Vinthundstråden återuppstår!

[Nytant]

@starcastle Om du har lust att berätta - hur förarorienterade upplever du att Silkens är jämfört med andra vinthundar? Jag tänker på aktionsradie, inkallning och sånt. Vilken mentalitet avlar man på?

 

[Trott]

Min Tilda vill också ofta hälsa på folk ute, och tycker barn på håll är spännande och ger lekinviter, inomhus not so much fun springande barn är läskigt, då springer hon efter och skäller = skrämda barn. Däremot brorsans yngsta (snart 2 år) har alltid gått bra, men han går mest i sin egen värld och låter och flaxar inte, så då ligger hon till och med kvar och han kan gosa med henne i soffan.

 

[starcastle]

@starcastle Om du har lust att berätta - hur förarorienterade upplever du att Silkens är jämfört med andra vinthundar? Jag tänker på aktionsradie, inkallning och sånt. Vilken mentalitet avlar man på?

Dom kan dra iväg ett par hundra meter, även så att man inte ser dom, men dom kommer som regel snart tillbaks. Till skillnad mot de Borzoi jag haft som drog iväg och återvände till den punkt jag släppt dom. Men inte samma dag…

Det finns en hel del Silkens som vi kallar velcro (kardborre), dom lämnar inte matte och husse alls, såna hundar kan det t ex vara svårt att få till att springa på LC och sånt, dom springer tillbaks till matte istället.

Inkallning får man ju träna och dom är ju vinthundar, du kan aldrig räkna med absolut 100 procent tillförlitlig inkallning. Jag har ju aldrig släppt mina om vi är inom ett par kilometer från närmsta väg till exempel. Men många har sina Silkens lösa överallt, något jag inte praktiserar och inte skulle rekommendera.

Det finns inte så många Silkens i Sverige (73 stycken för närvarande plus ett 10-tal valpar ej gamla nog att flytta hemifrån än) men under åren har ändå 2 Silkens blivit ihjälkörda av bil och en av tåget.

Det känns rätt mycket i den lilla populationen som snabbt har växt de sista åren.

Sverige ligger långt efter USA eftersom rasen inte är erkänd och det saknas möjligheter för Silkens i Sverige att ägna sig åt diverse sporter. I USA är dom inte erkända av AKC men till skillnad från Sverige är det inte AKC eller UKC som så att säga sitter i toppen på de olika sportorganisationerna. Dom är helt fristående och även om dom oftast har krav på att en ras ska vara erkänd av AKC, UCK, ARBA eller FCI, så bestämmer dom själva. Silkens är erkända av UKC och det gör att dom har tillträde till alla sporter och tävlar officiellt på alla nivåer.

Det har varit en stor tillströmning i USA på nytt folk och nya uppfödare.
Även om dom som regel ställer ut, så är det många gånger just sporterna av olika typer dom avlar för. Självklart LC och Racing men många gör så mycket annat nu för tiden.
Dock diving, weight pulling, rally, agility, nosework, canicross, barnhunt, You name – they do it…

Det kräver ett visst temperament, rasen har alltid haft vad vi kallar high energy och low energy hundar.
Dom som avlar på sporterna satsat på high energy dogs. Low energy är lite mer nöjda med att ligga på soffan

Här i Sverige finns som sagt inte allt detta öppet för Silkens, vi har hittills inga ägare som direkt satsar på sporter, kanske går nån kurs och tränar lite grand, men inte på fullt allvar, som dom gör i USA.

Här finns alltså ingen som avlar för det temperamentet heller.

För egen del får jag ofta båda sorternas temperament i kullarna.
Jag brukar försöka se till att high energy går till folk som vill göra nåt med hundarna.
Men jag behåller low energy valp för mig själv. Dels för att jag bor isolerat på landet och är super introvert och bokstavligen inte umgås med folk i verkliga livet och därmed inte ägnar mig åt dessa sporter heller, så behåller jag hundar som är mer lantlollor och trivs med det.

Dessutom så är jag personligen inte så förtjust i high energy temperamentet.
Dom är hetare. Dom har lägre tröskel för irritation, tycker jag ser mer reaktiva Silkens i den gruppen. Dom är inte aggressiva, missförstå mig rätt, men dom har mer humör än low energy. Och det passar inte mig som person.

Det jag har hemma har jag valt ut för att använda för framtida generationer och det blir väl då att jag liksom sorterar ut high energy ut min egen avel. Men sen måste man ju tillföra nytt blod ibland, får t ex en ny import under våren från USA, och jag har inte en aning om hur den hunden kommer att vara när det gäller high och low energy. Han är utvald för att ge nytt blod till mina linjer.

