Waste of space...

Santoxen · 17 Okt 2018

Mitt svar blir:
"Nej, men lite bitter blir jag iaf...det kan du väl förstå om jag känner som att du inte känt något för mig och inte saknar mig, när du springer vidare som om det brinner under röven på dig"
Jo, han förstår ju men att det finns gränser..
"Så jag får inte uttrycka hur jag tycker det känns? Det är ju så jag uppfattar det, fel eller ej..."

Här någonstans borde jag gett mig men jag ville, barnsligt nog, såra honom som han sårat mig...
"Sen vadå jag beter mig som 12? Det är ju du som hoppar runt mellan tjejer som en mellanstadie-unge, jag försöker fortfarande skrapa ihop delarna och få det att sluta göra fysiskt ont så fort jag hör om dig eller tänker på dig..."
Han blir ju såklart sur, tycker jag är löjligt(håller väl med nu men inte då..) han tänker inte svara mer utan vill lägga sin tid och energi på annat, och tycker jag ska göra det också.. Fullt rimligt förslag men här är jag så uppstressad att jag bara vill att han ska förstå hur jävla illa han gör mig...
Svarade: "Satt på jobbet när du skickade det, var redan uppstressad när det kom, hamnade i fight or flight-mode och är tyvärr rätt bra på att fäkta illa och sen fly..."
Då blev han sur och säger att det är minsann stressigt i hans liv också och det är bara att välja hur man vill ha saker och ting.
"Det är klart att det inte bara är jag som har det stressigt men uppenbarligen hanterar vi stress olika...att bli avpolleterad och dumpad när jag mår som sämst och precis börjat ta tag i mitt mående och behöver stöd från någon som jag i min enfald trodde älskade mig, tar inte fram mina bästa sidor tyvärr."

Santoxen · 18 Okt 2018

Efter ett par timmar och en del funderande (man hinner fundera en hel del när man dammsuger en torktumlare

) kände jag att jag var tvungen att formulera en förklaring(även om jag inte trodde att han läste mina meddelanden längre)
"När jag fått fundera och lugna ner mig lite, det jag inser är ju att det som sårar mig mest är att du inte litade tillräckligt mkt på mig för att kunna prata om hur du kände, innan du redan bestämt dig...det gör också att jag får lite svårt att lita på dig, hur mkt mer undanhöll du, vad mer ljög du om? Det känns fortfarande som en pungspark, allt det här men det är nog det som känns värst eftersom jag faktiskt litade på dig och visst jag kände också att det inte var toppen men tänkte "bump in the road men jag älskar honom och han mig, så vi löser det! Och om han inte vill det så säger han till om det känns allt för illa, för det har han lovat, gång på gång"Jag fattar att du inte har lust att svara eller läsa mer från mig, men det känns bättre för mig att få formulera det jag känner på pränt, så det inte snurrar runt allt för mkt i huvudet på mig.."
"Sen gör det lite ont att veta att en inte är något speciellt, eftersom det går så fort att gå vidare..."
"Säger du det till henne också? Att du aldrig känt så här tidigare, att hon är speciell...att hon har vackra ögon... Fyfan, känner mig så jävla dum som gick på hela grejen, klart att jag inte är speciell"

Hade en rätt monton dag på jobbet som inte krävde så mkt tankeverksamhet, så tyvärr fortsatte ju allt detta att mala i huvudet...
"Funderade lite på det du sa att man får välja hur man ser på saker och ting o jag har bara lite svårt att se det positiva i att den jag älskar och trodde älskade mig tycker så dåligt om mig att han, knappt 2 veckor efter att han dumpade mig, har en ny flamma på g... jag ser inte det positiva i det? Målet var kanske inte att göra dig förbannad men att få någon jävla reaktion och någon slags förståelse för hur illa du gjort och gör mig... vet inte riktigt vad du förväntade dig för reaktion på allt? Ett "whoho, äntligen" eller vadå?" Om jag haft 3-4 månader att bearbeta detta(som du haft) hade jag kanske kunnat agera som du, men nu är det fortfarande färskt och sårigt och när jag känner mig så här sviken och trängd regerar jag fult och elakt, tyvärr.."

