Vinterföräldrar 22/23

[Ingela_S]

Det måste vara samma sak men lite knepigare formulerat (födselkanalen är väl vägen ut ut själva livmodern).

Ja, typ. Jag fick dricka en massa vatten och så kollade hon så födelsekanalen gick fritt även när urinblåsan var fylld. Det såg bra ut trots allt på mig och inget jag behövde oroa mig för. Annars hade jag fått nån extra kontroll senare om jag förstod det rätt.

 

[Johanna1988]

Hur mår ni?

V 16 här och har fått tillbaka illamående. äter i princip inget fram till ca 14, sen äter jag varje timme

 

[Nordthor]

Hur mår ni?

V 16 här och har fått tillbaka illamående. äter i princip inget fram till ca 14, sen äter jag varje timme

Är strax i vecka 17 och efter att ha mått relativt väl (dödstrött med halsbränna bara) fram till nu så kom frukosten plötsligt i snabb retur imorse. Spydde som flickan i exorcisten men kunde därefter återgå till dagens ranson kaffe ute på trappen (som att inget hade hänt). Håller tummarna för att detta är "en gång, ingen gång".

Annars är det väl mest att jag är så opeppad på allt som bekymrar mig. Ingenting är roligt längre och jag ser inte fram emot något. Jag försöker att tänka i andra banor, men det är svårt. Nu är det dessutom fruktansvärt varmt så jag ligger mest på soffan och tycker synd om mig själv. (Första dagen på semestern idag, så jag "borde" vara pigg och glad.)

 

[Ingela_S]

Hur mår ni?

V 16 här och har fått tillbaka illamående. äter i princip inget fram till ca 14, sen äter jag varje timme

Jag går in i v 22 imorgon och mår helt okej. Blir mätt på små portioner men fort hungrig igen. Magen blir väldigt spänd om jag råkat äta lite för mycket. Känner rörelser, men svårt för mannen att känna rörelserna utanpå. Annars inget konstigt här. Var hos BM i måndags och lyssnade på hjärtslag. Mitt järnvärde var bra, men reservjärnvärdet lite lågt, så ska börja med järntillskott varannan dag. Börjar jobba efter semestern i övermorgon, så får se hur trött jag blir då. Innan semestern somnade jag varje dag på bussen på väg hem.

 

[Waco]

Jag har hunnit in i vecka 21. Jag har en riktigt sprattlig kille i magen som sparkar runt så fort jag är stilla typ... Jag är trött och det hjälper ju inte med en pigg 2,5 åring hemma, massa hästar att sköta samt heltids jobb. Får dessutom rätt rejäla sammandragningar på kvällen när jag väl tar det lugnt om jag varit mer aktiv under dagen . Just nu känns hösten väldigt lång ....

 

[nejlica]

Hur mår ni?

V 16 här och har fått tillbaka illamående. äter i princip inget fram till ca 14, sen äter jag varje timme

Vecka 15 här nu och har precis gjort första jobbveckan efter semestern. Tror tack och lov att jag faktiskt prickade in min fem veckors semester rätt bra med det värsta illamåendet och kom tillbaka till jobbet med helt uthärdliga mornar.

Värmen är jobbig, hästen har vilat mer i sommar än vanligtvis så jag ser fram emot lite svalare väder så att jag orkar rida lite mer igen. Och jag känner igen det där @Nordthor skriver om att egentligen bara vara lite opeppad på allt, för min del tror jag det till stor del beror på att jag mår så dåligt av just värmen.

Annars är väl tröttheten det värsta, känner mig som världens sämsta förälder när jag inte alls orkar leka med dottern om kvällarna och bara blir snäsig och kort mot henne, inte alls så jag vill vara Helt ärligt lite skönt att börja jobba igen så att hon får leka på förskolan också! Hade nästan glömt den här helt förlamande tröttheten från när jag var gravid med henne, men nu är den här igen, bara slår till out of the blue och gör det helt omöjligt att ta sig för någonting just då, nästan otäckt. Tror enda gången jag upplevt det annars var när jag var helt fullproppad med mediciner efter en olycka. Och tyvärr går det ju inte att vila bort det med en treåring som ska underhållas heller liksom.

Men annars är det bara bra och verkar flyta på som det ska! Längtar tills RUL är avklarat om en månad. Med dottern gjorde vi ett extra ultraljud mellan KUB och RUL bara för att kolla och det hade väl varit skönt nu, men nu känns det som att tiden går betydligt snabbare än förra gången och att den där månaden snart gått ändå så.

 

[tomte]

Vecka 23 här (snart 24) och mår oförskämt bra. Har ett bestämt pyre i magen som redan börjar diktera när det är dags för mig att vakna och tycker att absolut bästa platsen i hela magen är rakt på mitt-fogen ab bäckenet eller urinblåsan Jobbar heltid, tränar 4-5 ggr i veckan och lever mitt liv precis som vanligt. Plus en större mage då givetvis

Har däremot börjat få många kommentarer i stil med "men har du inte börjat handla bebis-saker ännu?" "oj, ingen barnvagn än?" "men, du måste ju börjat handla kläder och sånt iaf" och många andra kommentarer som i slutändan mynnar ut i att folk tycker jag är på tok för avslappnad kring det hela just nu, speciellt med tanke på att det är mitt första barn.
Själv tänker jag som så att det är gott om tid kvar och iom att jag inte har en aning om vad det är för pyre som kommer så vill jag inte köpa saker "bara för att" utan hellre fokusera på det viktiga som faktiskt lär behövas och så får man komplettera mer när man lärt känna denna individen lite sen.

Fler som känner av köp-hetsen som gärna kommer med att vänta barn?

 

[Nordthor]

Jag utmanar den enorma tröttheten och kör van-life kombinerat med cykelsemester en vecka. Bäst att passa på medan kroppsskyddet fortfarande passar. Troligen sista turerna i bike park innan bebis. Njuter för fullt och känner att jag verkligen mår så mycket bättre i huvudet av att få cykla. Kör med förstånd såklart. Orkar inte med en olycka till med lillfisen i magen.

 

[Ingela_S]

Vecka 23 här (snart 24) och mår oförskämt bra. Har ett bestämt pyre i magen som redan börjar diktera när det är dags för mig att vakna och tycker att absolut bästa platsen i hela magen är rakt på mitt-fogen ab bäckenet eller urinblåsan Jobbar heltid, tränar 4-5 ggr i veckan och lever mitt liv precis som vanligt. Plus en större mage då givetvis

Har däremot börjat få många kommentarer i stil med "men har du inte börjat handla bebis-saker ännu?" "oj, ingen barnvagn än?" "men, du måste ju börjat handla kläder och sånt iaf" och många andra kommentarer som i slutändan mynnar ut i att folk tycker jag är på tok för avslappnad kring det hela just nu, speciellt med tanke på att det är mitt första barn.
Själv tänker jag som så att det är gott om tid kvar och iom att jag inte har en aning om vad det är för pyre som kommer så vill jag inte köpa saker "bara för att" utan hellre fokusera på det viktiga som faktiskt lär behövas och så får man komplettera mer när man lärt känna denna individen lite sen.

Fler som känner av köp-hetsen som gärna kommer med att vänta barn?

Jag tänker också att det finns gott om tid. Har dock inte fått några kommentarer, så ingen köphets här. Dock har vi handlat lite kläder ändå, mest för att vi sprungit på fina plagg och passat på att köpa då. Men inga större inköp och inga av de större prylarna. Närmast på tur står nya kläder till mig, nu när jobbet drog igång igen så känns det lite lite med bara ett par byxor att välja mellan. Och så behöver jag en större bh, för tredje gången sen jag upptäckte att jag var gravid...

 

[tomte]

Jag tänker också att det finns gott om tid. Har dock inte fått några kommentarer, så ingen köphets här. Dock har vi handlat lite kläder ändå, mest för att vi sprungit på fina plagg och passat på att köpa då. Men inga större inköp och inga av de större prylarna. Närmast på tur står nya kläder till mig, nu när jobbet drog igång igen så känns det lite lite med bara ett par byxor att välja mellan. Och så behöver jag en större bh, för tredje gången sen jag upptäckte att jag var gravid...

Haha ja det där med ny BH känner jag igen, har tack och lov verkat stanna av lite nu de senaste veckorna. Annars är det bara nya byxor som behövts införskaffats än så länge, men det behövde jag rätt tidigt för jag blev så otroligt svullen och öm efter IVF-injektionerna.

 

[Ingela_S]

Haha ja det där med ny BH känner jag igen, har tack och lov verkat stanna av lite nu de senaste veckorna. Annars är det bara nya byxor som behövts införskaffats än så länge, men det behövde jag rätt tidigt för jag blev så otroligt svullen och öm efter IVF-injektionerna.

