Älskar ni barnen lika mycket?

[frida_n]

Måste bara fråga: jag har läst på många ställen att föräldrar ofta tycker om ett barn mer än de/de andra,är det så? eller älskar man alla sina barn(om man har flera) lika mycket?

 

[CillaW]

Sv: Älskar ni barnen lika mycket?

Jag älskar båda mina lika mycket; oändligt. Men jag älskar dem på olika sätt eftersom de är helt olika personer.

 

[ameo]

Sv: Älskar ni barnen lika mycket?

Jag håller med Cilla!
Jag älskar alla mina tre barn, precis hur mycket som helst.
Men de är ju olika individer och man kan självklart älska på olika sätt!

 

[Kelda]

Sv: Älskar ni barnen lika mycket?

Kan bara hålla med

 

[Gnist]

Sv: Älskar ni barnen lika mycket?

Kan inte annat än instämma i det du skriver

 

[Tajger]

Sv: Älskar ni barnen lika mycket?

Instämmer med föregående talare! Fick en gång frågan om jag som hade fyra barn verkligen kunde/orkade älska alla. Konstig fråga, kärleken är ju inte begränsad till en viss mängd. Men tjejen som frågade var mellanbarn och hade känt sig undanskuffad i sin barndom och hade inga egna barn. Ja, jag älskar alla mina barn oändligt och villkorslöst, för olika saker, på olika sätt.

 

[Z3:an]

Sv: Älskar ni barnen lika mycket?

Precis som flera här skriver så älskar även jag mina båda barn lika obeskrivligt mycket!
Jag hoppas innerligt att ingen av dem känner sig mer eller mindre älskad än den andra.
De är dock unika och underbart olika individer och älskade på sitt speciella sätt för precis dem de är.
Vi har mycket fysisk kontakt och jag talar om för dem båda varenda dag att jag älskar dem!
Kärlekskontot är obegränsat !

 

[humlanotrocadero]

Sv: Älskar ni barnen lika mycket?

Vad menar ni med "olika kärlek på olika sätt"

Jag har två katter, älskar de på exakt samma sätt, på alla sätt som man kan älska på fast de är jätteolika i personligheterna.

Så vadå på "olika" sätt ??

 

[Tajger]

Sv: Älskar ni barnen lika mycket?

Kanske dumt uttryckt bara. Barnen är ju helt olika personligheter men jag älskar ju dem alla gränslöst. Det går inte ens att säga "lika mycket" egentligen, för kärlek går väl inte att mäta. Man bara älskar dem för det de är, egna individer med olika förhållningssätt till livet.

 

[Girasol]

Sv: Älskar ni barnen lika mycket?

Jag älskar mina barn obegränsat! Varje dag får de höra att "jag älskar dig" samt andra saker direkt ur hjärtat som "vad du är fin" , "jag tycker om dig" samt även tala om att jag som förälder är stolt över min barn. Jag blir även glad och mår bra av mina barn. De ger så mycket att få förmånen att vara förälder dessutom....

Själv är jag äldst av 7 syskon och kan tyvärr inte säga att jag känt mig lika mycket älskad som mina mindre syskon. Kanske det beror på att jag är särkullbarn? Jag som störst fick alltid ta mycket ansvar och fick sällan beröm eller värmande ord av mina föräldrar.
Fick mest känslan av att man aldrig var bra nog.
Min mamma har haft det väldigt tufft då dels min ena bror har ADHD i ordentlig version om jag uttrycker det så, samt mina minsta syskon som är tvillingar och varit väldigt sjuka sedan födseln där redan en av dom var nära att få sätta livet till.
Ska kanske tillägga att syskonen är mellan 6-17 år yngre än mig.

Vet också att ekonomin var väldigt skral och man skulle vara tacksam för att man fick kläder etc. Om det satt bra och skönt var av mindre betydelse.
Idag är deras ekonomi betydligt bättre och endast de tre minsta bor hemma. Ofta får de vad de vill ha i klädväg . Även mycket grejer.

