Sist jag skrev hade vi varit på RUL och fått remiss till läkare pga BM tyckte fostervattnet såg lite lågt ut. Vi var inte jätteoroliga trots visst googlande utan antog att det skulle gå bra.
Hos läkaren (som senare visade sig vara en av Sveriges bästa på just detta) fick vi veta att det var i princip tomt på fostervatten och det kunde innebära både det ena och det andra. UL gjorde både utifrån och inifrån och läkaren kunde inte se att urinblåsan fylldes eller tömdes, vilket tydde på njurfel. Läkaren tittade på njurarna som båg normala ut, eventuellt lite små. Hon förberedde oss på att vi eventuellt skulle komma att ställas inför valet av avbryta graviditeten då bristen på fostervatten skulle innebära att lungorna inte skulle utvecklas och att fostret därför inte skulle överleva förlossningen, även om eventuellt njurfel skulle gå att åtgärda. Utan lungor överlever man inte, helt enkelt.
Vi blev hemskickade med gråten i halsen och en ny tid veckan efter för ytterligare en kontroll för att sedan bestämma väg framåt. Andra kontrollen skulle ske 20+5.
Vid andra kontrollen, förra tisdagen, såg läget oförändrat ut. UL gjordes igen både utanpå och inifrån. Läkaren rådde oss att avbryta graviditeten, för fostrets skull och vi höll med. Vi fick tid hos kurator för att samtala och skicka in ansökan om sent avbrott av graviditet som skulle skickas till Socialstyrelsen. Besked från socialstyrelsen skulle komma på fredagen och följande tisdag skulle vi in för en absolut sista kontroll med läkaren, då 21+5. På fredagen fick jag samtal av läkaren att ansökan godkänts och vi bestämde att pillret för att starta aborten skulle tas hos henne, efter den sista kontrollen.
Sorgen vi gick igenom under den veckan går inte att beskriva. En hopplöshet, ilska och maktlöshet som jag aldrig upplevt och inte önskar att någon ska behöva genomlida. Dagarna gick som i ett töcken och jag och min sambo försökte hitta en mening i eländet. Vi kom varandra otroligt nära och bestämde att det måste vara Ärtans gåva till oss, att vi blev starkare tillsammans.
För oss var det inte ett alternativ att fortsätta. Vi, framförallt jag, fick ett stort förtroende för läkaren och det fanns helt enkelt inte tid att försöka undersöka mer. 21+6 är sista dagen för att göra en abort.
Att bära på och föda ett dödsdömt barn fanns inte på kartan. Då kändes det humanare att avsluta när vi kunde.
I tisdags kom vi till läkaren för att göra sista kontrollen ”bara för att” samt för att starta processen. Jag var lugn, trygg i mitt beslut och så redo man kan vara.
Under ultraljudet blev läkaren tystare än innan. Hon mätte, mätte igen, bytte vinkel och mätte en gång till. Hon frågade om jag känt en ökning i fosterrörelser och jag berättade att dagen innan hade jag känt den första riktiga sparken.
Då berättade hon att det, oförklarligt nog, hade tillkommit fostervatten! Hon kunde dessutom se att urinblåsan fylldes. Att det troligtvis finns en njurfunktion trots allt!
Vi hade innan strukit vattenavgång från listan på eventuella orsaker då jag inte upplevt något läckage av fostervatten men plötsligt blev detta ändå en teori. Att det kan vara ett ovanligt fall av en jävligt tyst vattenavgång. Att jag läckt eller läcker fostervatten utan att reagera på det.
OM det är en vattenavgång som orsakat detta och mängden fostervatten fortsätter att öka har Ärtan plötsligt en chans. Inte bara en chans för överlevnad utan dessutom en chans att vara fullt frisk!
Chansen är liten, men den finns. Och när man får detta besked 21+5 så låter man bli att ta abortpillret. Då chansar man. (På läkarens inrådan).
Så vi fick åka hem igen, med ett levande barn, och rekommendationen att försöka väga inkontinensskydd för att se om det finns ett läckage.
Det känns som ett mirakel. Vårt barn lever och sparkar. Idag är jag i 22+1 och vi kan inte längre avbryta graviditeten. Nu får det gå som det går. Vi är långt ifrån ute ur skogen och det är vi väl medvetna om. Jag vilar så mycket jag kan, sambon springer omkring som en orolig butler. Jag väger bindor när jag går på toaletten och antecknar klockslag och vikt men det handlar om något enstaka gram som tillkommer.
Vi ska tillbaka till läkaren på tisdag igen för att se om vattenmängden fortsatt öka. Vi är försiktigt optimistiska pga det nästan konstanta hambo-dansandet och att jag tycker att magen har växt. Men, det kan vara tillfälligheter. Nu finns det iaf ingen brådska längre. Det finns tid för att ta andra tester om det skulle behövas.
Oavsett hur det går framöver så är Ärtan vårt mirakel och jag försöker vara närvarande i varje stund. Varje dag som vi får ha henne hos oss är en gåva
(OBS! Jag har säkert glömt skriva en massa viktigt som läkaren sagt och gjort, så ta inte detta som en redogörelse för hur medicinska beslut tas eller hur en situation som denna behandlas/bör behandlas.)
Aldrig har jag varit så tacksam för varje rörelse, varje tecken på liv. Jag är sjukskriven på heltid och kommer fortsätta vara det en tid framöver.
