessutom slog han pannan i en knopp på byrån intill och fick en rejäl bula. Mest troligt blev din lilla rädd av fallet och fick lite ont bara.

Jag har vaknat en natt av att sonen dunsade i golvet. Vi har sån hög kontinentalsäng.
Det gick bra. Jag ringde aldrig 1177, sonen somnade om efter en stund. Han blev nog mest rädd. Jag höll mig vaken ett tag (ringde sambon och grät, klockan var runt 5 på morgonen och han skulle upp för jobb två timmar senare). Ingen fara på taket med sonen, tror inte ens han fick nån bula.

Lillasyster föll en gång bakåt (från sittande på golvet) och slog huvudet i en kant. Det blev som ett rött streck på baksidan där hon slagit i, bara en liten svullnad men jag kände mig aldrig orolig för större skada på hjärnan. Kanske jag skulle det?

Saker händer! Vi är bara människor. I ditt fall hade jag försökt dämpa ångesten (lättare sagt än gjort, jag vet ) och jag hade inte heller varken ringt eller åkt in i nuläget.

Min son samsov länge vilket trots uppfinningsrika barriärer resulterat i ett antal nattliga dunsar i golvet, det är väldigt obehagligt men det har aldrig varit någon fara. Håll koll utifall hon visar tecken på hjärnskakning, men utifrån min erfarenhet är det ovanligt. Min grät av rädslan i någon minut sedan var det glömt. Jag la ut kuddar och täcken på golvet utmed sängen och då sov han ibland vidare när han rullat ner istället.

Klandra inte dig själv, givetvis var det inte vad du önskade men man kan inte göra 100%iga riskanalyser varje givet tillfälle.

Tack för era svar Har pratat med 1177 nu och de ställde lite kontrollfrågor, sa att jag skulle hålla koll på henne med jämna mellanrum så hon inte kräks och kanske väcka henne ett par gånger under natten för att kolla läget. De skulle även ringa tillbaks om 2 h.

 

[Voeux]

Åh det är så himla lätt hänt Eftersom hon var vid medvetande hela tiden, lugnade sig snabbt och verkade vara som vanligt efteråt hade jag inte åkt in. Bara haft lite extra koll på hur hon verkar i något dygn efteråt.

Jag åkte in med min yngsta till barnakuten efter att han ramlat från skötbordet vid två månaders ålder. Där kan vi snacka om att känna sig som världens sämsta mamma, herregud vilken ångest och panik. Får fortfarande fruktansvärt dåligt samvete när jag tänker på det. Men det var ingen fara alls med honom förutom att han blev rädd, jag mådde nog sämre faktiskt.

Åh fy, vilken hemsk erfarenhet. Vad skönt att det gick bra med honom

Ja, man får ju så sjukt dåligt samvete. Jag VET ju att hon rör sig så snabbt så tycker jag borde vetat bättre Men samtidigt är det så många ögonblick, varje dag, som man vaktar. Har koll. Håller i. Det är väl dömt att hända tillslut…

 

[FeatherCloud]

Dottern 7,5 månad låg på min säng och jag skulle hämta hennes tandborste. Stannar till i dörröppningen och tittar så hon inte är så intresserad av att krypa runt just nu men hon ligger lugnt och pillar på sina fötter. Tar några kliv in i badrummet, lägger tandkräm på hennes tandborste och vänder precis när jag hör en duns följt av ett avgrundsvrål. Kan inte fatta hur snabbt det gick, och känner mig som världens sämsta mamma..

Hon har rullat av och landat på rygg vid fotändan. Skriker, så hon har i varje fall inte förlorat medvetandet. Lyfter upp henne och hon skriker på kanske 20 sek innan hon lugnar ner sig och gosar in sig i famnen. Lite röd på baksidan av huvudet. Vi borstar tänder, topsar öron. Hon verkar vara sig själv. Visste inte om jag skulle våga lägga henne men hon var också trött efter att ha varit uppe en timme efter hennes vanliga läggningstid. Så nu sover hon.

Borde jag ha åkt in med henne? Vad ska jag göra nu? Ska ringa 1177 nu men jag tycker alltid det är lång kö för att komma fram och de säger alltid att man ska åka in. Sist sa de att jag skulle åka in med henne när hon hade 38,9 feber och de tittade på mig som ett frågetecken på närakuten. Tror dessutom inte de tar in fler såhär sent, sist hade de slutat ta emot fler efter kl. 20 pga kö. Så det blir sannolikt barnakuten om vi åker. Får se vad de säger.

