K
Kakao
Jag känner mig så ensam...
Han har sitt barn, de har sitt liv. Ett liv där allting nu återgått till det normala. Han tog sig ur krisen utan någon skada skedd, för hans del. Han fick ju som han ville och allt är nu frid och fröjd.
Jag satt på bussen idag och gjorde grimaser åt ett väldigt litet barn, som precis lärt sig säga hej. Han tittade på mig och slutade gråta, som han gjort innan. Han skrattade och sa hej ungefär 50 gånger. Och det sved i mitt hjärta.
Det sved för att jag tänker på att jag kunde haft en liten knodd som säger hej oavbrutet rätt snart. Det sved för att jag vet att han sitter därhemma med sin son, och har det där som jag inte kommer ha. Det sved för att jag inte någonsin kan tänka mig själv i ett harmoniskt förhållande med ett planerat barn, och det bara känns som att det kanske varit bra att behålla det här barnet ändå.
Sen pratade jag med honom nu ikväll. Han är med sin son, vi pratar lite om vad de ska göra imorgon. Allt är som vanligt, för honom men inte för mig.
Jag kan inte smälta att han betyder så otroligt mycket för mig, medan jag inte betyder någonting, att det enda viktiga, betydelsefulla i hans liv är hans son.
Och jag fick inte något barn.
Jag fick inte någonting som betyder mest. Jag bara fortsätter att trampa på i samma mönster, men numera smärtsamt medveten om att jag valde bort det som kunde förändrat mitt liv.
Och att jag delvis gjorde det pga honom.
Och han som inte bryr sig. Som bara lever där i sin lilla idyll. Han och hans son. Hans barn. Det första oplanerade barnet. Det barnet som fick komma.
Jag känner mig bara så jävla ensam.
Han har sitt barn, de har sitt liv. Ett liv där allting nu återgått till det normala. Han tog sig ur krisen utan någon skada skedd, för hans del. Han fick ju som han ville och allt är nu frid och fröjd.
Jag satt på bussen idag och gjorde grimaser åt ett väldigt litet barn, som precis lärt sig säga hej. Han tittade på mig och slutade gråta, som han gjort innan. Han skrattade och sa hej ungefär 50 gånger. Och det sved i mitt hjärta.
Det sved för att jag tänker på att jag kunde haft en liten knodd som säger hej oavbrutet rätt snart. Det sved för att jag vet att han sitter därhemma med sin son, och har det där som jag inte kommer ha. Det sved för att jag inte någonsin kan tänka mig själv i ett harmoniskt förhållande med ett planerat barn, och det bara känns som att det kanske varit bra att behålla det här barnet ändå.
Sen pratade jag med honom nu ikväll. Han är med sin son, vi pratar lite om vad de ska göra imorgon. Allt är som vanligt, för honom men inte för mig.
Jag kan inte smälta att han betyder så otroligt mycket för mig, medan jag inte betyder någonting, att det enda viktiga, betydelsefulla i hans liv är hans son.
Och jag fick inte något barn.
Jag fick inte någonting som betyder mest. Jag bara fortsätter att trampa på i samma mönster, men numera smärtsamt medveten om att jag valde bort det som kunde förändrat mitt liv.
Och att jag delvis gjorde det pga honom.
Och han som inte bryr sig. Som bara lever där i sin lilla idyll. Han och hans son. Hans barn. Det första oplanerade barnet. Det barnet som fick komma.
Jag känner mig bara så jävla ensam.
