Af vill utreda

Är det verkligen en bra idé att lägga så mycket mental energi på färdtjänstfrågan? För mig låter risken uppenbar att om du får avslag så kommer du att känna dig ännu mer inmålad i ett hörn och få ännu högre ångestnivåer.

Jag skulle tro att risken för ett avslag dessutom är större än chansen till bifall. Har du några dokumenterade problem med att åka buss att visa upp? Hur många gånger har du försökt åka buss, åkt iväg och fått avbryta? Jag undrar om det verkligen går att få ett läkarintyg som håller bara genom att beskriva att man är väldigt orolig för att åka.

Låter det inte vettigare att ta det här som en chans att lära dig åka kollektivt? Alltså att börja träna, att börja med att åka EN hållplats och sen gå av.

Det låter inte riktigt rimligt att bo som du gör, ställa av bilen och vilja ha färdtjänst för allmänna medel för att du inte utnyttjar den kollektivtrafik som faktiskt finns.
 
Senast ändrad:
Frågan är ju om det blir så mycket billigare att köpa en vettig moppe och ha ännu ett fordon stående eller helt enkelt ta itu med bilen och ställa på den en period?
Jag räknar med att använda moppen i stället för bilen i de allra flesta fall. Helt enkelt ett alternativ som är mycket billigare i drift än bilen. Moppen går på el så bara där är det billigare. Sen kostar moppen inget i besiktning eller skatt. Jag räknar heller inte med att en ny elmoppe kommer att gå sönder så som mina bilar gör.

Bilen jag har nu måste lagas. Det är cirka 4000 för montering av spjällmotor. Troligen är även lamdasonden defekt och behöver bytas, då jag ibland har startsvårigheter. Kostnad cirka 3000. Sen ska skatten betalas. Ny skatteperiod började 1 december. Skatten är på drygt en tusenlapp.

Men bilen behövs i de lägena jag behöver åka längre än vad jag kan åka med en moppe. Den behövs för frakt av tyngre eller mer skrymmande saker, samt även när jag måste åka med katterna till veterinären. Planen är att ställa på bilen i maj och uträtta ärenden som jag behöver bilen till. Men moppen klarar nog 95% av alla vardagsresor.

Har du räknat på kostnaden (egenavgiften) på färdtjänst vs moppe vs bil?
Färdtjänst är ju ofta samåkning och ofta omvägar/lång tid och som jag förstått är det svårt för dig. Och kanske det skiljer i olika kommuner/regioner men de gånger jag hjälpt någon med färdtjänst har det verkligen inte varit ett billigt färdmedel, och det finns inget högkostnadskort. Och 50 kr per enkelresa (brukar börja nånstans där för korta resor) blir 100 kr per dag, 500 kr i veckan och 2000 kr i månaden om man åker 5 dagar i veckan.
Färdtjänst verkar funka bäst vi sällanresor?
Nej, jag har inte räknat på det så som i kronor och ören. Men min uppskattning är att bilen är dyrast, färdtjänsten kostar mitt emellan och moppen är billigast. I mitt läge så är det ju arbetsförmedlingen som kräver att jag reser till dem och att jag sedan också troligen måste arbetsträna. När jag gick en arbetsmarknadsutbildning så betalade af resorna. Själv betalade jag bara egenavgiften på 600 kronor. Jag hoppas att det funkar likadant vid andra aktiviteter som af kräver att jag ska genomföra. Om det inte gör det så är jag helt enkelt tvungen att skaffa en moppe.

Jag tänker att din faktiska arbetsförmåga ingår att du ska orka ta dig till jobbet och jobba lite.
Om du inte orkar det så är det fortfarande din faktiska arbetsförmåga.
Jag har tänkt den tanken också. Och jag kan ju jobba om jag kan åka till och från jobbet med bil. Men bil är en ekonomisk omöjlighet just nu. Jag måste alltså ta bussen och då är det inte så sannolikt att jag orkar jobba något.