Om rasen blir erkänd i Sverige öppnas nya möjligheter, det blir en stor tillströmning på nytt folk och det är möjligt att det blir som i USA en vacker dag, dom blir sportsdogs i första hand.
Dom är bra på det men har inte samma intensitet i arbetet som en Whippet. Men om man tycker att en sportdog är kul men kanske inte absolut vill tillhöra den absoluta eliten så är en Silken Windhound helt klart ett alternativ.

Alla de nya i USA gör allt med sina hundar. Dom har inga förutfattade meningar om vad en vinthund kan göra och inte göra (som vi så ofta har, vi som har hållt på länge) och kastar sig ut i precis allt.

Men jag blir lite mörkrädd när man läser om en knappt 1 år gammal Silken som går på diverse kurser varje vecka och efter ett 2-timmarspass bedömdes av en tränare dom aldrig träffat förr att hunden behövde medicineras för stress för han blev ofokuserad. Typ...
Tacka f-n för att en så ung vinthund som lever ett liv med flera timmars träning och fokusering varje dag, blir trött och ofokuserad innan kvällen är slut. Det är trots allt inte det vinthundar har avlats för under århundradena.

 

[em-pirre]

Dom kan dra iväg ett par hundra meter, även så att man inte ser dom, men dom kommer som regel snart tillbaks. Till skillnad mot de Borzoi jag haft som drog iväg och återvände till den punkt jag släppt dom. Men inte samma dag…

Det finns en hel del Silkens som vi kallar velcro (kardborre), dom lämnar inte matte och husse alls, såna hundar kan det t ex vara svårt att få till att springa på LC och sånt, dom springer tillbaks till matte istället.

Inkallning får man ju träna och dom är ju vinthundar, du kan aldrig räkna med absolut 100 procent tillförlitlig inkallning. Jag har ju aldrig släppt mina om vi är inom ett par kilometer från närmsta väg till exempel. Men många har sina Silkens lösa överallt, något jag inte praktiserar och inte skulle rekommendera.

Det finns inte så många Silkens i Sverige (73 stycken för närvarande plus ett 10-tal valpar ej gamla nog att flytta hemifrån än) men under åren har ändå 2 Silkens blivit ihjälkörda av bil och en av tåget.

Det känns rätt mycket i den lilla populationen som snabbt har växt de sista åren.

Sverige ligger långt efter USA eftersom rasen inte är erkänd och det saknas möjligheter för Silkens i Sverige att ägna sig åt diverse sporter. I USA är dom inte erkända av AKC men till skillnad från Sverige är det inte AKC eller UKC som så att säga sitter i toppen på de olika sportorganisationerna. Dom är helt fristående och även om dom oftast har krav på att en ras ska vara erkänd av AKC, UCK, ARBA eller FCI, så bestämmer dom själva. Silkens är erkända av UKC och det gör att dom har tillträde till alla sporter och tävlar officiellt på alla nivåer.

Det har varit en stor tillströmning i USA på nytt folk och nya uppfödare.
Även om dom som regel ställer ut, så är det många gånger just sporterna av olika typer dom avlar för. Självklart LC och Racing men många gör så mycket annat nu för tiden.
Dock diving, weight pulling, rally, agility, nosework, canicross, barnhunt, You name – they do it…

Det kräver ett visst temperament, rasen har alltid haft vad vi kallar high energy och low energy hundar.
Dom som avlar på sporterna satsat på high energy dogs. Low energy är lite mer nöjda med att ligga på soffan

Här i Sverige finns som sagt inte allt detta öppet för Silkens, vi har hittills inga ägare som direkt satsar på sporter, kanske går nån kurs och tränar lite grand, men inte på fullt allvar, som dom gör i USA.

Här finns alltså ingen som avlar för det temperamentet heller.

För egen del får jag ofta båda sorternas temperament i kullarna.
Jag brukar försöka se till att high energy går till folk som vill göra nåt med hundarna.
Men jag behåller low energy valp för mig själv. Dels för att jag bor isolerat på landet och är super introvert och bokstavligen inte umgås med folk i verkliga livet och därmed inte ägnar mig åt dessa sporter heller, så behåller jag hundar som är mer lantlollor och trivs med det.

Dessutom så är jag personligen inte så förtjust i high energy temperamentet.
Dom är hetare. Dom har lägre tröskel för irritation, tycker jag ser mer reaktiva Silkens i den gruppen. Dom är inte aggressiva, missförstå mig rätt, men dom har mer humör än low energy. Och det passar inte mig som person.

