Sv: aggressiv cocker spaniel
Läser man om rage så beskrivs det som du säger.
Men jag får ändå en funderare.
Vad är det som händer med cockern. För jag har hört flera cockrar som gör på detta viset.
Vet uppfödarna om det? Gör de något åt det? Är det vissa linjer?
Jag tror att något är på väg att hända med rasen. Min personliga teori är att sedan de delade championaten kom har många uppfödare tappat bort arbetsbiten på sina hundar. Jag tror också att uppfödare i gemen är medvetna om att det finns ett begynnande problem. Förra året var en avelskonferens, och det var många då som tog upp mentaliteten som en fråga att hålla ögonen på. De grundprov som nu kommit för spaniel är tänkta som ett redskap i avelsarbetet. Just för att man som uppfödare ska kunna hålla koll på att de viktiga mentala egenskaperna fortfarande finns kvar. Det tycker jag är positivt.
För även om det inte är rage, så verkar det iallafall svårt att bukt med problemet på de hundarna som gör så här.
Jag håller med om att det egentligen inte spelar så stor roll om det är rage eller något annat som får hunden att bita. Det är inte ett beteende vi vill ha hos våra hundar, och varje fall är ett misslyckande. I vissa fall är det faktiskt ägarna som fostrat hunden fel. En cocker som vill vara till lags men samtidigt är envis (bägge är önskvärda egenskaper) går utmärkt att knäcka genom att vara för brysk. Med det sagt ska inte en cocker knäckas av några få felhanteringar, utan den ska faktiskt vara rätt tålig och förlåtande.
Personligen tror jag att avsaknaden av jobb för avelsdjur gör att man avlar på vissa individer som helt enkelt inte har tillräcklig "sömsmån" inbyggt. Man planerar för valpar som ska bli bättre än sina föräldrar, men man glömmer bort att titta på vad som händer om de blir snäppet sämre. Trots allt händer även det, och de måste fortfarande vara ok hundar.
Cockerns popularitet som familjehund har sitt urprung i de egenskaper som används vid jakt över den. En modig, tålig, energisk, envis och högeligen social hund med mycket "will to please", som dessutom har lätt att koppla av när tillfälle ges. Tar man bort modet och förmågan att koppla av får du en hund som stressar för jämnan och som mår skitdåligt psykiskt. Den hunden kommer att varva på minsta lilla krav, eftersom livet i sig är mer än de klarar av. Då får man antingen en hund som helt kopplar bort och blir katatonisk eller en utåtagerande som biter och avreagerar den vägen. Efter att ha pratat med TS tror jag att hennes hund tillhör stressprickarna. En hund som har nog med att bara leva, och där alla krav - hur simpla de än kan verka - strör salt i såren. En sådan hund är svår att få ordning på, och det är inte alltid bäst att försöka eftersom vägen är mycket jobbig även för hunden.
Jag ser att problem med "jag vill ha en valpkull på min söta tik" syndromet som poppar upp. Cockern är populär att blanda med andra raser + att den verkar dra till sig många med "rosa glasögon". De med rosa glasögon har nog en god intention och vill göra rätt, men inte tillräckligt med intresse och vilja för att lära och ta till sig hela bilden. Man lägger sig helt sonika på miniminivån för att få regga valpar. Man är bara intresserad av att föda upp en valpkull, inte av att se till rasens fortsatta utveckling.
Tittar man på alla bukeinlägg om avel så är det ju massor med människor som resonerar så. Stick huvudet i busken och lyssna inte på någon som vill komma med råd som skulle göra att deras idé blev bevisad dålig. Tyvärr ser man en hel del av dessa "en kulls uppfödare" inom cocker. Alla resulterar inte i dåliga hundar, men risken ökar naturligvis om inte uppfödaren ser kritiskt på sin hund som blivande avelsdjur och inte bara älskad familjemedlem. Den bästa, goaste och mest älskade familjehunden är inte nödvändigtvis lämpad för avel - även om den uppfyller hälsokraven.
Sen har jag hört att just rage drabbas ofta röda cockrar, är det så?
De studier som finns tyder på det. Jag skulle dock vilja plocka bort färgaspekten helt från sådana här frågor, eftersom ingen har bevisat ett samband. Tvärtom, det finns även på hundar som saknar rött anlag och på brokiga hundar. Sjukdomen följer inte färggenens locus, utan det är isället arvslinjer.