Det går att bli beviljad arbetsresor med färdtjänst. Ges utöver kvoten av tillåtna resor, får endast gå mellan bostad och arbetsplats, kostar som ett busskort.

Men ges det inte någon form av reskostnadsersättning när man deltar i aktiviteter som AF står för? @Wille
Det är möjligt att af betalar resorna. Det gjorde de när jag gick en arbetsmarknadsutbildning. Egenavgiften var 600 kronor.

Har du väldigt bra intyg från vården? Om inte tror jag det är mycket att hoppas på att få färdtjänst utan rörelsehinder.

Hur skulle det gå om du åkte buss med ledsagning?
Jag tror tyvärr att intyget från vården är bristfällig. Psykiatrin, som känner mig, vet vilka diagnoser jag har och har djup kunskap om diagnoserna, vägrade skriva ett intyg och hänvisade mig till vc. Där träffade jag en läkare som inte ens visste vilka diagnoser jag har. Jag fick ta upp mobilen och logga in på 1177 och visa vilka diagnoser jag har där.

Ledsagning lär inte funka alls. Dels är det fortfarande klaustrofobiskt att åka buss. Jag är fast i situationen och kan inte vända vid behov. Och en ledsagare kan heller inte göra något åt alla intryck jag utsätts för. Ledsagaren kan heller inte göra något åt att väntetiden inne i byn blir 6 timmar. Det går nämligen inga bussar mitt på dagen. Jag måste alltså klara väntetiden. Vilket är svårt för mig.

Har du fortfarande boendestöd? Kanske du i så fall skulle kunna ansöka om att få boendestöd även för ärenden utanför hemmet - om du inte redan har det. Jag tänker att under utredningstiden så skulle i så fall det kanske kunna funka att med stöd ta kollektivtrafiken. Det kanske inte skadar att undersöka det?

Ett annan sak tänker jag är att fråga handläggaren på Arbetsförmedlingen hur man brukar gå tillväga i din situation. För jag tänker så här: Ingen - varken du eller samhället - gynnas av att du efter långvarig sjukskrivning och olika utredningar ska riskera försämras av Arbetsförmedlingens utredning. Det är inte rimligt att du ska vrida och vända på dig och hålla på att köpa moppe osv. innan du vet vilket deras beslut blir.

Jag tänker också att det inte kan vara första gången som Arbetsförmedlingen stöter på frågan - det här är ju deras jobb och uppgift. Om kollektivtrafik inte funkar och färdtjänst kan fungera så kanske Arbetsförmedling rekommenderar att du väntar med utredningen tills dess att du har beviljats färdtjänst för det aktuella syftet (arbetsförmågeutredning och eventuell arbetsförmedling)? Så hör med dem hur de ser på din situation och hur den brukar lösas.
Ja, jag har fortfarande boendestöd. 1,5 timme åt gången 2 gånger i veckan. Men kollektivtrafiken funkar varken med stöd eller utan stöd. Och jag kommer inte att få boendestöd en hel dag. Det är den tiden det tar att åka till och från byn om jag ska vara där klockan 10. Boendestödet har inte ens kommit till jobbet den tiden på morgonen som jag måste åka. Jag måste ta en buss som går 7.20 och bussen hem går 14.40.

Och ja, jag håller med i ditt resonemang om att jag inte bör bli sämre av en utredning. Ingen tjänar på det. Men en moppe kan ändå vara bra för privata resor. Jag har t.ex. ett helvete att få hem medicin. Apoteket ligger inte där mataffären ligger utan 2,5 km därifrån. Att beställa medicin på nätet har visat sig fungera mycket dåligt. Ofta får jag inte hemleverans som alternativ. När jag kunnat välja early bird så har de misslyckats med att leverera under 2 veckors tid så jag blivit utan medicin. Ofta kan jag bara välja leverans till Instabox, som ju ligger bredvid mataffären men jag åker bara dit en gång i veckan.