Det jag har hemma har jag valt ut för att använda för framtida generationer och det blir väl då att jag liksom sorterar ut high energy ut min egen avel. Men sen måste man ju tillföra nytt blod ibland, får t ex en ny import under våren från USA, och jag har inte en aning om hur den hunden kommer att vara när det gäller high och low energy. Han är utvald för att ge nytt blod till mina linjer.

Om rasen blir erkänd i Sverige öppnas nya möjligheter, det blir en stor tillströmning på nytt folk och det är möjligt att det blir som i USA en vacker dag, dom blir sportsdogs i första hand.
Dom är bra på det men har inte samma intensitet i arbetet som en Whippet. Men om man tycker att en sportdog är kul men kanske inte absolut vill tillhöra den absoluta eliten så är en Silken Windhound helt klart ett alternativ.

Alla de nya i USA gör allt med sina hundar. Dom har inga förutfattade meningar om vad en vinthund kan göra och inte göra (som vi så ofta har, vi som har hållt på länge) och kastar sig ut i precis allt.

Men jag blir lite mörkrädd när man läser om en knappt 1 år gammal Silken som går på diverse kurser varje vecka och efter ett 2-timmarspass bedömdes av en tränare dom aldrig träffat förr att hunden behövde medicineras för stress för han blev ofokuserad. Typ...
Tacka f-n för att en så ung vinthund som lever ett liv med flera timmars träning och fokusering varje dag, blir trött och ofokuserad innan kvällen är slut. Det är trots allt inte det vinthundar har avlats för under århundradena.

Men så tråkigt med den ungs hunden!

De silke jag träffat har samtliga varit väldigt osäkra, inte sprungit efter trasa, varit ointresserade av andra hundar och människor men rätt trevliga hemma i soffan.

Det måste ju vara jättesvårt att avla bort den här mentaliteten då det verkar vara så utbrett men ändå finnas så lite avelsunderlag.

 

[starcastle]

Men så tråkigt med den ungs hunden!

De silke jag träffat har samtliga varit väldigt osäkra, inte sprungit efter trasa, varit ointresserade av andra hundar och människor men rätt trevliga hemma i soffan.

Det måste ju vara jättesvårt att avla bort den här mentaliteten då det verkar vara så utbrett men ändå finnas så lite avelsunderlag.

Osäkerhet måste man ju avla bort från men för mig personligen så vill jag ha hundar som inte är så intresserade av andra människor och hundar.

Jag ogillar de som blir lite flamsiga Golden och älskar allt och alla.

Jag har en tik hemma som är en livmoderimport från England. Hon skulle krypa in under skinnet på folk om hon bara kunde.
Och jag gillar det INTE!

Hon har aldrig gått i avel (tack o lov kanske) för hon ville inte.
Hon är snäll och trevlig i vanliga fall med de dagar hon höglöper blir hon ett monster. Hon inte bara vägrar att para sig, hon blir extremt aggressiv mot hanar under höglöpet. Och hon menar allvar, det var helt enkelt för farligt att försöka para henne.
Jag försökte på många löp och med olika hanar, hennes bror är ett levande progesterontest så jag vet att det varit fråga om rätt dagar.

Jag är övertygad om att hon vet nåt som jag inte vet och det var inte meningen att hon skulle ha några valpar.

Hennes halvbror här hemma gillar också folk men inte lika extremt.
Halvbrodern har en kull med en tik som precis har gått bort men hon var så rock solid att många tyckte hon var tråkig. Jag tyckte hon var gudomlig :-) Det blev lugna, mycket trevliga hundar av low energy typ. Men liksom sin mor oftast inte så där särskilt intresserade av främlingar.

En dotter i den kullen har nu sin första kull här hemma.
Valparna verkar väldigt jämna i temperamentet och jag ser inga high energy valpar, just dom brukar uppföra sig som terriers i valplådan.

Jag tror inte alla uppfödare världen över kommer att satsa just på sportdogs för alla av oss är inte intresserade av det.

Här i Sverige är de som frågar efter valp inte intresserade av det heller och vill just ha en trevlig hund att leva med.

Sen är det ju som så att man inte styr över vad ens valpköpare hittar på... Sålt är sålt.
För några år sen fick jag en kull från en av mina importer som ärligt talat var lite skittish. Där var det oklart om det var ärftligt eller inte. Uppfödaren var döende i cancer när hon föddes men mot alla odds överlevde hon. Men det var ett par år där hennes hundar levde i stora hägn och den mänskliga kontakt dom hade var folk som kom och gav dom mat och vatten. Hon var 4 år tror jag när hon kom hit. Kolugn hund här hemma som var extremt språksäker och kunde umgås med alla hundar. Även om hon nu inte var så intresserad av dom. Men främmande människor - då försvann hon blixtsnabbt in i nåt annat rum till exempel.

