Idag fick jag en notis om att jag varit på buke i 15 år. Nu hade jag förvisso ett nick även innan dess, plus att jag hängde på stallet på den tiden det hette så.
Men ändå. 15 år. Det är vansinnigt lång tid. Så mycket har hänt! För 15 år sedan hade jag en medryttarhäst som var 180 cm hög... Den var tack och lov världens snällaste, så jag ramlade bara av en gång. Men hua så mycket jag hann tänka innan jag landade. Jag som var van vid Habinas 136 cm (hon togs bort året innan).
Under de här femton åren har jag flyttat sex gånger, varav en gång ifrån Uppland och en gång tillbaka. Jag har köpt fyra hästar och sålt två. Jag har fött upp två hästar och fått ta bort två. Jag har varit inhyrd på tre olika ställen med hästarna, där jag slitit ut mig i varierande grad. Varje gång har jag försökt känna att jag hittat hem, men det har känts tufft.
Nu känns det verkligen som att jag hittat hem och jag hoppas (och tror) att jag och hästarna blir långvariga på det här stället. Det längsta jag bott på samma ställe (förutom mitt föräldrahem) var fem år, men då pendlade jag så långa dagar att jag ändå aldrig var hemma.
Just ja! Under de här femton åren har jag haft anställning på fem olika ställen och arbetat inom tre olika branscher. Jag har rest till Washington D.C., New York och Lexington i USA och till Gran Canaria. Jag har varit sjuk i flera olika sjukdomar och jag har blivit frisk ifrån det mesta (så frisk man nu kan bli). Jag har brutit revben två år i rad och jag har stukat högerfoten så rejält att det tog ett år för den att bli bra.
Jag har till och med varit hästlös under ett mardrömsår, då jag inte ens hade medryttarhäst. Det året avslutades med att jag köpte häst igen...
När jag ser tillbaka på de femton åren slås jag av hur vansinnigt mycket jag hunnit klämma in. Jag blir lite rädd, för om de kommande femton åren blir lika händelserika, så vet i sjutton om jag orkar. Men jag har lärt mig så mycket om mig själv och vad jag är kapabel till under dessa år. Bara att jag orkade lämna ett destruktivt förhållande är en gigantisk seger i sig själv.
Utmaningen framåt kommer bli att hitta en ny motivation, då jag just nu inte känner att jag har nåt att se fram emot, inget spännande som väntar bortom krönet. Jag har slutat tävla, så då försvinner all planering och förberedelse inför detta. Jag har slutat avla, vilket såklart gör att förväntningarna inför nästa föl uteblir. Det finns inget riktigt säsongsbetonat i mitt liv nu och jag vet inte om eller hur jag ska återfå det.
Men om femton år, då kommer jag att ha lärt mig ännu mer om det fantastiska djuret häst, som varit det viktigaste för mig ända sedan jag visste om att det fanns hästar.
Men ändå. 15 år. Det är vansinnigt lång tid. Så mycket har hänt! För 15 år sedan hade jag en medryttarhäst som var 180 cm hög... Den var tack och lov världens snällaste, så jag ramlade bara av en gång. Men hua så mycket jag hann tänka innan jag landade. Jag som var van vid Habinas 136 cm (hon togs bort året innan).
Under de här femton åren har jag flyttat sex gånger, varav en gång ifrån Uppland och en gång tillbaka. Jag har köpt fyra hästar och sålt två. Jag har fött upp två hästar och fått ta bort två. Jag har varit inhyrd på tre olika ställen med hästarna, där jag slitit ut mig i varierande grad. Varje gång har jag försökt känna att jag hittat hem, men det har känts tufft.
Nu känns det verkligen som att jag hittat hem och jag hoppas (och tror) att jag och hästarna blir långvariga på det här stället. Det längsta jag bott på samma ställe (förutom mitt föräldrahem) var fem år, men då pendlade jag så långa dagar att jag ändå aldrig var hemma.
Just ja! Under de här femton åren har jag haft anställning på fem olika ställen och arbetat inom tre olika branscher. Jag har rest till Washington D.C., New York och Lexington i USA och till Gran Canaria. Jag har varit sjuk i flera olika sjukdomar och jag har blivit frisk ifrån det mesta (så frisk man nu kan bli). Jag har brutit revben två år i rad och jag har stukat högerfoten så rejält att det tog ett år för den att bli bra.
Jag har till och med varit hästlös under ett mardrömsår, då jag inte ens hade medryttarhäst. Det året avslutades med att jag köpte häst igen...
När jag ser tillbaka på de femton åren slås jag av hur vansinnigt mycket jag hunnit klämma in. Jag blir lite rädd, för om de kommande femton åren blir lika händelserika, så vet i sjutton om jag orkar. Men jag har lärt mig så mycket om mig själv och vad jag är kapabel till under dessa år. Bara att jag orkade lämna ett destruktivt förhållande är en gigantisk seger i sig själv.
Utmaningen framåt kommer bli att hitta en ny motivation, då jag just nu inte känner att jag har nåt att se fram emot, inget spännande som väntar bortom krönet. Jag har slutat tävla, så då försvinner all planering och förberedelse inför detta. Jag har slutat avla, vilket såklart gör att förväntningarna inför nästa föl uteblir. Det finns inget riktigt säsongsbetonat i mitt liv nu och jag vet inte om eller hur jag ska återfå det.
Men om femton år, då kommer jag att ha lärt mig ännu mer om det fantastiska djuret häst, som varit det viktigaste för mig ända sedan jag visste om att det fanns hästar.