Ja, jag får väl ta ett snack till med af om hur man ska lösa den här situationen. Men det är 4 månaders handläggningstid hos färdtjänsten, d.v.s. besked lär komma i början av april. Tveksamt om af vill vänta den tiden. Jag kommer att bli inskriven i jobb och utvecklingsgarantin vid jul.

Jag är beviljad färdtjänst mellan hem och arbetsplats, och jag är inte det minsta rörelsehindrad. Det var inga större problem för mig att få, men till mitt jobb finns ingen kollektivtrafik. Det var säkert en påverkande faktor.
Jättekonstigt. Här får man verkligen ingen färdtjänst för att det saknas kollektivtrafik.
 
Är det verkligen en bra idé att lägga så mycket mental energi på färdtjänstfrågan? För mig låter risken uppenbar att om du får avslag så kommer du att känna dig ännu mer inmålad i ett hörn och få ännu högre ångestnivåer.

Jag skulle tro att risken för ett avslag dessutom är större än chansen till bifall. Har du några dokumenterade problem med att åka buss att visa upp? Hur många gånger har du försökt åka buss, åkt iväg och fått avbryta? Jag undrar om det verkligen går att få ett läkarintyg som håller bara genom att beskriva att man är väldigt orolig för att åka.

Låter det inte vettigare att ta det här som en chans att lära dig åka kollektivt? Alltså att börja träna, att börja med att åka EN hållplats och sen gå av.

Det låter inte riktigt rimligt att bo som du gör, ställa av bilen och vilja ha färdtjänst för allmänna medel för att du inte utnyttjar den kollektivtrafik som faktiskt finns.
Jag kan inte lära mig att åka kollektivt. Jag kan inte vänja mig vid intrycken och panikångesten är som den är. Den blir inte bättre. Kanske kan jag klara kollektivtrafiken om jag drogar mig maximalt redan på morgonen. Men då är arbetsförmågan puts väck.

Jag kan i dagsläget åka kortare sträckor. Men då kan jag bara ta en buss som passar med en buss som åker tillbaka åt andra hållet. Väntetid funkar inte. Och när jag hämtat min bil på verkstad så har jag tagit bussen men då med vetskapen att jag snart kommer att sitta i min bil på väg därifrån. Det gör det uthärdligt för det finns en väg ut ur situationen. Att sitta fast i timtal är som bäddat för panik. Min backup-plan om jag misslyckas med att sitta 6 timmar i byn är att ringa en sjukresa till psykakuten. I dagsläget när jag ska åka buss innebär det att jag nervösskiter innan och tar maximalt med lugnande.

Och vad är skillnaden på att bo som jag gör och att bo i stan? Kollektivtrafiken är svår alldeles oavsett.

Det svåraste här är ju att kollektivtrafiken drar så mycket energi att jag inte har energi kvar till att jobba.

Och vad skulle det hjälpa att bara åka en hållplats, för jag kan fortfarande gå hem därifrån. Det svåraste är att "sitta fast" och inte kunna fly.
 
Senast ändrad:
Ledsagning lär inte funka alls. Dels är det fortfarande klaustrofobiskt att åka buss. Jag är fast i situationen och kan inte vända vid behov. Och en ledsagare kan heller inte göra något åt alla intryck jag utsätts för. Ledsagaren kan heller inte göra något åt att väntetiden inne i byn blir 6 timmar. Det går nämligen inga bussar mitt på dagen. Jag måste alltså klara väntetiden. Vilket är svårt för mig.
Fungerar färdtjänst för dig, alltså kan du (om det blir beviljat såklart osv - men i teorin) få ensamåkning?. Eller fungerar det ändå bättre för dig med färdtjänst trots ev samåkning och omvägar och väntetid?
 