En hanvalp skilde sig från mängden rätt snart. När folk var här och tittade på valpar var han den enda som aldrig någonsin frivilligt närmade sig någon besökare.
Och då funderar man ju på var man placerar en sån valp.

Så dök det upp ett hem som var perfekt. Nybliven pensionär, nu hundlös men hade haft olika vinthundar under 40 år.
Bor isolerat på landet, mycket litet socialt umgänge och ville ha en kompis att gå i skogen med. Typ...

Hon fick köpa honom och hon är med i min mentorgrupp och vet därmed en del om rasen och så vidare. Hon visste mycket väl att den här hunden INTE på några villkors vis var avelsmaterial.
Det var han alldeles för svag i psyket för. Han är snäll och trevlig, men skygg.

Ja hittills har han 3 kullar i ett av våra grannländer...
Nu har jag inte hört något om hur avkommorna blev, så kanske det gick bra, jag vet inte.

Det blir nog svårt att försöka styra upp aveln från centralt håll i någon specifik riktning.
De unga gardet lyssnar inte på de äldre och tror sig hitta svar på allting på Google. Men dom verkar lägga stor vikt vid temperament så man får väl hoppas att dom vet vad dom gör.

När det gäller utseende så gör dom det inte, de hundar dom får fram motsvarar inte alls de gamla idealet, visionen av hur en Silken ska se ut. Men stora skaror är anhängare och anser att dessa är det rätta.

Är man tillräckligt många och dyker upp med tillräckligt många hundar av nya typer på utställningar så tror domarna att det är så dom ska se ut, det flesta gör det ju. Så alltså så är dom framgångsrika i ringarna också, i alla fall regionalt.

Jag fortsätter som jag alltid har gjort. Försöker få fram trevliga hundar som borde kunna gå bra på utställning om vi hade kunnat ställa ut här

Ibland lyckas man, ibland lyckas man lite sämre.
I min nuvarande kull blev det bara en tik och jag tog ju kullen för att få en tik att fortsätta med. Men tiken är min första kroksvans...
Så det blev inget till mig i den här kullen om det inte slutar med att jag behåller en hane. Men jag har köpare, mest Silkenfolk som ställer ut och avlar, som står och väntar på allihop. Lite trist, men samtliga går utomlands. Det är faktiskt bara en av 6 valpar som går till en som är ny i rasen och det är just tiken.

 

[Nytant]

Dom kan dra iväg ett par hundra meter, även så att man inte ser dom, men dom kommer som regel snart tillbaks. Till skillnad mot de Borzoi jag haft som drog iväg och återvände till den punkt jag släppt dom. Men inte samma dag…

Det finns en hel del Silkens som vi kallar velcro (kardborre), dom lämnar inte matte och husse alls, såna hundar kan det t ex vara svårt att få till att springa på LC och sånt, dom springer tillbaks till matte istället.

Inkallning får man ju träna och dom är ju vinthundar, du kan aldrig räkna med absolut 100 procent tillförlitlig inkallning. Jag har ju aldrig släppt mina om vi är inom ett par kilometer från närmsta väg till exempel. Men många har sina Silkens lösa överallt, något jag inte praktiserar och inte skulle rekommendera.

Det finns inte så många Silkens i Sverige (73 stycken för närvarande plus ett 10-tal valpar ej gamla nog att flytta hemifrån än) men under åren har ändå 2 Silkens blivit ihjälkörda av bil och en av tåget.

Det känns rätt mycket i den lilla populationen som snabbt har växt de sista åren.

Sverige ligger långt efter USA eftersom rasen inte är erkänd och det saknas möjligheter för Silkens i Sverige att ägna sig åt diverse sporter. I USA är dom inte erkända av AKC men till skillnad från Sverige är det inte AKC eller UKC som så att säga sitter i toppen på de olika sportorganisationerna. Dom är helt fristående och även om dom oftast har krav på att en ras ska vara erkänd av AKC, UCK, ARBA eller FCI, så bestämmer dom själva. Silkens är erkända av UKC och det gör att dom har tillträde till alla sporter och tävlar officiellt på alla nivåer.