Haha, vänta bara, mina satte fart igen efter att ha stått still ett tag. Jag blev också svullen tidigt, dock utan ivf inblandat, så jag har inte kunnat knäppa mina vanliga byxor sen typ v 6-7. Vanliga byxor med låg midja funkar, men man får hålla dem uppe med ett skärp istället för att knäppa knappen. Ville inte köpa en massa sommarkläder, tyckte det kändes onödigt, men nu borde jag definitivt jaga nya byxor.

 

[Nordthor]

Å, jag vill verkligen inte köpa nya kläder (tycker att det är supertrist, ännu tristare när de kommer att vara till ingen nytta inom kort) . Tur att jag inte har mina egna på jobbet . Hemma kan jag kanske klara mig med klänning ett tag till.

 

[tomte]

Haha, vänta bara, mina satte fart igen efter att ha stått still ett tag. Jag blev också svullen tidigt, dock utan ivf inblandat, så jag har inte kunnat knäppa mina vanliga byxor sen typ v 6-7. Vanliga byxor med låg midja funkar, men man får hålla dem uppe med ett skärp istället för att knäppa knappen. Ville inte köpa en massa sommarkläder, tyckte det kändes onödigt, men nu borde jag definitivt jaga nya byxor.

Jag har gott om utrymme kvar i graviditetsjeansen och träningstightsen funkar fortfarande och sitter helt galet skönt så skulle jeansen bli för små i höst så får chefen stå ut med att jag jobbar i träningskläder

 

[Ingela_S]

Å, jag vill verkligen inte köpa nya kläder (tycker att det är supertrist, ännu tristare när de kommer att vara till ingen nytta inom kort) . Tur att jag inte har mina egna på jobbet . Hemma kan jag kanske klara mig med klänning ett tag till.

Jag håller helt med, det är dötrist... Men två par gravidjeans får jag nog stå ut med att inhandla, så jag kan se presentabel ut på jobbet. Och så blir det shorts eller mjukisbyxor hemma.

Märkte häromdagen att mina fotleder såg ut som telefonstolpar på kvällen, nån annan som haft problem med det? Jag tänker att det måste bero på värmen i kombination med graviditeten, men har verkligen ingen lust att använda stödstrumpor så länge det är så här varmt...

 

[orkide]

Nu hänger jag i hösttråden, men förra gången var jag gravid på vintern och det bästa jag köpte var en ribbad kjol med strumpbyxor till! Jag var så varm som gravid också så saknade inte jeans, och kunde ha kjol + strumpbyxor från v20-ish till bf.

 

[tomte]

Jag håller helt med, det är dötrist... Men två par gravidjeans får jag nog stå ut med att inhandla, så jag kan se presentabel ut på jobbet. Och så blir det shorts eller mjukisbyxor hemma.

Märkte häromdagen att mina fotleder såg ut som telefonstolpar på kvällen, nån annan som haft problem med det? Jag tänker att det måste bero på värmen i kombination med graviditeten, men har verkligen ingen lust att använda stödstrumpor så länge det är så här varmt...

Nu brukar jag visserligen inte ha några problem med värmen, men är ändå glad över att graviditeten inte verkar ha påverkat det utan jag har kunnat köra på som vanligt. Var lite rädd för att bli känsligare eller få svullna anklar eller så men där har jag tur än så länge. Ska dock till Kreta om 3 veckor så får väl se hur kroppen klarar flygningen + värmen då också.

 

[GardenAngel]

Nu är jag tillbaka i tråden efter att ha varit i helvetet och vänt..! Igår gick vi in i v 23 och Ärtan tränar, nästan oavbrutet, på att dansa hambo Aldrig har jag varit så tacksam för varje rörelse, varje tecken på liv. Jag är sjukskriven på heltid och kommer fortsätta vara det en tid framöver.
Jag har funderat på om jag vill/borde gå in här men att läsa era inlägg har gett mig hopp! Jag vill gärna ventilera/dela vår upplevelse, så jag lägger den bakom en spoilervägg som en triggervarning för ångest och oro.

Spoiler: Vad som har hänt hittills

Sist jag skrev hade vi varit på RUL och fått remiss till läkare pga BM tyckte fostervattnet såg lite lågt ut. Vi var inte jätteoroliga trots visst googlande utan antog att det skulle gå bra.
Hos läkaren (som senare visade sig vara en av Sveriges bästa på just detta) fick vi veta att det var i princip tomt på fostervatten och det kunde innebära både det ena och det andra. UL gjorde både utifrån och inifrån och läkaren kunde inte se att urinblåsan fylldes eller tömdes, vilket tydde på njurfel. Läkaren tittade på njurarna som båg normala ut, eventuellt lite små. Hon förberedde oss på att vi eventuellt skulle komma att ställas inför valet av avbryta graviditeten då bristen på fostervatten skulle innebära att lungorna inte skulle utvecklas och att fostret därför inte skulle överleva förlossningen, även om eventuellt njurfel skulle gå att åtgärda. Utan lungor överlever man inte, helt enkelt.