@Wille Om man ska se till domar och praxis så har tyvärr att kunna åka kända sträckor/vissa sträckor med kollektivtrafik mm varit ett skäl för avslag. Så, ta inte ut varken nederlag eller seger i förskott men fundera redan nu på "plan b" om du nekas färdtjänst. Så det inte blir som @hundtant är inne på att du hoppas och räknas så mycket med det att det blir en ännu värre situation än nu om det blir avslag.
 
Jag kan inte lära mig att åka kollektivt. Jag kan inte vänja mig vid intrycken och panikångesten är som den är. Den blir inte bättre. Kanske kan jag klara kollektivtrafiken om jag drogar mig maximalt redan på morgonen. Men då är arbetsförmågan puts väck.

Jag kan i dagsläget åka kortare sträckor. Men då kan jag bara ta en buss som passar med en buss som åker tillbaka åt andra hållet. Väntetid funkar inte. Och när jag hämtat min bil på verkstad så har jag tagit bussen men då med vetskapen att jag snart kommer att sitta i min bil på väg därifrån. Det gör det uthärdligt för det finns en väg ut ur situationen. Att sitta fast i timtal är som bäddat för panik. Min backup-plan om jag misslyckas med att sitta 6 timmar i byn är att ringa en sjukresa till psykakuten. I dagsläget när jag ska åka buss innebär det att jag nervösskiter innan och tar maximalt med lugnande.

Och vad är skillnaden på att bo som jag gör och att bo i stan? Kollektivtrafiken är svår alldeles oavsett.

Det svåraste här är ju att kollektivtrafiken drar så mycket energi att jag inte har energi kvar till att jobba.
Hur vet du att det är "bäddat för panik"? Själva uttrycket du använder gör att det låter som förväntansångest, du är övertygad om att du kommer att få ett ohanterbart ångestanfall.

Vad har hänt när du åkt buss? Och hur vet du att kollektivtrafiken skulle dra så mycket energi att du inte har någon kvar till att jobba?

Jag frågar såhär för att det verkar så tydligt att du bygger skräckscenarior hemma på kammaren, utan att faktiskt veta vad som skulle hända om du gav dig själv nån månad till att försöka. Alltså inte en gång, utan återkommande gånger.
 
Hur vet du att det är "bäddat för panik"? Själva uttrycket du använder gör att det låter som förväntansångest, du är övertygad om att du kommer att få ett ohanterbart ångestanfall.

Vad har hänt när du åkt buss? Och hur vet du att kollektivtrafiken skulle dra så mycket energi att du inte har någon kvar till att jobba?

Jag frågar såhär för att det verkar så tydligt att du bygger skräckscenarior hemma på kammaren, utan att faktiskt veta vad som skulle hända om du gav dig själv nån månad till att försöka. Alltså inte en gång, utan återkommande gånger.
Det är väl själva definitionen av paniksyndrom att göra det.. dvs det hör till sjukdomsbilden. Och vad man än tänker och tycker om den har ju @Wille i ungefär en miljon trådar utförligt beskrivit att hon själv är oförmögen att hantera eller påverka sin ångest respektive förväntansångest. Oavsett om det gäller risk för röda kroppsvätskor, svimningsrisk eller risk för panikångestattacker.
 
Och vad är skillnaden på att bo som jag gör och att bo i stan? Kollektivtrafiken är svår alldeles oavsett.
Disclaimer - jag säger inte att du ska flytta till stan.

Dock så vill jag svara på frågan. Skillnaden skulle vara att du kunde gå (naturligtvis beroende på vad i stan man bor mm).

Jag kan på 15 minuter gå till arbetet. Jag kan gå till massor med mataffärer. Till massor med vårdcentraler och apotek (närmsta tar 3 minuter att gå till). Till massvis med andra affärer. Till smådjursveterinär. Till sjukhuset går jag på 20-30 minuter. Osv. Dvs jag behöver inte åka kollektivtrafik för att min vardag ska fungera. Eller ha bil. Bil har jag bara för jag har häst och åker till stallet varje dag. Gjorde jag inte det skulle jag inte ha bil utan hyra en när jag behövde. Eller ta taxi.
 