Det har varit en stor tillströmning i USA på nytt folk och nya uppfödare.
Även om dom som regel ställer ut, så är det många gånger just sporterna av olika typer dom avlar för. Självklart LC och Racing men många gör så mycket annat nu för tiden.
Dock diving, weight pulling, rally, agility, nosework, canicross, barnhunt, You name – they do it…

Det kräver ett visst temperament, rasen har alltid haft vad vi kallar high energy och low energy hundar.
Dom som avlar på sporterna satsat på high energy dogs. Low energy är lite mer nöjda med att ligga på soffan

Här i Sverige finns som sagt inte allt detta öppet för Silkens, vi har hittills inga ägare som direkt satsar på sporter, kanske går nån kurs och tränar lite grand, men inte på fullt allvar, som dom gör i USA.

Här finns alltså ingen som avlar för det temperamentet heller.

För egen del får jag ofta båda sorternas temperament i kullarna.
Jag brukar försöka se till att high energy går till folk som vill göra nåt med hundarna.
Men jag behåller low energy valp för mig själv. Dels för att jag bor isolerat på landet och är super introvert och bokstavligen inte umgås med folk i verkliga livet och därmed inte ägnar mig åt dessa sporter heller, så behåller jag hundar som är mer lantlollor och trivs med det.

Dessutom så är jag personligen inte så förtjust i high energy temperamentet.
Dom är hetare. Dom har lägre tröskel för irritation, tycker jag ser mer reaktiva Silkens i den gruppen. Dom är inte aggressiva, missförstå mig rätt, men dom har mer humör än low energy. Och det passar inte mig som person.

Det jag har hemma har jag valt ut för att använda för framtida generationer och det blir väl då att jag liksom sorterar ut high energy ut min egen avel. Men sen måste man ju tillföra nytt blod ibland, får t ex en ny import under våren från USA, och jag har inte en aning om hur den hunden kommer att vara när det gäller high och low energy. Han är utvald för att ge nytt blod till mina linjer.

Om rasen blir erkänd i Sverige öppnas nya möjligheter, det blir en stor tillströmning på nytt folk och det är möjligt att det blir som i USA en vacker dag, dom blir sportsdogs i första hand.
Dom är bra på det men har inte samma intensitet i arbetet som en Whippet. Men om man tycker att en sportdog är kul men kanske inte absolut vill tillhöra den absoluta eliten så är en Silken Windhound helt klart ett alternativ.

Alla de nya i USA gör allt med sina hundar. Dom har inga förutfattade meningar om vad en vinthund kan göra och inte göra (som vi så ofta har, vi som har hållt på länge) och kastar sig ut i precis allt.

Men jag blir lite mörkrädd när man läser om en knappt 1 år gammal Silken som går på diverse kurser varje vecka och efter ett 2-timmarspass bedömdes av en tränare dom aldrig träffat förr att hunden behövde medicineras för stress för han blev ofokuserad. Typ...
Tacka f-n för att en så ung vinthund som lever ett liv med flera timmars träning och fokusering varje dag, blir trött och ofokuserad innan kvällen är slut. Det är trots allt inte det vinthundar har avlats för under århundradena.

Tack för ett jätteintressant svar! Det kommer jag nog läsa fler gånger Spännande med din nya import! Du får berätta om honom sen när ni lärt känna varandra och han landat lite.

Ser definitivt också fördelar med att inte begränsa sig i onödan utifrån att man har vinthund. Whippishen till exempel är en hejare på att använda näsan och det vill jag ge honom möjlighet att göra i större utsträckning. Samtidigt lät det där i ditt sista stycke jättesorgligt.

 

[starcastle]

Tack för ett jätteintressant svar! Det kommer jag nog läsa fler gånger Spännande med din nya import! Du får berätta om honom sen när ni lärt känna varandra och han landat lite.

Ser definitivt också fördelar med att inte begränsa sig i onödan utifrån att man har vinthund. Whippishen till exempel är en hejare på att använda näsan och det vill jag ge honom möjlighet att göra i större utsträckning. Samtidigt lät det där i ditt sista stycke jättesorgligt.

Wooops!
Det blir inte bara en import, det blir två


Tro det eller ej, men jag får en tik som present, i tillägg till den hane jag ska ha. Hanen är ett byte egentligen, en av mina hanar går över till USA så vi byter hane. Men tjejen kommer därutöver.
Dom är släkt men stamtavlorna är inte identiska så det blir tillägg från båda till mina linjer.


Oväntat men välkommet!

 

[Nytant]

Är det någon vinthundsras som har tåligare hud på benen som avelsmål? Stackars Whippishen fick flera sår på benen igår, inte helt säker exakt var och när det hände men gissar att det var under snabbspring på fel underlag. Inte en skråma på stora dock.

 

[vovvebus]

Är det någon vinthundsras som har tåligare hud på benen som avelsmål? Stackars Whippishen fick flera sår på benen igår, inte helt säker exakt var och när det hände men gissar att det var under snabbspring på fel underlag. Inte en skråma på stora dock.