Vi blev hemskickade med gråten i halsen och en ny tid veckan efter för ytterligare en kontroll för att sedan bestämma väg framåt. Andra kontrollen skulle ske 20+5.

Vid andra kontrollen, förra tisdagen, såg läget oförändrat ut. UL gjordes igen både utanpå och inifrån. Läkaren rådde oss att avbryta graviditeten, för fostrets skull och vi höll med. Vi fick tid hos kurator för att samtala och skicka in ansökan om sent avbrott av graviditet som skulle skickas till Socialstyrelsen. Besked från socialstyrelsen skulle komma på fredagen och följande tisdag skulle vi in för en absolut sista kontroll med läkaren, då 21+5. På fredagen fick jag samtal av läkaren att ansökan godkänts och vi bestämde att pillret för att starta aborten skulle tas hos henne, efter den sista kontrollen.

Sorgen vi gick igenom under den veckan går inte att beskriva. En hopplöshet, ilska och maktlöshet som jag aldrig upplevt och inte önskar att någon ska behöva genomlida. Dagarna gick som i ett töcken och jag och min sambo försökte hitta en mening i eländet. Vi kom varandra otroligt nära och bestämde att det måste vara Ärtans gåva till oss, att vi blev starkare tillsammans.
För oss var det inte ett alternativ att fortsätta. Vi, framförallt jag, fick ett stort förtroende för läkaren och det fanns helt enkelt inte tid att försöka undersöka mer. 21+6 är sista dagen för att göra en abort.
Att bära på och föda ett dödsdömt barn fanns inte på kartan. Då kändes det humanare att avsluta när vi kunde.

I tisdags kom vi till läkaren för att göra sista kontrollen ”bara för att” samt för att starta processen. Jag var lugn, trygg i mitt beslut och så redo man kan vara.
Under ultraljudet blev läkaren tystare än innan. Hon mätte, mätte igen, bytte vinkel och mätte en gång till. Hon frågade om jag känt en ökning i fosterrörelser och jag berättade att dagen innan hade jag känt den första riktiga sparken.
Då berättade hon att det, oförklarligt nog, hade tillkommit fostervatten! Hon kunde dessutom se att urinblåsan fylldes. Att det troligtvis finns en njurfunktion trots allt!

Vi hade innan strukit vattenavgång från listan på eventuella orsaker då jag inte upplevt något läckage av fostervatten men plötsligt blev detta ändå en teori. Att det kan vara ett ovanligt fall av en jävligt tyst vattenavgång. Att jag läckt eller läcker fostervatten utan att reagera på det.
OM det är en vattenavgång som orsakat detta och mängden fostervatten fortsätter att öka har Ärtan plötsligt en chans. Inte bara en chans för överlevnad utan dessutom en chans att vara fullt frisk!

Chansen är liten, men den finns. Och när man får detta besked 21+5 så låter man bli att ta abortpillret. Då chansar man. (På läkarens inrådan).
Så vi fick åka hem igen, med ett levande barn, och rekommendationen att försöka väga inkontinensskydd för att se om det finns ett läckage.

Det känns som ett mirakel. Vårt barn lever och sparkar. Idag är jag i 22+1 och vi kan inte längre avbryta graviditeten. Nu får det gå som det går. Vi är långt ifrån ute ur skogen och det är vi väl medvetna om. Jag vilar så mycket jag kan, sambon springer omkring som en orolig butler. Jag väger bindor när jag går på toaletten och antecknar klockslag och vikt men det handlar om något enstaka gram som tillkommer.

Vi ska tillbaka till läkaren på tisdag igen för att se om vattenmängden fortsatt öka. Vi är försiktigt optimistiska pga det nästan konstanta hambo-dansandet och att jag tycker att magen har växt. Men, det kan vara tillfälligheter. Nu finns det iaf ingen brådska längre. Det finns tid för att ta andra tester om det skulle behövas.
Oavsett hur det går framöver så är Ärtan vårt mirakel och jag försöker vara närvarande i varje stund. Varje dag som vi får ha henne hos oss är en gåva


(OBS! Jag har säkert glömt skriva en massa viktigt som läkaren sagt och gjort, så ta inte detta som en redogörelse för hur medicinska beslut tas eller hur en situation som denna behandlas/bör behandlas.)