Jag har 4 barn, syrran 2 och brorsan 1 . Det konstiga är att mamma handlar nästan uteslutande åt brorsans barn. ( allt från kläder, skor, leksaker, barnvagn och bilstol. Själv har inte mina barn fått mer än nåt litet då och då, typ tablettask. Värst var nu på rean, då sprang jag på morsan i affären med små flickkläder i famnen, det var ju till brorsans, helt plötsligt tar hon fram en hundring så jag kan köpa nåt till Smilla, vår dotter som är jämngammal med brorsans barn. Det kändes som hon köpte sitt samvete fritt liksom. För hon hade inte nåt till mina eller syrrans barn i famnen och stod i kassakön... )

För det äär sååå synd om honom för de har så dåligt med pengar.
Hon vill inte gärna vara barnvakt etc. Jag frågar bara om det är akuta saker ex. med hästarna. Då vill hon alltid veta om det tar lång tid. Alltså mer än en timme. Mina barn är inga bråkstakar utan vi får ofta beröm av helt främmande människor över att vi har så skötsamma barn..(de är med dit vi ska till 99.9%)
Mest synd är det egentligen om syrran som bor 34 mil bort. För nähä, de åker inte och hälsar på för det är dyrt och långt!!! Tror de varit dit tre gånger på 5 år. Då inkluderat ett barndop och en vigsel.

Nåväl, ibland får jag känslan av att mamma har dåligt samvete för att brorsan har ADHD, som om det vore hennes fel. Visst han kräver en hel del stöttning. Men för min del anser inte jag att man stöttar sitt barn till självhjälp om man betalar dess räkningar etc. bara för att vederbörande inte ska hamna hos kronofogden. (vill även påpeka att brorsan blivit mycket bättre. Men få ett lockerbjudande med posten om att låna snabbt så nog tusan gör han det och då köper något onödigt...)

Det som sårar mig och syrran mest är att om vi sitter och snackar med mamma så kan hon säga typ: nä så är det inte med mina barn! Vaddå, vi är ju också hennes barn. För jätteofta kommer hon på sig och rättar sig med följande: jag menar de tre som bor hemma....
Kontentan av detta är att jag och syrran känner oss som nåt andra klassens barn medan de tre yngsta åker gräddfilen och ADHD brorsan är 1a klass. Vår andra brorsa är även han särkullbarn, men då till min styvfar. Han flyttade tidigt till Sthlm och har nästan bara kontakt med pappa. Vi träffas oftast bara kort vid jul och ev. på sommaren. Han har ju haft sin biologiska mamma hela tiden, vilket motsvarande pappa har jag och syrran inte haft.

Jag vill inte påstå att jag är direkt avundsjuk, utan förundras mer hur man kan särbehandla sina barn på detta viset. Såväl med tid och engagemang som med saker.

Något jag bär med mig och grunnar mycket på, är att ofta, mycket oftare än man tror tar man samma beteende som sina föräldrar. Jag vill för allt i världen inte behandla min äldste son på detta viset. Eller något av mina barn för den delen.
Men eftersom jag är medveten om det hela så har jag ju möjligheten att inte falla i gropen.
Ser jag på min mammas uppväxt så är det på detta viset hon är uppfostrad, dock var hon mellanbarn med en mamma som var sjuk långa perioder.(så pass att fosterhemsplacering tidvis var lösningen).

ÄNDÅ måste jag berömma min mamma, för jag älskar henne och beundrar henne något enormt. Att kunna ta sig dit hon nu är och bli den hon blivit är för mig lite av ett under, om jag ser på hur hennes uppväxt faktiskt var. För den som trodde att "självskadande" tjejer är ett nytt påfund så kan jag påpeka att detta förekom redan under 60-talet. Men vad vet jag -min mamma kanske var en dålig trendsättare?! För så som hennes handleder ser ut........ HUA, ja detta betende har då jag inte ärvt iallafall, barn gör ju inte som föräldrar säger -utan som föräldrar gör. Och turligt nog hade hon slutat med detta när jag kom till världen.


Gira

*funderar vidare* ..........

 

[Mabuse]

Sv: Älskar ni barnen lika mycket?