Skrev också att en del av de framtidsplanerna som han sa "förde oss på olika spår" hade jag för att kunna ägna mer tid åt honom och barnen eftersom jag då skulle kunna hinna med hästarna på dagtid. Såklart inte bara därför, det är något jag gillar att göra också men det var ett tungt vägande skäl...
Skrev också:
" O jag förstår ändå att du går vidare, du har ett behov av att inte vara själv som jag inte har och inte riktigt fattar, men det gör såklart ont ändå, innerst inne hoppades jag väl att ändå att du skulle ändra dig och när då smällen kom var det enklare att försöka göra dig så förbannad att alla broar inte bara brändes utan också sprängdes i småbitar, så det inte finns en chans att reparera... jag förstår ju att det inte är rationellt eller vettigt men som rent försvar kändes det i stunden bättre att göra så... inte smart men jag har inte så mkt övning i det här heller....jag får helt enkelt jobba på det"

Då svara han (trodde verkligen att han inte läste längre) att han visst klarade av att vara själv nu, det hade jag ändå lärt honom, han trodde ärligt att han skulle fokusera på sig själv och barnen men så blev det inte, han sprang på henne när han allra minst kunde tänka sig det och att han måste ta reda på om det är något eller inte... att han saknar mig med men att jag kallar honom en lögnare tog så hårt att han inte vet om han vill se mig igen alls...(vi har vissa gemensamma åtaganden)

Då svarade jag "Nä, jag förstår det men kan du förstå min reaktion? Kan du förstå att eftersom du gick o funderade så länge utan att säga något, trots att du sa att du skulle det om dina känslor förändrades, gör att jag(som trots allt har lite tillitsproblem) börjar tvivla? Eller kan du inte alls förstå det? Så mkt som jag litade på dig har jag aldrig litat på någon förut och så var det redan innan vi började vårt förhållande..."
Han svarar att han förstår, och att han hade ett helvete att lista ut vad som spökade i huvudet (det har varit lite krångligt med x-frun och barnen) men när han kommit på det så tog det bara ngt dag innan han sa något (det är ju här jag tycker att han kanske kunde pratat med mig, han började ju känna så redan i juni-juli..)och att han är samma person som innan men förstår att jag inte kan lita på honom nu...
Medan han skrev det skrev jag " Jag har varit där förut..otrogen(nu säger jag inte att du varit det!!) pojkvän som förnekade det stenhårt, trots bevis...kan du förstå att första reaktionen då är som den är när det till synes blir samma visa igen? Att sen också känna sig lite extra dum eftersom jag inte fattade tidigare utan funderade på framtiden tillsammans gör det inte bättre precis..(den tar jag såklart på mig, jag som var korkad helt enkelt!) Och för mig hjälper det att skriva, då får jag tid att ordna mina tankar och läsa ett par gånger både vad jag och du skriver istället för samtal där stressen gör att jag missar hälften av vad som sägs.. så här har jag lite tid att reda upp min hjärna och få ner mer exakt vad jag tänker (för det mesta iaf)"

Han svarar då att han aldrig och kommer aldrig att vara otrogen (xfrun gjorde det mot honom) men visst han kan förstå min reaktion men att det samtidigt visar hur lite jag känner honom... att han kommer gå vidare för sin egen skull och att vi ses när vi ses..
Det jag skriver efter skriver jag för min egen skull, räknar kallt med att han blockat mig(vilket jag föreslog)