 

[orkide]

Nu är jag tillbaka i tråden efter att ha varit i helvetet och vänt..! Igår gick vi in i v 23 och Ärtan tränar, nästan oavbrutet, på att dansa hambo Aldrig har jag varit så tacksam för varje rörelse, varje tecken på liv. Jag är sjukskriven på heltid och kommer fortsätta vara det en tid framöver.
Jag har funderat på om jag vill/borde gå in här men att läsa era inlägg har gett mig hopp! Jag vill gärna ventilera/dela vår upplevelse, så jag lägger den bakom en spoilervägg som en triggervarning för ångest och oro.

Spoiler: Vad som har hänt hittills

Sist jag skrev hade vi varit på RUL och fått remiss till läkare pga BM tyckte fostervattnet såg lite lågt ut. Vi var inte jätteoroliga trots visst googlande utan antog att det skulle gå bra.
Hos läkaren (som senare visade sig vara en av Sveriges bästa på just detta) fick vi veta att det var i princip tomt på fostervatten och det kunde innebära både det ena och det andra. UL gjorde både utifrån och inifrån och läkaren kunde inte se att urinblåsan fylldes eller tömdes, vilket tydde på njurfel. Läkaren tittade på njurarna som båg normala ut, eventuellt lite små. Hon förberedde oss på att vi eventuellt skulle komma att ställas inför valet av avbryta graviditeten då bristen på fostervatten skulle innebära att lungorna inte skulle utvecklas och att fostret därför inte skulle överleva förlossningen, även om eventuellt njurfel skulle gå att åtgärda. Utan lungor överlever man inte, helt enkelt.

Vi blev hemskickade med gråten i halsen och en ny tid veckan efter för ytterligare en kontroll för att sedan bestämma väg framåt. Andra kontrollen skulle ske 20+5.

Vid andra kontrollen, förra tisdagen, såg läget oförändrat ut. UL gjordes igen både utanpå och inifrån. Läkaren rådde oss att avbryta graviditeten, för fostrets skull och vi höll med. Vi fick tid hos kurator för att samtala och skicka in ansökan om sent avbrott av graviditet som skulle skickas till Socialstyrelsen. Besked från socialstyrelsen skulle komma på fredagen och följande tisdag skulle vi in för en absolut sista kontroll med läkaren, då 21+5. På fredagen fick jag samtal av läkaren att ansökan godkänts och vi bestämde att pillret för att starta aborten skulle tas hos henne, efter den sista kontrollen.

Sorgen vi gick igenom under den veckan går inte att beskriva. En hopplöshet, ilska och maktlöshet som jag aldrig upplevt och inte önskar att någon ska behöva genomlida. Dagarna gick som i ett töcken och jag och min sambo försökte hitta en mening i eländet. Vi kom varandra otroligt nära och bestämde att det måste vara Ärtans gåva till oss, att vi blev starkare tillsammans.
För oss var det inte ett alternativ att fortsätta. Vi, framförallt jag, fick ett stort förtroende för läkaren och det fanns helt enkelt inte tid att försöka undersöka mer. 21+6 är sista dagen för att göra en abort.
Att bära på och föda ett dödsdömt barn fanns inte på kartan. Då kändes det humanare att avsluta när vi kunde.

I tisdags kom vi till läkaren för att göra sista kontrollen ”bara för att” samt för att starta processen. Jag var lugn, trygg i mitt beslut och så redo man kan vara.
Under ultraljudet blev läkaren tystare än innan. Hon mätte, mätte igen, bytte vinkel och mätte en gång till. Hon frågade om jag känt en ökning i fosterrörelser och jag berättade att dagen innan hade jag känt den första riktiga sparken.
Då berättade hon att det, oförklarligt nog, hade tillkommit fostervatten! Hon kunde dessutom se att urinblåsan fylldes. Att det troligtvis finns en njurfunktion trots allt!

Vi hade innan strukit vattenavgång från listan på eventuella orsaker då jag inte upplevt något läckage av fostervatten men plötsligt blev detta ändå en teori. Att det kan vara ett ovanligt fall av en jävligt tyst vattenavgång. Att jag läckt eller läcker fostervatten utan att reagera på det.
OM det är en vattenavgång som orsakat detta och mängden fostervatten fortsätter att öka har Ärtan plötsligt en chans. Inte bara en chans för överlevnad utan dessutom en chans att vara fullt frisk!