De med längre päls

 

[Red_Chili]

Är det någon vinthundsras som har tåligare hud på benen som avelsmål? Stackars Whippishen fick flera sår på benen igår, inte helt säker exakt var och när det hände men gissar att det var under snabbspring på fel underlag. Inte en skråma på stora dock.

Whippar, greyhounds och italienare går ju generellt sett sönder lättare än de andra vinthundarna. Nu har jag ju haft en som nog skulle skadat sig sjuttio gånger i sekunden även om hon så var virad i bubbelplast, men jag har inte varit med om att någon av mina andra salukis haft speciellt lätt att få sår på benen. Då springer de ändå vanligtvis i kuperad terräng flera gånger i veckan. Ebrah tex har nog lyckats få det en gång under sitt 7 1/2 år långa liv, och hon föredrar helt klart obanad terräng före prydliga stigar eller gräsmattor (och ja, hon är snabb).

 

[Nytant]

Whippar, greyhounds och italienare går ju generellt sett sönder lättare än de andra vinthundarna. Nu har jag ju haft en som nog skulle skadat sig sjuttio gånger i sekunden även om hon så var virad i bubbelplast, men jag har inte varit med om att någon av mina andra salukis haft speciellt lätt att få sår på benen. Då springer de ändå vanligtvis i kuperad terräng flera gånger i veckan. Ebrah tex har nog lyckats få det en gång under sitt 7 1/2 år långa liv, och hon föredrar helt klart obanad terräng före prydliga stigar eller gräsmattor (och ja, hon är snabb).

Sjuttio gånger i sekunden är exakt den upplevda frekvensen här! Skönt att höra att det inte bara är någon förbannelse som vilar över oss. (Eller ja, i just det här fallet var förbannelsen kanske egentligen en bristfällig tankeprocess hos människa.) Och lika skönt att höra att det inte behöver vara så, trots vinthund. Förr var det nog stora killen som skadade sig oftare, men med hans personlighet är det faktiskt nästan konstigt att han inte skadat sig mer Nu verkade det ju som att den päls han har lyckades skydda honom.

*kl* Av ren nyfikenhet, hur är pälskvalitén hos hjorthundar? Har bara träffat och klappat på varghund.

 

[Nytant]

En vacker dag kommer jag skapa en vinthunds-rasvalstråd med helt omöjliga kriterier tror jag

 

[Red_Chili]

Sjuttio gånger i sekunden är exakt den upplevda frekvensen här! Skönt att höra att det inte bara är någon förbannelse som vilar över oss. (Eller ja, i just det här fallet var förbannelsen kanske egentligen en bristfällig tankeprocess hos människa.) Och lika skönt att höra att det inte behöver vara så, trots vinthund. Förr var det nog stora killen som skadade sig oftare, men med hans personlighet är det faktiskt nästan konstigt att han inte skadat sig mer Nu verkade det ju som att den päls han har lyckades skydda honom.

*kl* Av ren nyfikenhet, hur är pälskvalitén hos hjorthundar? Har bara träffat och klappat på varghund.

Jag upplever hjorthundspäls och varghundspäls som exakt likadana
Hur går tankarna när det gäller rasval?

 

[Nytant]

Jag upplever hjorthundspäls och varghundspäls som exakt likadana
Hur går tankarna när det gäller rasval?

Än ligger det långt fram i tiden, men tankarna cirkulerar mest kring Saluki, Whippet, och lite Silken, men jag måste träffa fler Silkens. Min fundering kring Salukis är främst om jag är av rätta virket för dem. Med Whippets tror jag på ett sätt livet kan bli lättare... men lättast är inte alltid bäst.

Nu är ju min stora bara liten andel Saluki och endast en individ, så jag drar inga slutsatser om Salukis baserat på honom, men hans envisa sida och hans otroligt starka vilja prövar mitt tålamod nåt enormt ibland. Förstå mig rätt, jag älskar och respekterar hans personlighet, men det är få saker som han inte ordnar in på sin personliga prio-lista och sen följer han den Man får liksom själv se till att kratta väl för sig så att ens egna önskemål med stor sannolikhet hamnar långt upp på listan. (Om jag var hund skulle jag vara likadan.) Då uppskattar jag verkligen Whippishen som är så snabb i tanken, så entusiastisk för det mesta, så kvick och glad och lättmotiverad. Han gör först och ställer frågor sen, på gott och ont. Så länge han inte är triggad av nåt som rör sig är hans aktionsradie mindre, vilket är skönt, och han tycker bara det är roligt när jag kallar in.

