Bakgrund. Jag köpte 2012 min pappas hus (tidigare min farmors hus). Detta för att jag är enda barnet av fyra som vill bo där och pappa vill huset ska stanna i släkten. Så för att inte riskera att den dag han dör har jag inte råd att lösa ut de andra så köpte jag det. Pappa hyr det, det finns kontrakt och han betalar marknadsmässig kallhyra, och han får naturligtvis bo kvar så länge han vill/kan, han har besittningsrätt. När han tar ner skylten eller behöver ha annan boendeform flyttar jag dit.
Jag bor istället på mammas gård. Mamma bor också här.
Nu har jag ledsnat på att pendla 1 h enkel väg till jobbet, det sliter för mycket och är dessutom olämpligt när jag jobbar 12 h nattskift. Så jag tänkte flytta in till stan. Då jag varit förutseende har jag 19 års köpoäng hos kommunala bostadsbolaget i stan.
Så jag har kollat på lägenhet och stallplats mm. Tackat ja till en perfekt lägenhet. Då kommer kallduschen. Jag får inte hyra. Eftersom jag äger en bostadsfastighet. Det är bostadsbrist och man får inte ha dubbla boenden. Fullt rimligt! Men jag har ju inte tillgång till boendet jag äger.
Men det spelar ingen roll. De går tydligen helt på ägande. Jag äger en bostad och då får jag inte hyra om jag inte säljer den. Punkt.
Så - 19 års köpoäng är värdelösa. Och jag kan inte hyra hos kommunala bostadsbolaget. (Vet inte vad de andra har för regler men jag har ändå inga köpoäng där). Milt sagt en kalldusch.
Men hur vanligt är egentligen sådana här regler? Kan ju ställa till enorma problem om man ärver en bostad t ex och hyresvärden får reda på det, då säger de upp ditt lägenhetsavtal liksom.