*spinner vidare på Girasols funderingar*

Tänker på en vän till mig som är äldst av tre syskon. Tvivlar inte på att föräldrarna älskar alla lika mycket, men nog är det skillnad på hur de behandlas. Alla syskonen är vuxna nu, mellan 35 och 45, och har egna familjer. Men det är minsta syskonet som får mest av föräldrarna hela tiden, för det har alltid varit mest synd om honom. Först var han minst, och sen hade han häftigast humör som satte honom i knipa ibland, och sen var han fattigast, eftersom han skaffade familj tidigt (och dessutom har störst familj), och sen var han sjuk, och sen var det synd om honom eftersom han varit sjuk, etc etc. Medan min bekant alltid varit störst och klarat sig själv i föräldrarnas ögon - även när han egentligen inte gjort det.

Eftersom det är så synd om lillebror, så ursäktar föräldrarna också hans beteende inför de andra - när äldsta syskonet gifte sig så var det exempelvis helt ok att lillebror ignorerade inbjudan, inte svarade och inte tänkte komma - det stod ju inte uttryckligen i inbjudan att man skulle svara! Så äldsta syskonet fick faktiskt skylla sig själv, folk har väl annat för sig än att springa på bröllop.

 

[dressyrtant]

Sv: Älskar ni barnen lika mycket?

Kanske dumt uttryckt bara. Barnen är ju helt olika personligheter men jag älskar ju dem alla gränslöst. Det går inte ens att säga "lika mycket" egentligen, för kärlek går väl inte att mäta. Man bara älskar dem för det de är, egna individer med olika förhållningssätt till livet.

Nej det är inte dumt uttryckt.
Tar man två katter är de kanske likadana i ålder. Och katter i all ära, men de är INTE lika krävande som barn. Barn kan hitta på hur vansinniga saker som helst om man inte passar dem. Katter är inte lika självdestruktiva. Och katter får inte till samma situationer som barn. Katter är mer självgående, barn klarar sig inte själva på måååånga år. Så även om man tar katter vid olika tidpunkter är de inte så livsomvälvande som barn är.
Däremot är varje barn en livsomvälvning. Det är som att varje gång man föder ett barn andas universum ett extra djupt andetag och allt förändras. Och det är ju oftast några år emellan varje barn, så man har hunnit förändras lite som människa också innan nästa barn. Så egentligen har varje barn en egen historia i boken om ens liv. Och ändå existerar de historierna samtidigt. Därför kan man älska barnen precis lika mycket, men på olika sätt. Tror jag.
Jag känner väldigt olika kärlek för mina tre, samtidigt som jag med gott samvete kan säga att jag älskar alla tre lika mycket. Den äldsta är ju förstabarnet och speciellt på så sätt. Mellanbarnet är enda tjejen, och speciellt på så sätt. Minstingen är en hel historia för sig på många sätt, och därför också mycket speciell. Så ja - Lika djup kärlek, men på olika sätt.

 

[millan30_228]

Sv: Älskar ni barnen lika mycket?

Jag Älskar mina barn precis lika mycket!
Mina barn är det käraste jag har.

 

[Girasol]

Sv: Älskar ni barnen lika mycket?

Oj, vad det stämmer! Känner verkligen igen detta!
Vet du, just detta med bröllop -så gjorde min ena brorsa när syrran gifte sig i våras!!!!! Vaddå ska man tacka ja/nej?? Sen tackade han ja sisådär samma vecka (efter att vi andra sagt till honom att visa lite hyfs) och struntade sen i att åka!

Gira

 

[Z3:an]

Sv: Älskar ni barnen lika mycket?

PRECIS som du beskriver det känner jag !
Känslorna för barnen är är överväldigande stora och färgade av de bådas behov och personligheter.
Det är en fantastisk ynnest att att ha fått ansvaret och den stora lyckan att få delta i dessa personers uppväxt och liv. För det kommer jag att vara evigt tacksam!

 

[Sar]

Sv: Älskar ni barnen lika mycket?

