4 långa år

Jag är inte medveten om hur jag, vecka för vecka, blir mer och mer dyster och inåtvänd. Inte förrän en kollega påpekar det och jag inser ”just ja, vi närmar oss december”.

Samma visa varje år, sorgen stegrar för varje dag. Ända tills jag når 10 december, då släpper det.

För fyra år sen fick jag ta bort min älskade drummel. Bara 6 1/2 år gammal var han och vi hade precis börjat nosa på riktig ridning då han varit mentalt väldigt sen. Det känns så fel, att inte få veta vad det skulle blivit av honom.

Jag ser vansinnigt mycket av honom i min nya unghäst och det är delvis därför hon blir kvar hos mig. Jag vill inte riskera att mista den bästa häst jag nånsin haft. En gång till…

Jag ser i ögonvrån att det pågår intressanta diskussioner på buke just nu, men min ork räcker inte till att diskutera. Just nu vill jag bara sörja ifred.

Men snart vänder det. Snart ljusnar det, på mer än ett sätt.

 

[DarkInNight]

Älskade underbara djur som sätter sådana spår i våra hjärtan...

 

[Mia_R]

Min stora sorg här i livet är när min första häst nödslaktades i hagen efter ett benbrott. Jag kommer sörja henne resten av mitt liv, men datumet för hennes dödsdag bleknar mer och mer, inte så att jag glömmer men jag har inte samma fokus längre.

Tyvärr är det nog även så att allt eftersom så kommer det andra datum med hjärtesorger som blandar sig med alla andra hjärtesorger, så även om jag älskar och saknar alla som jag älskat och förlorat så finns inte orken att fastna på enskilda datum mer, så trots att det låter eländigt sorgligt så finns det ändå något positivt i mörkret.

 

[Habina]

Min stora sorg här i livet är när min första häst nödslaktades i hagen efter ett benbrott. Jag kommer sörja henne resten av mitt liv, men datumet för hennes dödsdag bleknar mer och mer, inte så att jag glömmer men jag har inte samma fokus längre.

Tyvärr är det nog även så att allt eftersom så kommer det andra datum med hjärtesorger som blandar sig med alla andra hjärtesorger, så även om jag älskar och saknar alla som jag älskat och förlorat så finns inte orken att fastna på enskilda datum mer, så trots att det låter eländigt sorgligt så finns det ändå något positivt i mörkret.

Ja, det är lite knepigt ibland när jag kommer på mig själv att 27 februari passerat utan att jag tänkt på min första uppfödning som dog den dagen 2015. Men trots att det var ett mycket snabbare förlopp än unghästen, så var sorgen mer okej på nåt vis. Kanske är det så ”enkelt” som att han ändå blev nästan 18 år och vi fick många fantastiska år ihop när jag köpte tillbaka honom som äldre.

 

[Enya]

Det är 9 år sedan min häst dog, den 8 december 2014. Den bästa hästen jag haft. Finns ingen som henne. När jag tittade i hennes ögon såg jag en klokhet och vishet som jag aldrig tidigare skådat i någon levande varelses, det var bara att böja på nacken inför min dam och inse att hon var så mycket bättre på alla sätt än jag någonsin kommer bli. Klokheten själv. Som om hon levt många liv redan och all lärdom från alla liven syntes i hennes ögon. Lugnet och förståndet själv.

Jag har inte klappat häst sedan dess. Inte luktat häst sedan dess. Så otroligt sorgligt och en stor bit av min själ försvann med henne. Men på något vis tror jag vi ses igen. För mig hjälper det att tänka så!