Jag tänker att just de egenskaperna ovan stämmer rätt bra överens med Salukis överlag respektive Whippets överlag, även om det bara är en slump. Men jag vill gärna ha en ganska tålig och uthållig hund som tycker det är kul att älga på i skog och mark. Whippishen kan tröttna efter ett tag, han har förbehåll om vissa underlag även om han vant sig en del, och han tycker visst det finns dåligt väder oavsett kläder. Det har aldrig hänt att stora tröttnat. Det kan ju vara BC:n i honom, men jag uppfattar det som en Saluki-grej också. Att man liksom segar på ganska självklart (även om det i storas fall ibland har en lite mer BC-manisk energi). Sån är jag också när jag väl kommer igång, att jag knallar på alltså. Jag är uppväxt med vit herdehund, och ibland sneglar jag på andra rasgrupper än vintisarna, men jag tror ändå jag hittat rätt, för det är verkligen inte varje dag jag kommer igång.

Båda mina har ju gått sönder en del, stora kanske mest för att han är en knäpp frilufts-extremsportare och lilla då kanske för att han är Whippet-Greyhound. Det vore skönt att inte behöva gifta mig med en veterinär av ekonomiska skäl till slut.

OBS OBS jag vet att jag är för sentimental för att få vistas på Hund-Buke men jag måste bara tillägga att båda mina hundar är perfekta och de bästa hundarna i världen nånsin. Såklart.

 

[Trott]

@Nytant jag har nog aldrig upplevt familjens tre whippar som särskilt skadebenägna nu är det väl bara min som faktiskt springer lös i skogen men hon har aldrig ens haft ett skrapsår *peppar peppar ta i trä* som jag sett och jag tror hon skulle kunna älga på I skogen betydligt mer än vad jag orkar (och verkar inte så brydd i väder, bara vissa dagar) mammas är en soffpotatis däremot

 

[Nytant]

@Nytant jag har nog aldrig upplevt familjens tre whippar som särskilt skadebenägna nu är det väl bara min som faktiskt springer lös i skogen men hon har aldrig ens haft ett skrapsår *peppar peppar ta i trä* som jag sett och jag tror hon skulle kunna älga på I skogen betydligt mer än vad jag orkar (och verkar inte så brydd i väder, bara vissa dagar) mammas är en soffpotatis däremot

Kul att höra dina erfarenheter! Uppskattar verkligen fler perspektiv När vi pratar älga på i skogen, är det rejäla promenader eller faktiska vandringar?

 

[Trott]

Kul att höra dina erfarenheter! Uppskattar verkligen fler perspektiv När vi pratar älga på i skogen, är det rejäla promenader eller faktiska vandringar?

Rejäla promenader, vandringar finns inte i mitt liv hon har varit med på tex svampplockning och verkat nöjd att springa runt "på egen hand" också. Men hon känns liksom alltid glad att gå ut.

 

[Nytant]

Rejäla promenader, vandringar finns inte i mitt liv hon har varit med på tex svampplockning och verkat nöjd att springa runt "på egen hand" också. Men hon känns liksom alltid glad att gå ut.

Okej, då är jag med Hos oss är det definitivt vandring som gäller och min ambition är att komma iväg på fler och längre turer. Whippishen har absolut hittat sina vildmarksben jämfört med hur det var i början, men han skulle vara lika nöjd med en helt, vad ska man säga, civiliserad tillvaro. Han gillar krattade stigar och sportklippta gräsmattor, liksom. När han följer med oss ut på tur gör han det för vår skull, och jag får tänka på att han är lite mindre och att man behöver ge honom fikapauser och tid att sola magen för att han ska tycka det är kul. (Sen har han ju visserligen upptäckt att en fördel med naturen är att där finns en massa olika sorters bajs, så det är en klar pluspoäng.) Stora och jag gillar när det är lite vilt, lite äventyr, lite tampas med elementen.

 

[Trott]

Okej, då är jag med Hos oss är det definitivt vandring som gäller och min ambition är att komma iväg på fler och längre turer. Whippishen har absolut hittat sina vildmarksben jämfört med hur det var i början, men han skulle vara lika nöjd med en helt, vad ska man säga, civiliserad tillvaro. Han gillar krattade stigar och sportklippta gräsmattor, liksom. När han följer med oss ut på tur gör han det för vår skull, och jag får tänka på att han är lite mindre och att man behöver ge honom fikapauser och tid att sola magen för att han ska tycka det är kul. (Sen har han ju visserligen upptäckt att en fördel med naturen är att där finns en massa olika sorters bajs, så det är en klar pluspoäng.) Stora och jag gillar när det är lite vilt, lite äventyr, lite tampas med elementen.