Santoxen · 18 Okt 2018

"Det är klart att jag innerst inne vet att du inte var otrogen men det är inte alltid helt lätt att få reptilhjärnan att lyssna och styra om.
Du har inte varit där där hela ditt liv har varit den ena snytingen efter den andra, ena lögnen efter den andra, så jag tror inte du riktigt kan förstå den paniken, den blockeringen som sker när det känns så igen...rationellt tänkande funkar inte riktigt då och jag vet ju såhär i efterhand att jag inte alls tror på något av det jag skrev direkt då (träffat innan du dumpade mig o så) men allt jag hör i hjärnan är "lurad igen din dumma jävel, vad var det jag sa, inte trodde du att någon kan älska dig, är du helt slut i huvudet" med så där hånfull röst och då blir tunnelseendet ett faktum och anfall känns som det bästa försvaret..
Det är svårt att bryta en 32- årig vana...tror iaf jag var 5, för jag hade inte börjat rida än,när jag första gången fick höra att jag inte riktig dög, inte var riktigt lika bra/söt/trevlig som min bror "hur kan tvillingar bli så olika?# Min brorsa har alltid varit den trevliga, lyckade, välartade, duktiga (på allt han tar sig för) och jag är motsatsen...fått höra hela skoltiden "kan du inte vara lite bättre/socialare/duktigare, se på bror din" killar som får en o tro att de är intresserade för att sen skratta åt en, "vänner" som snackar skit om en när en inte är där (finns en anledning till att jag inte har någon kontakt med några gamla skolkamrater..) Första "riktiga" pojkvännen som efter ha fått ligga står o skrattar åt en med gemensamma arbetskamrater...jag fattar hinten liksom, jag är inte värd något, det kan jag leva med, det är bara att inte ha några förhoppningar om livet så är det rätt lugnt, det är ju inte så långt i förhållande till evigheten. Därför jag sällan ger mig in på något nytt eller fullföljer vissa saker, misslyckas man blir det ju bekräftat att en är värdelös... inget ont om min brorsa(ser att det kan uppfattas så) han är en bra bror, jag fattar ju rent intellektuellt att det är alla vuxna som fan ska ha mer vett än att trycka ner en unge på det viset, även om h*n inte är bra på något

men det är så jävla svårt att skaka av sig känslan att en inte är värd ngt, att en mest är ett slöseri med plats och luft...jag kom en bit på vägen med dig o jag fattar att det är svårt att älska någon som mig, så jag får väl ändå säga tack för att du försökte så länge och förlåt för att jag hade förhoppningar som gör att det här är så svårt och som gör att jag reagerar så fult och elakt"

Fruentimber · 18 Okt 2018

Oj, jösses. Jag förstår ju det jävliga i att bli dumpad, men utifrån det du skrivit här så hade jag nog blockat dig om jag hade varit exet. Det är inte rimligt att du lägger hela ditt livs bagage i hans knä, det är verkligen inte schysst någonstans. De problem du verkar ha är ju något för psykologen att hjälpa dig att ta hand om, inte din eventuella livspartner.

Malibu_Stacy · 18 Okt 2018

Jag håller med ovanstående. Jag förstår att du är bitter över att ha blivit dumpat och att det skär i hjärtat när du får höra att han träffat en annan, men lägg inte över dina livsproblem på honom. Jag kan inte se att något positivt kommer utav det.
Uppbrottet verkar ha rivit upp många gamla tankar och känslor du har om dig själv och omgivningen men kanske ska du försöka skriva av dig här inne (och prata med din psykolog) istället för att bombardera honom med saker han inte ansvarar för.

Diabetikern · 18 Okt 2018

Det är grymt jobbigt att bli dumpad men det är minst lika jobbigt att vara den som går.

Förstår ditt behov av att såra honom men som ovanstående skrev att lägga all skuld på allt som hänt i ditt liv på X:et är inte rätt.

Hoppas du börjar må bättre snart och inser ditt egenvärde. Alla förtjänar kärlek.

Waste of space...

Santoxen

Santoxen

Santoxen

Fruentimber

Malibu_Stacy

Diabetikern

Liknande trådar

Välj ämne nedan

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar