Bestämde mig redan i slutet av förra året för att aktivt börja jobba med mig själv. Gå till botten med gamla trauman och ägna mig åt självläkande praktiker. Det är svårt! Jag vill ju som bekant gärna pilla upp gamla sår och detta kommer att bli ett sådant inlägg där jag återigen ältar det förflutna. Varför håller jag på? Vad fyller det för syfte egentligen? Mår jag bättre av det? Jag vet inte.
Det finns vissa saker man går igenom när man är ung som liksom sätter spår i en för all framtid, känns det som i alla fall. I mitt fall var jag helt besatt av att vara "där det hände" (tyckte jag) under mina sena tonår och tidiga 20-år. Jag hade en romantiserad bild av kärlek och jag visste precis hur den kärleken skulle se ut. Den var inte ren och enkel utan det var smuts och lidande, all the way. Jag trodde att det skulle vara så om det verkligen betydde nånting. Jag mådde så otroligt dåligt själv att det liksom kändes befriande att ta fokus från att bara vara mig en liten stund. Därav byttes kärleksobjekten ofta men följde alltid samma mönster. Ibland var det kanske bara ett litet intresse för någon som tog oerhört stora proportioner för att jag inbillade mig att det skulle vara någon slags väg ut ur min egen miserabla tillvaro.
Och det verkade ju så spännande. Vuxna, framgångsrika mäns jävla liv och lidande. Hade till exempel noll och ingenting med att räkna kalorier att göra. Men jag var ingen. Jag hade ingenting. Jag hade bara min ungdom, och det är ju bra och trevligt ibland men förmodligen ingenting att bygga vidare på om man inte har NÅGONTING annat. Jag var som ett svart hål inuti. Såklart blev det en ond cirkel. Jag förstår att dessa män med sina ofullständiga själsliv inte hade minsta intresse av att gräva djupare i allt det där men jag önskar ändå att saker hade varit annorlunda. Jag önskar att någon, som kanske såg mig fem dagar i veckan på sitt jobb och som sa att jag var "ung och vacker och indie" kanske hade frågat mig hur jag mådde egentligen. Istället för. Istället för, ja.
För jag tänker, nu är jag där själv. Nu är jag där och är 30+ nånting och hade en självskadande nittonåring lagt lappar i min jackficka hade jag förmodligen agerat annorlunda.
Allt det här har rörts upp nu när saker "kommit upp till ytan". Jag är inte besviken på förövaren. Han är en förövare och jag känner äckel när jag tänker på honom. Men jag är besviken på alla jävla by-stander pojkgubbar som lever på och lever livet medan detta pågår runt omkring dom hela tiden. Jag är så jävla less.
Det finns vissa saker man går igenom när man är ung som liksom sätter spår i en för all framtid, känns det som i alla fall. I mitt fall var jag helt besatt av att vara "där det hände" (tyckte jag) under mina sena tonår och tidiga 20-år. Jag hade en romantiserad bild av kärlek och jag visste precis hur den kärleken skulle se ut. Den var inte ren och enkel utan det var smuts och lidande, all the way. Jag trodde att det skulle vara så om det verkligen betydde nånting. Jag mådde så otroligt dåligt själv att det liksom kändes befriande att ta fokus från att bara vara mig en liten stund. Därav byttes kärleksobjekten ofta men följde alltid samma mönster. Ibland var det kanske bara ett litet intresse för någon som tog oerhört stora proportioner för att jag inbillade mig att det skulle vara någon slags väg ut ur min egen miserabla tillvaro.
Och det verkade ju så spännande. Vuxna, framgångsrika mäns jävla liv och lidande. Hade till exempel noll och ingenting med att räkna kalorier att göra. Men jag var ingen. Jag hade ingenting. Jag hade bara min ungdom, och det är ju bra och trevligt ibland men förmodligen ingenting att bygga vidare på om man inte har NÅGONTING annat. Jag var som ett svart hål inuti. Såklart blev det en ond cirkel. Jag förstår att dessa män med sina ofullständiga själsliv inte hade minsta intresse av att gräva djupare i allt det där men jag önskar ändå att saker hade varit annorlunda. Jag önskar att någon, som kanske såg mig fem dagar i veckan på sitt jobb och som sa att jag var "ung och vacker och indie" kanske hade frågat mig hur jag mådde egentligen. Istället för. Istället för, ja.
För jag tänker, nu är jag där själv. Nu är jag där och är 30+ nånting och hade en självskadande nittonåring lagt lappar i min jackficka hade jag förmodligen agerat annorlunda.
Allt det här har rörts upp nu när saker "kommit upp till ytan". Jag är inte besviken på förövaren. Han är en förövare och jag känner äckel när jag tänker på honom. Men jag är besviken på alla jävla by-stander pojkgubbar som lever på och lever livet medan detta pågår runt omkring dom hela tiden. Jag är så jävla less.