Tilda har inga problem att gå off road, I somras när hon och jag skulle passa på att plocka svamp på promenaden så tänkte jag att "följer jag den här stigen borde jag kunna gå rakt igenom skogen". Bara det att stigen blev tillslut stor nog för en hare bara och hade jag haft kopplet på henne hade vi fastnat men Tilda var lika glad för det och jag fick nästan hjärtsnörp när hon skuttade fram i alldeles för hög fart enligt mig
Mammas skulle nog inte tycka det äventyret var kul, hon som vill bli upplyft I soffan/sängen när hon inte orkar gå upp själv

 

[Red_Chili]

Nu är ju min stora bara liten andel Saluki och endast en individ, så jag drar inga slutsatser om Salukis baserat på honom, men hans envisa sida och hans otroligt starka vilja prövar mitt tålamod nåt enormt ibland. Förstå mig rätt, jag älskar och respekterar hans personlighet, men det är få saker som han inte ordnar in på sin personliga prio-lista och sen följer han den Man får liksom själv se till att kratta väl för sig så att ens egna önskemål med stor sannolikhet hamnar långt upp på listan. (Om jag var hund skulle jag vara likadan.) Då uppskattar jag verkligen Whippishen som är så snabb i tanken, så entusiastisk för det mesta, så kvick och glad och lättmotiverad. Han gör först och ställer frågor sen, på gott och ont. Så länge han inte är triggad av nåt som rör sig är hans aktionsradie mindre, vilket är skönt, och han tycker bara det är roligt när jag kallar in.

Nu ska man ju, som du verkar ha koll på redan, verkligen(!) passa sig för att tänka att "vissa saker kommer från viss ras" när man har en blandras om man inte har mycket erfarenhet av aktuell ras, just för att risken är så stor att man drar helt(!) fel slutsatser kring hur en ras är annars. Jag vet tex en person som har lurcher som innan vi träffades sa att hennes hund var SÅ vinthundig, då baserat på hennes egna erfarenheter av "vanliga hundar" och att den här skiljde sig mycket från det. När vi sedan träffades så insåg hon att nä, hennes lurcher var inte så vinthundig som hon trott, men det var inte förrän hon började lära känna mina som hon såg den stora skillnaden. Och i mina ögon, då betedde sig hennes hund mer som en terrier än som en vinthund

Med allt det sagt, så finns det ju anledningar till att jag alltid säger att jag samarbetar med mina damer istället för att försöka få dem lydiga. De är inte lydiga. De samarbetar. Inte en chans i världen att de (med glädje) gör något enbart för att jag ber dem om det. Det är först när jag presenterat saken på ett sätt som de tycker verkar bra som de gör det jag vill. Jag är också noga med att vara uppmärksam på deras kommunikation och deras personliga preferenser. Om de känner att jag förstår dem, och de kan kommunicera hur de vill ha saker, desto roligare blir livet för oss alla. Ebrah visar mig var hon vill ligga i sängen och att hon vill in under täcket, jag hjälper henne. Lily vill istället ligga på sin favoritfilt, jag lägger den i sängen för att hon ska kunna ha det så trevligt som möjligt när hon sover med oss. Osv.

När jag anpassar mig efter dem, då anpassar de sig också efter mig. Utan att medvetet träna på det så har tex Lily börjat stanna i hallen när vi kommer in, för att jag ska kunna ta av täcken och torka tassar innan hon går in i resten av lägenheten. Jag säger inte ett ord, varken ber henne vänta eller säger att det är ok att gå in, hon stannar och går iväg när hon är klar. Det känns ofta som om de är tankeläsare. De läser av hur jag vill ha saker lika självklart som jag läser av hur de vill ha något. Hade jag däremot haft massor av regler som de inte förstått vitsen med, eller haft regler pga hur jag vill ha det men inte varit beredd att möta deras önskemål, då hade de bara sett mig som en idiot som inte är värd att lyssna på.

Jag tycker att mina hundar, på det totala i vardagen, är extremt enkla. Vi bråkar aldrig och jag får aldrig klagomål från andra kring hur mina hundar beter sig (tvärt om). Med det sagt så ser jag ju också till att anpassa vardagen, såklart. Jag kan inte släppa dem lösa mitt i centrum där det myllrar av råttor, harar, lekande barn (Lilys favorit att försöka leka med!) och spännande hundar och sedan tro att det ska vara enkelt att ha dem lösa. Då är det såklart koppel på, men då är de å andra sidan enkla att gå med i koppel.