Chansen är liten, men den finns. Och när man får detta besked 21+5 så låter man bli att ta abortpillret. Då chansar man. (På läkarens inrådan).
Så vi fick åka hem igen, med ett levande barn, och rekommendationen att försöka väga inkontinensskydd för att se om det finns ett läckage.

Det känns som ett mirakel. Vårt barn lever och sparkar. Idag är jag i 22+1 och vi kan inte längre avbryta graviditeten. Nu får det gå som det går. Vi är långt ifrån ute ur skogen och det är vi väl medvetna om. Jag vilar så mycket jag kan, sambon springer omkring som en orolig butler. Jag väger bindor när jag går på toaletten och antecknar klockslag och vikt men det handlar om något enstaka gram som tillkommer.

Vi ska tillbaka till läkaren på tisdag igen för att se om vattenmängden fortsatt öka. Vi är försiktigt optimistiska pga det nästan konstanta hambo-dansandet och att jag tycker att magen har växt. Men, det kan vara tillfälligheter. Nu finns det iaf ingen brådska längre. Det finns tid för att ta andra tester om det skulle behövas.
Oavsett hur det går framöver så är Ärtan vårt mirakel och jag försöker vara närvarande i varje stund. Varje dag som vi får ha henne hos oss är en gåva


(OBS! Jag har säkert glömt skriva en massa viktigt som läkaren sagt och gjort, så ta inte detta som en redogörelse för hur medicinska beslut tas eller hur en situation som denna behandlas/bör behandlas.)

Heja ärtan! Förstår att det varit otroligt tufft för er Hoppas allt går vägen

 

[Våfflan]

Nu är jag tillbaka i tråden efter att ha varit i helvetet och vänt..! Igår gick vi in i v 23 och Ärtan tränar, nästan oavbrutet, på att dansa hambo Aldrig har jag varit så tacksam för varje rörelse, varje tecken på liv. Jag är sjukskriven på heltid och kommer fortsätta vara det en tid framöver.
Jag har funderat på om jag vill/borde gå in här men att läsa era inlägg har gett mig hopp! Jag vill gärna ventilera/dela vår upplevelse, så jag lägger den bakom en spoilervägg som en triggervarning för ångest och oro.

Spoiler: Vad som har hänt hittills

Sist jag skrev hade vi varit på RUL och fått remiss till läkare pga BM tyckte fostervattnet såg lite lågt ut. Vi var inte jätteoroliga trots visst googlande utan antog att det skulle gå bra.
Hos läkaren (som senare visade sig vara en av Sveriges bästa på just detta) fick vi veta att det var i princip tomt på fostervatten och det kunde innebära både det ena och det andra. UL gjorde både utifrån och inifrån och läkaren kunde inte se att urinblåsan fylldes eller tömdes, vilket tydde på njurfel. Läkaren tittade på njurarna som båg normala ut, eventuellt lite små. Hon förberedde oss på att vi eventuellt skulle komma att ställas inför valet av avbryta graviditeten då bristen på fostervatten skulle innebära att lungorna inte skulle utvecklas och att fostret därför inte skulle överleva förlossningen, även om eventuellt njurfel skulle gå att åtgärda. Utan lungor överlever man inte, helt enkelt.

Vi blev hemskickade med gråten i halsen och en ny tid veckan efter för ytterligare en kontroll för att sedan bestämma väg framåt. Andra kontrollen skulle ske 20+5.

Vid andra kontrollen, förra tisdagen, såg läget oförändrat ut. UL gjordes igen både utanpå och inifrån. Läkaren rådde oss att avbryta graviditeten, för fostrets skull och vi höll med. Vi fick tid hos kurator för att samtala och skicka in ansökan om sent avbrott av graviditet som skulle skickas till Socialstyrelsen. Besked från socialstyrelsen skulle komma på fredagen och följande tisdag skulle vi in för en absolut sista kontroll med läkaren, då 21+5. På fredagen fick jag samtal av läkaren att ansökan godkänts och vi bestämde att pillret för att starta aborten skulle tas hos henne, efter den sista kontrollen.

Sorgen vi gick igenom under den veckan går inte att beskriva. En hopplöshet, ilska och maktlöshet som jag aldrig upplevt och inte önskar att någon ska behöva genomlida. Dagarna gick som i ett töcken och jag och min sambo försökte hitta en mening i eländet. Vi kom varandra otroligt nära och bestämde att det måste vara Ärtans gåva till oss, att vi blev starkare tillsammans.
För oss var det inte ett alternativ att fortsätta. Vi, framförallt jag, fick ett stort förtroende för läkaren och det fanns helt enkelt inte tid att försöka undersöka mer. 21+6 är sista dagen för att göra en abort.
Att bära på och föda ett dödsdömt barn fanns inte på kartan. Då kändes det humanare att avsluta när vi kunde.

I tisdags kom vi till läkaren för att göra sista kontrollen ”bara för att” samt för att starta processen. Jag var lugn, trygg i mitt beslut och så redo man kan vara.
Under ultraljudet blev läkaren tystare än innan. Hon mätte, mätte igen, bytte vinkel och mätte en gång till. Hon frågade om jag känt en ökning i fosterrörelser och jag berättade att dagen innan hade jag känt den första riktiga sparken.
Då berättade hon att det, oförklarligt nog, hade tillkommit fostervatten! Hon kunde dessutom se att urinblåsan fylldes. Att det troligtvis finns en njurfunktion trots allt!

Vi hade innan strukit vattenavgång från listan på eventuella orsaker då jag inte upplevt något läckage av fostervatten men plötsligt blev detta ändå en teori. Att det kan vara ett ovanligt fall av en jävligt tyst vattenavgång. Att jag läckt eller läcker fostervatten utan att reagera på det.
OM det är en vattenavgång som orsakat detta och mängden fostervatten fortsätter att öka har Ärtan plötsligt en chans. Inte bara en chans för överlevnad utan dessutom en chans att vara fullt frisk!

Chansen är liten, men den finns. Och när man får detta besked 21+5 så låter man bli att ta abortpillret. Då chansar man. (På läkarens inrådan).
Så vi fick åka hem igen, med ett levande barn, och rekommendationen att försöka väga inkontinensskydd för att se om det finns ett läckage.

Det känns som ett mirakel. Vårt barn lever och sparkar. Idag är jag i 22+1 och vi kan inte längre avbryta graviditeten. Nu får det gå som det går. Vi är långt ifrån ute ur skogen och det är vi väl medvetna om. Jag vilar så mycket jag kan, sambon springer omkring som en orolig butler. Jag väger bindor när jag går på toaletten och antecknar klockslag och vikt men det handlar om något enstaka gram som tillkommer.

Vi ska tillbaka till läkaren på tisdag igen för att se om vattenmängden fortsatt öka. Vi är försiktigt optimistiska pga det nästan konstanta hambo-dansandet och att jag tycker att magen har växt. Men, det kan vara tillfälligheter. Nu finns det iaf ingen brådska längre. Det finns tid för att ta andra tester om det skulle behövas.
Oavsett hur det går framöver så är Ärtan vårt mirakel och jag försöker vara närvarande i varje stund. Varje dag som vi får ha henne hos oss är en gåva


(OBS! Jag har säkert glömt skriva en massa viktigt som läkaren sagt och gjort, så ta inte detta som en redogörelse för hur medicinska beslut tas eller hur en situation som denna behandlas/bör behandlas.)

Jag har funderat på hur det gått för er vid återbesöket. Vilken fasansfull pers ni varit igenom. Det känns som futtiga ord, men jag hoppas verkligen att allt fortlöper som det ska framöver!

 

[Johanna1988]

Nu är jag tillbaka i tråden efter att ha varit i helvetet och vänt..! Igår gick vi in i v 23 och Ärtan tränar, nästan oavbrutet, på att dansa hambo Aldrig har jag varit så tacksam för varje rörelse, varje tecken på liv. Jag är sjukskriven på heltid och kommer fortsätta vara det en tid framöver.
Jag har funderat på om jag vill/borde gå in här men att läsa era inlägg har gett mig hopp! Jag vill gärna ventilera/dela vår upplevelse, så jag lägger den bakom en spoilervägg som en triggervarning för ångest och oro.

Spoiler: Vad som har hänt hittills

Sist jag skrev hade vi varit på RUL och fått remiss till läkare pga BM tyckte fostervattnet såg lite lågt ut. Vi var inte jätteoroliga trots visst googlande utan antog att det skulle gå bra.
Hos läkaren (som senare visade sig vara en av Sveriges bästa på just detta) fick vi veta att det var i princip tomt på fostervatten och det kunde innebära både det ena och det andra. UL gjorde både utifrån och inifrån och läkaren kunde inte se att urinblåsan fylldes eller tömdes, vilket tydde på njurfel. Läkaren tittade på njurarna som båg normala ut, eventuellt lite små. Hon förberedde oss på att vi eventuellt skulle komma att ställas inför valet av avbryta graviditeten då bristen på fostervatten skulle innebära att lungorna inte skulle utvecklas och att fostret därför inte skulle överleva förlossningen, även om eventuellt njurfel skulle gå att åtgärda. Utan lungor överlever man inte, helt enkelt.

Vi blev hemskickade med gråten i halsen och en ny tid veckan efter för ytterligare en kontroll för att sedan bestämma väg framåt. Andra kontrollen skulle ske 20+5.

Vid andra kontrollen, förra tisdagen, såg läget oförändrat ut. UL gjordes igen både utanpå och inifrån. Läkaren rådde oss att avbryta graviditeten, för fostrets skull och vi höll med. Vi fick tid hos kurator för att samtala och skicka in ansökan om sent avbrott av graviditet som skulle skickas till Socialstyrelsen. Besked från socialstyrelsen skulle komma på fredagen och följande tisdag skulle vi in för en absolut sista kontroll med läkaren, då 21+5. På fredagen fick jag samtal av läkaren att ansökan godkänts och vi bestämde att pillret för att starta aborten skulle tas hos henne, efter den sista kontrollen.

Sorgen vi gick igenom under den veckan går inte att beskriva. En hopplöshet, ilska och maktlöshet som jag aldrig upplevt och inte önskar att någon ska behöva genomlida. Dagarna gick som i ett töcken och jag och min sambo försökte hitta en mening i eländet. Vi kom varandra otroligt nära och bestämde att det måste vara Ärtans gåva till oss, att vi blev starkare tillsammans.
För oss var det inte ett alternativ att fortsätta. Vi, framförallt jag, fick ett stort förtroende för läkaren och det fanns helt enkelt inte tid att försöka undersöka mer. 21+6 är sista dagen för att göra en abort.
Att bära på och föda ett dödsdömt barn fanns inte på kartan. Då kändes det humanare att avsluta när vi kunde.

I tisdags kom vi till läkaren för att göra sista kontrollen ”bara för att” samt för att starta processen. Jag var lugn, trygg i mitt beslut och så redo man kan vara.
Under ultraljudet blev läkaren tystare än innan. Hon mätte, mätte igen, bytte vinkel och mätte en gång till. Hon frågade om jag känt en ökning i fosterrörelser och jag berättade att dagen innan hade jag känt den första riktiga sparken.
Då berättade hon att det, oförklarligt nog, hade tillkommit fostervatten! Hon kunde dessutom se att urinblåsan fylldes. Att det troligtvis finns en njurfunktion trots allt!

Vi hade innan strukit vattenavgång från listan på eventuella orsaker då jag inte upplevt något läckage av fostervatten men plötsligt blev detta ändå en teori. Att det kan vara ett ovanligt fall av en jävligt tyst vattenavgång. Att jag läckt eller läcker fostervatten utan att reagera på det.
OM det är en vattenavgång som orsakat detta och mängden fostervatten fortsätter att öka har Ärtan plötsligt en chans. Inte bara en chans för överlevnad utan dessutom en chans att vara fullt frisk!

Chansen är liten, men den finns. Och när man får detta besked 21+5 så låter man bli att ta abortpillret. Då chansar man. (På läkarens inrådan).
Så vi fick åka hem igen, med ett levande barn, och rekommendationen att försöka väga inkontinensskydd för att se om det finns ett läckage.

Det känns som ett mirakel. Vårt barn lever och sparkar. Idag är jag i 22+1 och vi kan inte längre avbryta graviditeten. Nu får det gå som det går. Vi är långt ifrån ute ur skogen och det är vi väl medvetna om. Jag vilar så mycket jag kan, sambon springer omkring som en orolig butler. Jag väger bindor när jag går på toaletten och antecknar klockslag och vikt men det handlar om något enstaka gram som tillkommer.

Vi ska tillbaka till läkaren på tisdag igen för att se om vattenmängden fortsatt öka. Vi är försiktigt optimistiska pga det nästan konstanta hambo-dansandet och att jag tycker att magen har växt. Men, det kan vara tillfälligheter. Nu finns det iaf ingen brådska längre. Det finns tid för att ta andra tester om det skulle behövas.
Oavsett hur det går framöver så är Ärtan vårt mirakel och jag försöker vara närvarande i varje stund. Varje dag som vi får ha henne hos oss är en gåva


(OBS! Jag har säkert glömt skriva en massa viktigt som läkaren sagt och gjort, så ta inte detta som en redogörelse för hur medicinska beslut tas eller hur en situation som denna behandlas/bör behandlas.)

Åh vad skönt att höra att et ändå gått bra! Håller tummarna nu!