Jag älskar båda mina barn villkorslöst och precis lika mycket. Nu är de fortfarande så små (1,5 år) men jag kan inte säga att jag älskar dem på olika sätt, kärleken ser och känns helt likadan trots deras olika personligheter. Kärleken emellan de båda är också något jag njuter av och som fyller mitt hjärta.

 

[humlanotrocadero]

Sv: Älskar ni barnen lika mycket?

Klart man kan mäta kärlek, varför skulle man inte kunna?

Givetvis älskar jag min systerdotter MKT mer än hennes nyfödda lillasyster, jag känner inte ens lillasyster o har inga minnen med henne alls, givetvis älskar jag den stora flickan mer.

Känner fler som har olika inställning och olika kärlek till syskon tex, en vän har två syskon varav den ena beter sig för djävligt mot alla o har suttit inne mm min vän älskar sina andra syskon mer för "strulsyskonet" har fått de andra att utstå så mkt skit.
frågade min vän o nog tror min vän att föräldrarna oxå kanske har större/mer kärlek till de som "sköter sig"
En mor som har två söner varav den ena åker fast för incenst gång på GÅNG måste no gnågonstanns sluta älska.. skulle i alla fall jag.

Så absolut man kan nog älska sina barn olika mkt.

 

[Wassego]

Sv: Älskar ni barnen lika mycket?

*kl*
Jag älskar mina barn lika mycket. Men jag kan ju erkänna att vissa perioder är någon lättare/svårare att älska. Jag menar inte att jag inte gör det under dessa perioder men det kan ibland vara svårare. Jag har tre barn och de år ju i sina olika perioder av trots o annat olika tider. Ibland kommer jag bäst överrens med ettan, ibland med tvåa och i bland med trean. Jag älskar dem alla lika mycket men kommer olika bra överrens med dem under olika perioder. Vi bråkar väldigt sällan för de är för det mesta väldigt snälla men ibland har de ju sina testperioder.
Jag är inte millimeterrättvis men jag skulle aldrig vara orättvis. Visst kan jag ta en fika på stan med tvåan utan att de andra är med. Nästa gång är det någon annan av dem. Men jag skulle aldrig ge den ena dyra saker och inget till de andra. Eller värst av allt, ge en eller två mer kärlek och anorlunda förutsättningar.

 

[havreflinga]

Sv: Älskar ni barnen lika mycket?

En mor som har två söner varav den ena åker fast för incenst gång på GÅNG måste no gnågonstanns sluta älska.. skulle i alla fall jag..

Jag blir väldigt nyfiken på hur denna mor förklarar sonens störning. Föddes han med ett anlag för incest? I så fall är det ju ett handikapp som han inte själv kan rå för. Om man får ett barn som är "defekt" tror jag att man älskar det max ändå!

Men om denna mor menar att sonen föddes frisk, men sedan har utvecklat sin störning under livets gång - då har hon brustit i sitt ansvar för honom, tycker jag. Det är föräldrarnas ansvar att försöka skydda sina barn från skador, såväl fysiska som psykiska.

Givetvis kan man inte skydda sina barn från allt! De kan råka ut för mobbing i skolan eller övergrepp på dagis (bara exempel) utan att man märker det förrän det är för sent. Men det är absolut ingen anledning att sluta älska dem! Tvärtom borde man försöka ge dem ännu mera kärlek i så fall, för att försöka läka dem.

Jag har inga villkor för min kärlek till min son! Även om han blir historiens värsta seriemördare kommer det alltid finnas två personer som älskar honom: jag och hans far!

 

[seeyaa]

Sv: Älskar ni barnen lika mycket?

Jag älskar mina barn hur mycket som helst, de är de bästa jag har på alla sätt och vis!! Visst är de två mycket olika individer men jag kan inte på nåt sätt påstå att jag älskar de på olika sätt ändå, tycker mer att det känns som att den kärlek som jag har till dem är fullständigt obegränsad...
Tredje barnet på väg nu och just nu så känner jag däremot en jätteoro över att inte hinna med och räcka till för de andra två och att de ska komma i bakgrunden... Men jag känner ingen oro över att inte kunna älska dem lika mycket...