Sv: 07'ornas tråd del 12
Ja det är alltid bättre när man rider för tränare. Att jag spänner mig i framridningen är inget problem då, men man rider ju inte varje pass för tränare. Och numera när vi åker till ridhuset är det ofta fullt där, stimmigt osv vilket gör det hela svårare för mig som inte kan koncentrera mig. Inte för hästen för hon bryr sig inte. Jag rider henne heller inte för tränare längre, eftersom jag inte har samma möjligheter numera då ridhus inte finns på gården och jag rider max 1 gng/vecka i ridhus. Jag har heller ingen transport utan hyr in mig i lastbilen när andra hästar ska tränas samtidigt. Dock finns ju tränare på plats men inga regelrätta träningar.
Men jag tycker inte manegeridningen är problemet. Hon är ganska rolig att rida på banan nu då hon dels ser ridhus max 2 ggr/vecka och den ena är hoppning med beridaren, och dels för att hon är så pigg att framåtbjudningen inte är nåt problem alls längre. Jag slappnar ofta av när hon är framriden och då blir det i regel bra, eftersom bockningarna kommer oftast av pigghet i början. Och det är ju ett litet dilemma för piggheten gör henne rolig när hon håller sig på mattan, men gör det besvärligt för mig när hon är överladdad och far runt.
Det stora problemet är att jag inte passar ihop med henne. Vi har ingen personkemi utan vi umgås för att vi är satta i den situationen och jag inte får henne såld. Jag försöker tänka att jag rider henne fram tills jag hittar ett bra hem och ser det som att det iaf är en häst att rida på, eftersom det ändå fungerar hyfsat vill jag inte ha den kostnad det medför att låta andra rida henne varje dag och jag måste väl ändå kunna vardagsrida min egen häst... Men jag har ingen glädje av det utom de enstaka passen i ridhuset. Jag tycker inte alls om att rida ut bortsett från skritturer i skogen då jag vet att det inte uppstår några situationer. Det funkade i början men jag känner alltmer att det är en pärs varje gång, inte för att det egentligen händer så mkt, utan för att det som är inte tilltalar mig och jag hela tiden väntar på att nåt ska hända. Jag vill inte ha en busig häst som bockar och far runt, tittar på saker i diket och är spänd och explosiv. Det är inget nöjde alls för mig, och även om det som sagt aldrig skett någon värre incident så är det en olustig känsla som gror och tillslut blir jag osäker vilket ökar spänningen mer för varje runda. Och jag förstår inte alls vartifrån osäkerheten kommer heller, jag har aldrig varit med om någon ridolycka. Det är snarare tanken att det Kan hända som är jobbig. Och att jag som sagt vet hur hon är när hon är överladdad.
Och ja, jag är medveten om att det är ryttarfel, för andra i stallet upplever henne inte såhär. Så antingen är de vana vid värre och bryr sig inte (vilket jag vet att de är eftersom samtliga hästar i stallet är svårare än henne), eller så är hon bara sån med mig. Antagligen är det en kombination. Men roligt är det inte. Jag har bättre träningsmöjligheter i mitt vanliga stall om jag tar hem henne igen, men då blir jag ju av med hjälpen att rida henne då jag inte vill själv. Så just nu känner jag att alternativet att ta hem henne är ett sämre alternativ på alla andra plan än träningstillfällena. Jag orkar helt enkelt inte med henne varje dag, knappt ens varannan.