När jag nått min målvikt minns jag att exakt detta var något jag aldrig förberett mig för. Att "Nu är jag här! Nu är jag nöjd!"
Vad gör man då?
När SÅ många, otroligt många, år av ens liv handlat om en evig bantning. Plötsligt står man där, vid målet, och allt ska vara precis så perfekt som man tänkt sig. Vad gör man då?
I mitt fall var målvikten 60 kg. Men jag fixade inte att stoppa där, jag KUNDE inte börja äta normalt, börja se mig själv som "färdig" eftersom resan betytt så mycket, kanske lika mycket som målet? Så jag fortsatte, omedvetet, och slutade på 56 kg innan jag kunde bromsa.
Det är så komplicerat; i mitt fall var SÅ många år av mitt liv en kamp mot ett drömmål. DÅ skulle allt liksom bli bra, alla problem skulle vara borta med vinden och jag skulle bli lycklig. När jag sen stod där, vid målvikten och mindre, tog det lång tid för mig att acceptera att livet egentligen var detsamma, JAG var densamma - mycket var enormt mycket bättre efter att de där tunga kilona försvunnit, men JAG var densamma. Och det är inte det lättaste...