Hur vet du att det är "bäddat för panik"? Själva uttrycket du använder gör att det låter som förväntansångest, du är övertygad om att du kommer att få ett ohanterbart ångestanfall.

Vad har hänt när du åkt buss? Och hur vet du att kollektivtrafiken skulle dra så mycket energi att du inte har någon kvar till att jobba?

Jag frågar såhär för att det verkar så tydligt att du bygger skräckscenarior hemma på kammaren, utan att faktiskt veta vad som skulle hända om du gav dig själv nån månad till att försöka. Alltså inte en gång, utan återkommande gånger.
Förlåt om jag lägger ord i munnen på dig Wille.
Som jag förstår det så har Wille en autism diagnos. En av svårigheterna vid autism är att sortera intryck. Om det blir för mycket intryck vid ex en bussresa så kan det leda till meltdown, och det är inte förväntansångest, det är fakta. Det blir inte bättre av att utsätta sig för det, snarare tvärtom.
Jag talar av erfarenhet.
 
Det är väl själva definitionen av paniksyndrom att göra det.. dvs det hör till sjukdomsbilden. Och vad man än tänker och tycker om den har ju @Wille i ungefär en miljon trådar utförligt beskrivit att hon själv är oförmögen att hantera eller påverka sin ångest respektive förväntansångest. Oavsett om det gäller risk för röda kroppsvätskor, svimningsrisk eller risk för panikångestattacker.
Visst gör det det, alltså hör till sjukdomsbilden. Men @Wille skriver ju till och med Psykiatrin, som känner mig, vet vilka diagnoser jag har och har djup kunskap om diagnoserna, vägrade skriva ett intyg och hänvisade mig till vc.

Den del av vården som kan hennes problematik bäst vill alltså inte skriva intyg på det hon vill ha.
 
Förlåt om jag lägger ord i munnen på dig Wille.
Som jag förstår det så har Wille en autism diagnos. En av svårigheterna vid autism är att sortera intryck. Om det blir för mycket intryck vid ex en bussresa så kan det leda till meltdown, och det är inte förväntansångest, det är fakta. Det blir inte bättre av att utsätta sig för det, snarare tvärtom.
Jag talar av erfarenhet.
Ja, det kan det naturligtvis. Men det är inget som säger att det måste göra det. Förväntansångest var kanske fel ord av mig, dock.
 
Visst gör det det, alltså hör till sjukdomsbilden. Men @Wille skriver ju till och med Psykiatrin, som känner mig, vet vilka diagnoser jag har och har djup kunskap om diagnoserna, vägrade skriva ett intyg och hänvisade mig till vc.

Den del av vården som kan hennes problematik bäst vill alltså inte skriva intyg på det hon vill ha.
Ja. Och från många vårdgivarhåll anses det vara kontraproduktivt och öka symptomen att tex bevilja färdtjänst då.
Det gör det ju dock inte lättare för Wille att t ex träna på att åka buss eftersom hon enligt egen uppgift saknar stöd från vården i nuläget.

Däremot är det ju mycket klokt att se till att hitta en lösning som inte inkluderar färdtjänst. Dels för det är minst 4 månader bort och för det är extremt osäkert om det beviljas (dels för att Wille själv sagt intyget sannolikt inte är bra, dels för att hennes typ av problematik i praxis ansetts som huvudregel inte berättiga till färdtjänst)

Dvs det är klokt att redan nu titta på och hitta ett alt som inte inkluderar varken färdtjänst eller egen bil. Kan det inte heller inkludera buss så är det ju så och begränsar alternativen.

Men om Wille anser en elmoppe löser problemen även under mörker, nederbörd och kyla tex är det som jag ser det en bättre väg att gå än att fastna i att inte kunna träna på att åka buss och därför inte kunna påverka sin situation. Det är ju mycket bättre att @Wille fortsätter fokusera på det hon kan!
 
