Tror jag är med på hur du menar. Och tror att principen är ungefär densamma för hur jag förhåller mig till mina hundar. Men jag vill definitivt tillbringa mer tid med Salukis och få en bättre och mer nyanserad bild. Har haft en del kontakt med Salukis men inte tillräcklig för att fatta några beslut.Nu ska man ju, som du verkar ha koll på redan, verkligen(!) passa sig för att tänka att "vissa saker kommer från viss ras" när man har en blandras om man inte har mycket erfarenhet av aktuell ras, just för att risken är så stor att man drar helt(!) fel slutsatser kring hur en ras är annars. Jag vet tex en person som har lurcher som innan vi träffades sa att hennes hund var SÅ vinthundig, då baserat på hennes egna erfarenheter av "vanliga hundar" och att den här skiljde sig mycket från det. När vi sedan träffades så insåg hon att nä, hennes lurcher var inte så vinthundig som hon trott, men det var inte förrän hon började lära känna mina som hon såg den stora skillnaden. Och i mina ögon, då betedde sig hennes hund mer som en terrier än som en vinthund
Med allt det sagt, så finns det ju anledningar till att jag alltid säger att jag samarbetar med mina damer istället för att försöka få dem lydiga. De är inte lydiga. De samarbetar. Inte en chans i världen att de (med glädje) gör något enbart för att jag ber dem om det. Det är först när jag presenterat saken på ett sätt som de tycker verkar bra som de gör det jag vill. Jag är också noga med att vara uppmärksam på deras kommunikation och deras personliga preferenser. Om de känner att jag förstår dem, och de kan kommunicera hur de vill ha saker, desto roligare blir livet för oss alla. Ebrah visar mig var hon vill ligga i sängen och att hon vill in under täcket, jag hjälper henne. Lily vill istället ligga på sin favoritfilt, jag lägger den i sängen för att hon ska kunna ha det så trevligt som möjligt när hon sover med oss. Osv.
När jag anpassar mig efter dem, då anpassar de sig också efter mig. Utan att medvetet träna på det så har tex Lily börjat stanna i hallen när vi kommer in, för att jag ska kunna ta av täcken och torka tassar innan hon går in i resten av lägenheten. Jag säger inte ett ord, varken ber henne vänta eller säger att det är ok att gå in, hon stannar och går iväg när hon är klar. Det känns ofta som om de är tankeläsare. De läser av hur jag vill ha saker lika självklart som jag läser av hur de vill ha något. Hade jag däremot haft massor av regler som de inte förstått vitsen med, eller haft regler pga hur jag vill ha det men inte varit beredd att möta deras önskemål, då hade de bara sett mig som en idiot som inte är värd att lyssna på.
Jag tycker att mina hundar, på det totala i vardagen, är extremt enkla. Vi bråkar aldrig och jag får aldrig klagomål från andra kring hur mina hundar beter sig (tvärt om). Med det sagt så ser jag ju också till att anpassa vardagen, såklart. Jag kan inte släppa dem lösa mitt i centrum där det myllrar av råttor, harar, lekande barn (Lilys favorit att försöka leka med!) och spännande hundar och sedan tro att det ska vara enkelt att ha dem lösa. Då är det såklart koppel på, men då är de å andra sidan enkla att gå med i koppel.
Det som kan stressa mig i vardagen ibland är kanske främst tiden det tar för stora att göra sina ”ska bara”-grejer. För jag ger honom gärna möjlighet att göra många egna val, och ofta väntar jag hellre just därför att jag ser att han bara ska göra klart sitt först. Men, i vardagen finns det inte alltid tid och det skapar lite frustration. Så då är frågan lite om dina damer tar kortare tid på sig, eller om du har mer tålamod än jag och helt enkelt inte skulle uppleva samma tid som frustrerande.
Det är helt logiska principer och hade jag gett mig den på det hade jag ju kunnat lära in andra beteenden i de situationerna. Så om jag säger att han alltid står kvar i trapphuset utanför lägenheten för att han vill titta ut ur fönstret där en stund till, då är det ju helt enkelt så att det är mer värdefullt för honom att titta ut (vilket är kul) än att komma in (slut på det roliga). Det är helt logiska inlärningsprinciper att beteendet ”stå kvar” förstärks av det för honom väldigt värdefulla ”titta ut”. Så hoppas du förstår hur jag menar när jag känner mig kluven kring att prata om det som en brist i hans karaktär att han tar god tid på sig med att komma in, för han ska bara titta klart först. Jag hade ju relativt lätt kunnat förstärka ett annat, för mig smidigare, beteende där. Så förstå mig rätt när jag säger att det jag noterar är skillnaden mellan hur han motiveras och hur Whippishen motiveras i exempelvis en sån situation.
Påminde väldigt mycket om Whippishen som liten. Eller ett bältdjur. Där de små benen liksom pinnar på under kanten på jackan medan kroppen ser helt statisk ut 