Vad säger Bukes mamma-erfarenheter? Fy, usch hur kunde jag vara så klantig

Jag hade faktiskt inte åkt in. De gånger (Japp, plural ) vår stora gjorde liknande sa 1177 att det var bra om han skrikit direkt och att det räckte att hålla koll hemma. Hon lugnade sig ju fort dessutom så hade nog inte oroat mig alls.
Stora här har f ö trillat ner från sängen fler gånger än jag kan räkna och en gång ur matstolen med huvudet före när sambon struntade i att knäppa selen. Lilla har trillat ner från köksbordet(!) i babysitter en gång. (Ingen behöver kommentera hur dåligt det sistnämnda är, det var sambon som var hemma när det hände och jag gjorde klart att det inte var något han skulle göra om...)

Så med det sagt, se det som en lärdom, (det är superlätt att chansa men plötsligt har barnen börjat röra sig, och fort går det ju) men klandra inte dig själv!

 

[mamman]

Dottern 7,5 månad låg på min säng och jag skulle hämta hennes tandborste. Stannar till i dörröppningen och tittar så hon inte är så intresserad av att krypa runt just nu men hon ligger lugnt och pillar på sina fötter. Tar några kliv in i badrummet, lägger tandkräm på hennes tandborste och vänder precis när jag hör en duns följt av ett avgrundsvrål. Kan inte fatta hur snabbt det gick, och känner mig som världens sämsta mamma..

Hon har rullat av och landat på rygg vid fotändan. Skriker, så hon har i varje fall inte förlorat medvetandet. Lyfter upp henne och hon skriker på kanske 20 sek innan hon lugnar ner sig och gosar in sig i famnen. Lite röd på baksidan av huvudet. Vi borstar tänder, topsar öron. Hon verkar vara sig själv. Visste inte om jag skulle våga lägga henne men hon var också trött efter att ha varit uppe en timme efter hennes vanliga läggningstid. Så nu sover hon.

Borde jag ha åkt in med henne? Vad ska jag göra nu? Ska ringa 1177 nu men jag tycker alltid det är lång kö för att komma fram och de säger alltid att man ska åka in. Sist sa de att jag skulle åka in med henne när hon hade 38,9 feber och de tittade på mig som ett frågetecken på närakuten. Tror dessutom inte de tar in fler såhär sent, sist hade de slutat ta emot fler efter kl. 20 pga kö. Så det blir sannolikt barnakuten om vi åker. Får se vad de säger.

Vad säger Bukes mamma-erfarenheter? Fy, usch hur kunde jag vara så klantig

Detta är något som sannolikt händer alla föräldrar. Någon gång är första gången som de plötsligt rullar runt, kryper, reser sig etc. Inte sällan med en bula i huvudet som kvitto.

 

[zassoo]

Åh fy, vilken hemsk erfarenhet. Vad skönt att det gick bra med honom

Ja, man får ju så sjukt dåligt samvete. Jag VET ju att hon rör sig så snabbt så tycker jag borde vetat bättre Men samtidigt är det så många ögonblick, varje dag, som man vaktar. Har koll. Håller i. Det är väl dömt att hända tillslut…

Ja, det är ju det - man vaktar och passar och tar det säkra före det osäkra hela hela hela tiden. Men ingen är perfekt, alla gör missbedömningar och är det inte värre än såhär så behöver man inte klandra sig själv så hårt

 

[Voeux]

Tack för alla era snälla ord Jag tror jag blir extra arg på mig själv för att jag är ganska avslappnad i jämförelse med andra föräldrar. På babysim, öppna förskolan och med vänner hör jag så många som är så oerhört oroliga jämt. För precis allt. Maken är också mycket mer försiktig, bara här om dagen bad han mig fixa hennes tandborste i exakt samma situation som nu och jag blev lite irriterad som haft henne själv hela kvällen och skulle precis hoppa in i en dusch. ”Men vad ska jag göra, lämna henne så hon rullar av?” svarar han och jag suckar och fixar hennes tandborste. Två dagar senare gör hon just det när jag själv gör den chansningen.

Man lever och lär. Det här blir nog en sådan erfarenhet som får mig att inse att en olycka händer snabbare än vad man tror.

 

[TinyWiny]

Sålänge barnet skriker genast och lugnar sig inom den tid hen brukar lugna sig på brukar det inte vara någon fara. Tar det flera sekunder eller längre tid än så innan barnet skriker, inte lugnar sig eller verkar slö/somnar eller kräks är det läge att åka in. Visst kan barnet bara ha tappat andan men med ett barn som inte skriker direkt tar jag inga risker.

De gånger mina barn ramlade ner var det just när de inte skrek som det också behövdes vård. Vad sägs om att som nästan treåring klättra uppför trappan till våningssäng med en bobbycar i famnen? Går inte så jättebra när sista klivet ska tas och båda händerna behövs för att häva sig upp i sängen och det blev en hjärnskakning av det. Eller vad sägs om ettåringen som rusar som en galning i hörnsoffan, kastar sig bakåt i hörnan och far baklänges över kanten, slår i bakhuvudet i marmorfönsterbrädan på vägen ner? Blev hjärnskakning av det med och ett antal stygn. Självklart hade barnet sagts till att hen inte fick göra så åtskilliga gånger, blivit hindrad med såklart men var kommer man om man inte testar vad som händer om?

Saker händer. Ibland för att man inte tänkte sig för. Ibland för att man var tvungen att gå på toa. Ibland bara för att man är mänsklig och inte har ögon i nacken (som helst ska gå runt hörn) och en raket i rumpan så att man alltid hinner fånga barnet i luften.

Barn är ömtåliga men också tåligare än vad vi tror. De ska ju tåla att falla från sin egen höjd många gånger när de lär sig att ta sig fram och ett i övrigt friskt barn brukar klara det med kanske ett hack eller en bula då och nu. Det är när höjden är högre än så, farten eller kraften är högre än så det kan bli farligt.

En bekant ansåg att man aldrig skulle släppa sina barn med blicken. Någonsin. Jag tyckte på riktigt synd om henne. Det är helt omöjligt och verkligen inte sunt att ha så höga krav på sig själv. Självklart ska man göra det man kan men att aldrig släppa sitt barn med blicken innebär ju att aldrig sova, aldrig duscha, aldrig vara mänsklig överhuvudtaget.

 

[nejlica]

Jag brukar trösta mig med vad en bekant (som jobbar på just barn-akuten och ser sånthär mest hela tiden) sa till mig när dottern var nyfödd. "Bebisar är faktiskt designade för att tåla nyblivna föräldrar, de är tåligare än man tror" Nu ska man ju såklart inte slänga runt med dem hur som helst ändå, men det känns trösterikt att veta!

 

[FeatherCloud]

Jag brukar trösta mig med vad en bekant (som jobbar på just barn-akuten och ser sånthär mest hela tiden) sa till mig när dottern var nyfödd. "Bebisar är faktiskt designade för att tåla nyblivna föräldrar, de är tåligare än man tror" Nu ska man ju såklart inte slänga runt med dem hur som helst ändå, men det känns trösterikt att veta!

När min första var nyfödd och jag skulle ta honom i famnen för att åka upp till bb sa jag skräckslaget till bm att jag inte riktigt visste hur jag skulle hålla. Hon svarade hurtigt att "bebisar tål att du håller dom uppochner i ena foten så du kan inte direkt göra fel!" blev dock inte lugnare av det

 

[Voeux]

Sålänge barnet skriker genast och lugnar sig inom den tid hen brukar lugna sig på brukar det inte vara någon fara. Tar det flera sekunder eller längre tid än så innan barnet skriker, inte lugnar sig eller verkar slö/somnar eller kräks är det läge att åka in. Visst kan barnet bara ha tappat andan men med ett barn som inte skriker direkt tar jag inga risker.

De gånger mina barn ramlade ner var det just när de inte skrek som det också behövdes vård. Vad sägs om att som nästan treåring klättra uppför trappan till våningssäng med en bobbycar i famnen? Går inte så jättebra när sista klivet ska tas och båda händerna behövs för att häva sig upp i sängen och det blev en hjärnskakning av det. Eller vad sägs om ettåringen som rusar som en galning i hörnsoffan, kastar sig bakåt i hörnan och far baklänges över kanten, slår i bakhuvudet i marmorfönsterbrädan på vägen ner? Blev hjärnskakning av det med och ett antal stygn. Självklart hade barnet sagts till att hen inte fick göra så åtskilliga gånger, blivit hindrad med såklart men var kommer man om man inte testar vad som händer om?

Saker händer. Ibland för att man inte tänkte sig för. Ibland för att man var tvungen att gå på toa. Ibland bara för att man är mänsklig och inte har ögon i nacken (som helst ska gå runt hörn) och en raket i rumpan så att man alltid hinner fånga barnet i luften.

Barn är ömtåliga men också tåligare än vad vi tror. De ska ju tåla att falla från sin egen höjd många gånger när de lär sig att ta sig fram och ett i övrigt friskt barn brukar klara det med kanske ett hack eller en bula då och nu. Det är när höjden är högre än så, farten eller kraften är högre än så det kan bli farligt.

En bekant ansåg att man aldrig skulle släppa sina barn med blicken. Någonsin. Jag tyckte på riktigt synd om henne. Det är helt omöjligt och verkligen inte sunt att ha så höga krav på sig själv. Självklart ska man göra det man kan men att aldrig släppa sitt barn med blicken innebär ju att aldrig sova, aldrig duscha, aldrig vara mänsklig överhuvudtaget.

Ja gud, man måste ju släppa blicken. Såvida man inte är flera vuxna på plats samtidigt så är det ju omöjligt att ha konstant kontroll. Vissa lägen kräver kanske att man bevakar, som vid vatten, höjd, vassa föremål. Framöver kommer jag sätta henne på marken om jag behöver lämna rummet. Sängen, matstolen osv. börjar tydligen bli för riskfyllt. Men man kan bara göra det man kan, och så tror man att man känner dem men så vips dagen efter har de lärt sig något nytt..

Vi måste haft väldigt tur igår. Hon har inte ens fått en bula eller blåmärke. Hon måste nog ha landat på rumpan/ryggen först och sen kommit efter med huvudet. Skönt att det inte blev värre denna gång

 

[Anna]

När min första var nyfödd och jag skulle ta honom i famnen för att åka upp till bb sa jag skräckslaget till bm att jag inte riktigt visste hur jag skulle hålla. Hon svarade hurtigt att "bebisar tål att du håller dom uppochner i ena foten så du kan inte direkt göra fel!" blev dock inte lugnare av det

När vi besiktades för att få åka hem från BB sa jag något om att jag var så rädd för att göra fel med nacken. Läkaren sa "Du, har hon lyckats ta sig ut genom födelsekanalen är det nog ingen fara"

 

[Anna]

Tack för alla era snälla ord Jag tror jag blir extra arg på mig själv för att jag är ganska avslappnad i jämförelse med andra föräldrar. På babysim, öppna förskolan och med vänner hör jag så många som är så oerhört oroliga jämt. För precis allt. Maken är också mycket mer försiktig, bara här om dagen bad han mig fixa hennes tandborste i exakt samma situation som nu och jag blev lite irriterad som haft henne själv hela kvällen och skulle precis hoppa in i en dusch. ”Men vad ska jag göra, lämna henne så hon rullar av?” svarar han och jag suckar och fixar hennes tandborste. Två dagar senare gör hon just det när jag själv gör den chansningen.

Man lever och lär. Det här blir nog en sådan erfarenhet som får mig att inse att en olycka händer snabbare än vad man tror.

Ja, det går ju så fort så fort. Julia ramlade ner från soffan fast hennes storasyster (14 år så inget litet barn) höll handen PÅ henne häromhelgen. Hon landade som en katt på händer och knän så det gick ju bra, men det blev ett bevis på hur enormt fort det går. Klandra inte dig själv fast jag fattar hur svårt det är.

 

[Fille]

Vi tog bort benen på vår säng, så fallhöjden skulle bli låg om utifall att sonen skulle ramla ur. Han ramlade nämligen ur på natten vid två tillfällen

 

[julgrisen]

När mina pojkar var runt nio månader var jag iväg med dem hos mina föräldrar och lät dem sova i sina babynest i min säng, hemma har de alltid sovit i spjälsäng. Ena dagen ramlade ena ungen ner från sängen och nästa dag ramlade den andra. Då kände jag mig inte som en särskilt bra förälder som inte ens kunde förebygga att barn nummer två ramlade ur .

 

[Bapelsin]

När min äldsta, nu 18 år, var några månader gammal trillade hen ner från skötbordet när jag vände ryggen emot för en sekund. Man tror ju (kanske naivt) att en bebis som inte är i närheten av att kunna rulla runt ska ligga stilla på skötbordet men det lärde jag mig den hårda vägen att så inte är fallet.
Skötplatsen var uppe på tvättmaskinen och tvättmaskinsluckan var lite öppen = hen slog i luckan på vägen ner. Efter det var luckan alltid stängd och jag hade alltid en hand på hens mage om jag behövde vända mig om.

Barnet fick inga men av fallet och även i mitt fall sa läkaren på barnakuten att barn nästan alltid tål mycket mer än vi föräldrar tror, hade de inte gjort det hade människosläktet varit utdött. Det lugnade i stunden och har lugnat i föräldraskapet i stort, men mammahjärtat värker varje gång jag tänker på det som hände (och nu när jag skriver om det).

Olyckor händer så lätt, du ska inte vara för hård mot dig själv