Ja. Och från många vårdgivarhåll anses det vara kontraproduktivt och öka symptomen att tex bevilja färdtjänst då.
Det gör det ju dock inte lättare för Wille att t ex träna på att åka buss eftersom hon enligt egen uppgift saknar stöd från vården i nuläget.

Däremot är det ju mycket klokt att se till att hitta en lösning som inte inkluderar färdtjänst. Dels för det är minst 4 månader bort och för det är extremt osäkert om det beviljas (dels för att Wille själv sagt intyget sannolikt inte är bra, dels för att hennes typ av problematik i praxis ansetts som huvudregel inte berättiga till färdtjänst)

Dvs det är klokt att redan nu titta på och hitta ett alt som inte inkluderar varken färdtjänst eller egen bil. Kan det inte heller inkludera buss så är det ju så och begränsar alternativen.

Men om Wille anser en elmoppe löser problemen även under mörker, nederbörd och kyla tex är det som jag ser det en bättre väg att gå än att fastna i att inte kunna träna på att åka buss och därför inte kunna påverka sin situation. Det är ju mycket bättre att @Wille fortsätter fokusera på det hon kan!
Absolut. Moppe jag har dock inte sagt något om.
 
Fungerar färdtjänst för dig, alltså kan du (om det blir beviljat såklart osv - men i teorin) få ensamåkning?. Eller fungerar det ändå bättre för dig med färdtjänst trots ev samåkning och omvägar och väntetid?
Väntetiden är det svåraste. Sen finns det inte så många omvägar för färdtjänsten att åka eftersom färden går längs riksvägen så gott som hela vägen. Men det blir katastrof om jag får en olämplig samåkning från byn som ska åt samma håll som jag.

@Wille Om man ska se till domar och praxis så har tyvärr att kunna åka kända sträckor/vissa sträckor med kollektivtrafik mm varit ett skäl för avslag. Så, ta inte ut varken nederlag eller seger i förskott men fundera redan nu på "plan b" om du nekas färdtjänst. Så det inte blir som @hundtant är inne på att du hoppas och räknas så mycket med det att det blir en ännu värre situation än nu om det blir avslag.
Det är nog så man hamnar mellan stolarna. Jag lär inte få mer sjukskrivning eller sjukersättning för att jag inte klarar att åka buss och befinna mig på en plats hemifrån i många timmar. För ska jag åka buss så finns ingen arbetsförmåga.

Ska jag ha någon arbetsförmåga så måste jag antingen åka bil, moppe eller färdtjänst.

Men jag vet inte längre hur jag ska få tag i en moppe. Hittade en i helgen som det var nedsatt pris på, men då fanns naturligtvis inte kundtjänst på plats för jag hade frågor om moppen. Tvekade ju också p.g.a. att den ändå kostade en bra slant. Nu är moppen uppe i normalpris igen och är utom räckhåll för mig.

Hur vet du att det är "bäddat för panik"? Själva uttrycket du använder gör att det låter som förväntansångest, du är övertygad om att du kommer att få ett ohanterbart ångestanfall.

Vad har hänt när du åkt buss? Och hur vet du att kollektivtrafiken skulle dra så mycket energi att du inte har någon kvar till att jobba?

Jag frågar såhär för att det verkar så tydligt att du bygger skräckscenarior hemma på kammaren, utan att faktiskt veta vad som skulle hända om du gav dig själv nån månad till att försöka. Alltså inte en gång, utan återkommande gånger.
Jag vet ju hur jag funkar. Och i ärlighetens namn har jag knappt energi till jobb när jag inte ens har något särskilt för mig. Blir sur och tvär för att orken inte räcker. Biter mig i tungan för att försöka hålla mig trevlig. Detta kom fram redan på AFUn som FK stod för. Samtliga 4 som jag träffade noterade att ork fattades.

Disclaimer - jag säger inte att du ska flytta till stan.

Dock så vill jag svara på frågan. Skillnaden skulle vara att du kunde gå (naturligtvis beroende på vad i stan man bor mm).

Jag kan på 15 minuter gå till arbetet. Jag kan gå till massor med mataffärer. Till massor med vårdcentraler och apotek (närmsta tar 3 minuter att gå till). Till massvis med andra affärer. Till smådjursveterinär. Till sjukhuset går jag på 20-30 minuter. Osv. Dvs jag behöver inte åka kollektivtrafik för att min vardag ska fungera. Eller ha bil. Bil har jag bara för jag har häst och åker till stallet varje dag. Gjorde jag inte det skulle jag inte ha bil utan hyra en när jag behövde. Eller ta taxi.
Jadu. Man ska överleva också. Det gör jag inte i stan.

Förlåt om jag lägger ord i munnen på dig Wille.
Som jag förstår det så har Wille en autism diagnos. En av svårigheterna vid autism är att sortera intryck. Om det blir för mycket intryck vid ex en bussresa så kan det leda till meltdown, och det är inte förväntansångest, det är fakta. Det blir inte bättre av att utsätta sig för det, snarare tvärtom.
Jag talar av erfarenhet.
Du har så rätt. Och min autismdiagnos innebär också att jag är tämligen terapiresistent. Bl.a. så är det bristerna i central koherens som sätter käppar i hjulen vad jag förstår. Detta har jag inte varit medveten om tidigare, men det var något jag verkligen kunde känna igen mig i nu när jag gått hos psykologen på hab och vi har gått igenom olika aspekter av autism. Och att sortera intryck kan jag för övrigt inte heller.
 
Väntetiden är det svåraste. Sen finns det inte så många omvägar för färdtjänsten att åka eftersom färden går längs riksvägen så gott som hela vägen. Men det blir katastrof om jag får en olämplig samåkning från byn som ska åt samma håll som jag.


Det är nog så man hamnar mellan stolarna. Jag lär inte få mer sjukskrivning eller sjukersättning för att jag inte klarar att åka buss och befinna mig på en plats hemifrån i många timmar. För ska jag åka buss så finns ingen arbetsförmåga.
Vad innebär katastrof? Att det blir jobbigt men går eller något värre? För de försöker ju samordna så mycket de kan. Vet dock inte om man kan ansöka om ensamåkning som för sjukresor?

Förutsätt inte att du inte ska få sjukskrivning för det. Om det bedöms att problematiken med att åka buss är en aktivitetsbegränsning orsakad av din funktionsnedsättning är det ju ingen skillnad på det jmf med att t ex inte kunna arbeta när man brutit någonting och är påverkad av svårt smärta eller starka smärtstillande. Så ta inte ut det i förskott.

Utan gör vad som krävs för att ta bussen om inte AF har något annat förslag. Du är ju inte ett dugg hjälpt av en arbetsförmåga som är beroende av något du inte har och inte kan ordna direkt vid en ev anställning heller (bil)
 
Väntetiden är det svåraste. Sen finns det inte så många omvägar för färdtjänsten att åka eftersom färden går längs riksvägen så gott som hela vägen. Men det blir katastrof om jag får en olämplig samåkning från byn som ska åt samma håll som jag.


Det är nog så man hamnar mellan stolarna. Jag lär inte få mer sjukskrivning eller sjukersättning för att jag inte klarar att åka buss och befinna mig på en plats hemifrån i många timmar. För ska jag åka buss så finns ingen arbetsförmåga.

Ska jag ha någon arbetsförmåga så måste jag antingen åka bil, moppe eller färdtjänst.

Men jag vet inte längre hur jag ska få tag i en moppe. Hittade en i helgen som det var nedsatt pris på, men då fanns naturligtvis inte kundtjänst på plats för jag hade frågor om moppen. Tvekade ju också p.g.a. att den ändå kostade en bra slant. Nu är moppen uppe i normalpris igen och är utom räckhåll för mig.


Jag vet ju hur jag funkar. Och i ärlighetens namn har jag knappt energi till jobb när jag inte ens har något särskilt för mig. Blir sur och tvär för att orken inte räcker. Biter mig i tungan för att försöka hålla mig trevlig. Detta kom fram redan på AFUn som FK stod för. Samtliga 4 som jag träffade noterade att ork fattades.


Jadu. Man ska överleva också. Det gör jag inte i stan.


Du har så rätt. Och min autismdiagnos innebär också att jag är tämligen terapiresistent. Bl.a. så är det bristerna i central koherens som sätter käppar i hjulen vad jag förstår. Detta har jag inte varit medveten om tidigare, men det var något jag verkligen kunde känna igen mig i nu när jag gått hos psykologen på hab och vi har gått igenom olika aspekter av autism. Och att sortera intryck kan jag för övrigt inte heller.
Terapi kan inte ändra hur våra hjärnor är kopplade. En del terapier kan vara direkt skadliga för oss (kbt...). Att respektera gränserna för vad vi klarar av kan sänka stressnivån, vilket kan minska ångesten. Och det är inte givet att vi klarar en sak nu, bara för att vi klarat det tidigare. Stressen efter att ha försökt bete sig neurotypiskt ett helt liv sätter sina spår. Mvh diagnos vid 60.
 
Jovisst. Jag undrar dock hur man vet innan man har prövat.
Självkännedom. Jag har varit i liknande situationer förr. Och högre krav blir ännu svårare att klara än jag redan har svårt med.

Vad innebär katastrof? Att det blir jobbigt men går eller något värre? För de försöker ju samordna så mycket de kan. Vet dock inte om man kan ansöka om ensamåkning som för sjukresor?

Förutsätt inte att du inte ska få sjukskrivning för det. Om det bedöms att problematiken med att åka buss är en aktivitetsbegränsning orsakad av din funktionsnedsättning är det ju ingen skillnad på det jmf med att t ex inte kunna arbeta när man brutit någonting och är påverkad av svårt smärta eller starka smärtstillande. Så ta inte ut det i förskott.

Utan gör vad som krävs för att ta bussen om inte AF har något annat förslag. Du är ju inte ett dugg hjälpt av en arbetsförmåga som är beroende av något du inte har och inte kan ordna direkt vid en ev anställning heller (bil)
Att jag får total panik och börjar slå på mig själv eller rent av svimmar.

Jo, jag ska försöka ta bussen om af kräver det. Har ju en backup-plan om det verkligen inte funkar. Och det är att ta mig till psykakuten med sjukresa.

Jag har försökt få tag i psykiatrin två gånger den senaste tiden för att få mer sjukskrivning eftersom jag känner att det inte är rimligt att jag ska klara av att jobba 75% under några förutsättningar ö.h.t. Men psyk säger bara att jag måste vänta på min tur och att jag står i kö till kurator och sjuksköterska.

Terapi kan inte ändra hur våra hjärnor är kopplade. En del terapier kan vara direkt skadliga för oss (kbt...). Att respektera gränserna för vad vi klarar av kan sänka stressnivån, vilket kan minska ångesten. Och det är inte givet att vi klarar en sak nu, bara för att vi klarat det tidigare. Stressen efter att ha försökt bete sig neurotypiskt ett helt liv sätter sina spår. Mvh diagnos vid 60.
Ja, kbt orsakade mer skada än nytta för mig, för det värsta som kunde hända, hände. Sen tog det stopp helt .
 
Att jag får total panik och börjar slå på mig själv eller rent av svimmar.
Kolla om det går att beviljas ensamresa. Annars kan du ju släppa färdtjänst som alt med - det fungerar ju inte för dig och framförallt inte den andra personen om du reagerar så vid en samåkning
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Någon som är mer insatt än vad jag är nu för tiden? Om det är ok för PA att jobba dygn, och om det får fortsätta vara ok? Jag har i...
2
Svar
28
· Visningar
3 097
Senast: malumbub
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp