Vinterföräldrar 22/23

[tomte]

Nu kryper ju min vilde (snabbt) sedan rätt lång tid. Hon reser sig mot allt och går längsmed saker. Jag duschar när hon sover helt enkelt. När jag går på toaletten får hon vara på golvet och riva ut allt hon når från skötbordet om inte leksakerna duger. Jag har sett till att hon inte får tag i något som är olämpligt att hälla i sig i övrigt får hon härja på.

+1 på denna. Duschar när marodören sover. När jag går på toa så följer hon antingen med och river allt i badrummet eller så är hon kvar i vardagsrummet och river allt där
Är också själv i perioder så får göra det som är lättast helt enkelt.

 

[Tonto]

Kan ni ordna en lekhage med mjuka madrasser? Sen får han bli frustrerad och skrika lite. Min är i en liknande fas, just innan han blrjar krypa och det är tufft. Min sover dessutom sämre vilket gör allt svårare. 6 veckor själv är tufft! Jag hade krävt av föräldrar och svärföräldrar att de kommer och hjälper till. Bor de långt borta och jobbar får de ta ut några semesterdagar och komma och avlasta med handling matlagning städ tvätt och barnvagnspromenader om de inte vill vara sämst

Förlåt men ska far och morföräldrar behöva resa långt och ta ut semsterdagar ifrån jobb för att vara barnvakt/avlastning för att inte vara sämst? Är glad nu ännu gladare att mina föräldrar vågar säga ifrån och vara "sämst" när mina syskon kräver att dom ska passa upp på deras barn när dom inte hinner pga jobb och andra saker dom vill göra.

 

[Nordthor]

Tack för svar! Det jobbiga är att lillen inte sover inomhus på dagtid. Det är vagnen som gäller. Om han mot förmodan sover inomhus så är det med mig brevid. Ungen sover alltså ofantligt bra nattetid (men det är på bekostnad av min egentid som är helt obefintlig när jag är själv).

Kanske låter jättedumt men att be om avlastning (även om det är från nära släktingar) sitter väldigt långt inne hos mig. Har alltid haft lite svårt för att be om hjälp generellt.

Det troliga är att detta "problem" kommer att lösa sig med tiden. När jag väl är ensam med barn och hund blir jag ganska så lösningsorienterad. Det jobbiga nu är att mitt mående inte är helt toppen och jag vet inte om jag har kvar den egenskapen då.

 

[nejlica]

Sonen, snart nio månader är i en knepig fas där han inte kan krypa men däremot åla baklänges. På något vis tar han sig fram på golvet iaf. Han sitter stadigt och kan i perioder sitta och pilla med saker en längre tid. Hamnar han på mage blir han ganska snabbt frustrerad och vill ha hjälp.

Tänkte höra hur ni gjort/gjorde om/när era barn varit i liknande faser? Hur har ni underhållt dem och framför allt, var har de varit om ni behövt göra något själv? Typ duscha eller gå på toaletten?

Snart sticker min sambo iväg en ny period om sex veckor och skillnaden nu från senaste perioden är att sonen inte alls gillar sittern längre. (Sitter + babblarna har tidigare varit min chans att få duscha i veckorna.)

Vill inte sätta honom i spjälsängen för han reser sig mot allt (och trillar ibland baklänges). Det går heller inte att ha honom i badrummer för där reser han sig genom att ta tag i vattenrören under vasken.

Hur har ni löst "förvaring" i denna fas? Mina idéer är helt slut (precis som jag själv). Så jag behöver lite ny input.

Med lillasyster har jag inte haft något behov av att duscha själv med henne, men storasyster hade jag alltid med i duschen. Hon var jätteroad och jag kunde duscha rätt länge samtidigt som hon fick lite underhållning. Ålar han iväg finns det stolar man kan sätta dem i, eller bara en vanlig typ antilopstol om ni har dusch och inte badkar.

 

[Nordthor]

Med lillasyster har jag inte haft något behov av att duscha själv med henne, men storasyster hade jag alltid med i duschen. Hon var jätteroad och jag kunde duscha rätt länge samtidigt som hon fick lite underhållning. Ålar han iväg finns det stolar man kan sätta dem i, eller bara en vanlig typ antilopstol om ni har dusch och inte badkar.

Vi har en pyttig liten duschkabin. Men vi kanske hade fått plats där ihop? Det måste testas iaf. Har inte riktigt tänkt på att vi faktiskt kan duscha tillsammans.

 

[Libbsticka]

Förlåt men ska far och morföräldrar behöva resa långt och ta ut semsterdagar ifrån jobb för att vara barnvakt/avlastning för att inte vara sämst? Är glad nu ännu gladare att mina föräldrar vågar säga ifrån och vara "sämst" när mina syskon kräver att dom ska passa upp på deras barn när dom inte hinner pga jobb och andra saker dom vill göra.

Det handlar inte om just barnpassning. När någon nära har det svårt och kämpar då tycker jag man ska göra allt man kan för att hjälpa även om det sker på bekostnad av vår egen bekvämlighet.

 

[nejlica]

Vi har en pyttig liten duschkabin. Men vi kanske hade fått plats där ihop? Det måste testas iaf. Har inte riktigt tänkt på att vi faktiskt kan duscha tillsammans.

Fördelen med bebisar är ju att de inte tar så mycket plats

Skämt åsido så underlättar ju allt sånt där som går att göra med bebis väldigt mycket, så att man kan göra allt det där som är svårare att göra med dem de få stunder de underhåller sig själva!

 

[vemsomhelst123]

Vi har en pyttig liten duschkabin. Men vi kanske hade fått plats där ihop? Det måste testas iaf. Har inte riktigt tänkt på att vi faktiskt kan duscha tillsammans.

Jag duschade/badade med barnet i den åldern. Hon i badbaljan och jag med öppen duschkabin. Eller så duschade jag när hon somnat för natten. Jag var ensam (helt ensam utan att någon kom hem på helgerna 4v i sträck och sen 4 v med partner) från att hon var 6 mån, under covid.. så känner helt med dig. När hon var mindre satt hon i antilopstol men det började kännas farligt för just henne vid 8-9 mån. Skulle jag gå på toaletten fick hon vara med med låst dörr.

 

[BernT]

Förlåt men ska far och morföräldrar behöva resa långt och ta ut semsterdagar ifrån jobb för att vara barnvakt/avlastning för att inte vara sämst? Är glad nu ännu gladare att mina föräldrar vågar säga ifrån och vara "sämst" när mina syskon kräver att dom ska passa upp på deras barn när dom inte hinner pga jobb och andra saker dom vill göra.

Låter både lite gränslöst och elakt att säga att ens egna föräldrar ska hjälpa till för annars är de sämst. Det är ju inte dem som skaffat barn så ser inte riktigt varför det skulle vara deras uppgift. Sen klart man kan hjälpa till ibland, om man vill, kan och orkar. Varken mina eller min mans föräldrar har hjälpt till i nån större utsträckning med barnpassning, eftersom de bor långt bort. Vi har heller aldrig förväntat oss det eller begärt. Det är ju vår unge. Min mamma har hjälpt oss renovera en del men vi har betalat för hjälpen eftersom vi är tacksamma för den. Vill inte utnyttja någon

 

[vemsomhelst123]

Kan ni ordna en lekhage med mjuka madrasser? Sen får han bli frustrerad och skrika lite. Min är i en liknande fas, just innan han blrjar krypa och det är tufft. Min sover dessutom sämre vilket gör allt svårare. 6 veckor själv är tufft! Jag hade krävt av föräldrar och svärföräldrar att de kommer och hjälper till. Bor de långt borta och jobbar får de ta ut några semesterdagar och komma och avlasta med handling matlagning städ tvätt och barnvagnspromenader om de inte vill vara sämst

Alltså, det är jättetufft att vara ensam (jag var som sagt det varannan månad mellan 6-12 månader och dessutom mitt i pandemin) men är det någon man ska kräva något av i det här fallet är det väl pappan.. Eller att han ser till att kräva avlastning av lämplig person när han nu är borta så mycket.

 

[Nordthor]

Kanske bör (för rättvisans skull) tillägga att jag får fin avlastning när lillemans pappa är hemma. Att vi är själva i perioder nu beror på ett gemensamt beslut. Vi fick välja på att han skulle vara borta precis när sonen föddes eller nu. Det första alternativet var inte ens ett alternativ, det hade vi aldrig rott i land.

Farmor och farfar (och även mina föräldrar) är riktigt taggade på att få passa lillen men jag har som sagt svårt för att be om hjälp och vill inte ta någon för givet.

 

[Libbsticka]

Jag tycker verkligen, verkligen att du ska träna dig på att säga, det är tufft nu. Jag skulle behöva hjälp. Att få tre timmar själv en eftermiddag att träna sig själv eller hunden och inte behöva vara beredd på att ta hand om ett behov kan göra underverk för ork och mående.

 

[vemsomhelst123]

Kanske bör (för rättvisans skull) tillägga att jag får fin avlastning när lillemans pappa är hemma. Att vi är själva i perioder nu beror på ett gemensamt beslut. Vi fick välja på att han skulle vara borta precis när sonen föddes eller nu. Det första alternativet var inte ens ett alternativ, det hade vi aldrig rott i land.

Farmor och farfar (och även mina föräldrar) är riktigt taggade på att få passa lillen men jag har som sagt svårt för att be om hjälp och vill inte ta någon för givet.

Jag förstår det, min dotter har också en jättebra pappa (och han är bra som sambo också) men han lämnar sitt barn (och dig) och det är upp till honom att kräva hjälp.. inte upp till dig. Det var det jag reagerade på. Jag tycker frånvarande föräldrar är dåliga föräldrar när de är frånvarande, inklusive min egen sambo som fortfarande är en jättebra pappa när han är hemma men uppenbarligen helt värdelös när han är borta , eftersom han då inte är förälder utan jobbar.

 

[nejlica]

Jag förstår det, min dotter har också en jättebra pappa (och han är bra som sambo också) men han lämnar sitt barn (och dig) och det är upp till honom att kräva hjälp.. inte upp till dig. Det var det jag reagerade på. Jag tycker frånvarande föräldrar är dåliga föräldrar när de är frånvarande, inklusive min egen sambo som fortfarande är en jättebra pappa när han är hemma men uppenbarligen helt värdelös när han är borta , eftersom han då inte är förälder utan jobbar.

Är man verkligen en uppenbart värdelös och frånvarande förälder för att man jobbar? Alltså, nog för att vi har möjlighet att vara föräldralediga i Sverige, men hur länge behöver man vara hemma på heltid bägge två för att inte vara usla föräldrar? Tills de börjar skolan? Eller går ur gymnasiet?

Det är tufft att vara hemma själv med barn, men samtidigt har vi ju en ganska långtgående rätt att själva välja vilken förälder som ska vara hemma.

Sen är det såklart jätteskönt om man kan få lite avlastning (herregud, jag önskar själv verkligen att vi hade den möjligheten i vår vardag) men delen att "kräva hjälp" är väl vad man gör när man fördelar föräldraledighet, att någon annan ska hoppa in får man väl ändå se som en bonus.

 

[vemsomhelst123]

Är man verkligen en uppenbart värdelös och frånvarande förälder för att man jobbar? Alltså, nog för att vi har möjlighet att vara föräldralediga i Sverige, men hur länge behöver man vara hemma på heltid bägge två för att inte vara usla föräldrar? Tills de börjar skolan? Eller går ur gymnasiet?

Det är tufft att vara hemma själv med barn, men samtidigt har vi ju en ganska långtgående rätt att själva välja vilken förälder som ska vara hemma.

Sen är det såklart jätteskönt om man kan få lite avlastning (herregud, jag önskar själv verkligen att vi hade den möjligheten i vår vardag) men delen att "kräva hjälp" är väl vad man gör när man fördelar föräldraledighet, att någon annan ska hoppa in får man väl ändå se som en bonus.

Ja när man är borta dygnet runt från sitt barn långa perioder så har man liksom inte möjlighet att på något sätt agera förälder, inte så länge barnen är små i alla fall. Jag har jobbat i princip sen barnet var två månader och jobbar heltid men jag är närvarande för mitt barn nästan varje dag vilket hennes pappa inte är. Han är däremot otroligt närvarande när han inte är frånvarande. Det var inte jag som skrev om att kräva hjälp, vi har också dåligt med avlastning och den var i princip helt frånvarande när någon av oss var föräldralediga eftersom det var pandemi då.
Däremot tycker jag, om det nu som det verkar finns hjälp, att nordthors sambo skulle kunna kräva lite av sina föräldrar när han själv inte kan vara där. Det är ju viss skillnad att vara själv 8-17 och sen kunna göra något på egen hand någon timme på kvällen (eller att ens kunna duscha/gå på toaletten själv utan stress) och att dygnet runt behöva ha koll på allt utan att kanske ens ha pratat med en annan vuxen på hela dagen. Jag kan fortfarande bli helt trasig av en veckas vabb om jag är själv, trots att barnet nu är så stort att jag faktiskt kan både duscha och gå på toaletten (med öppen dörr) utan att vara orolig för att någon ska slå ihjäl sig och jag oftast kan jobba någon timme om det behövs.

 

[vemsomhelst123]

Ja när man är borta dygnet runt från sitt barn långa perioder så har man liksom inte möjlighet att på något sätt agera förälder, inte så länge barnen är små i alla fall. Jag har jobbat i princip sen barnet var två månader och jobbar heltid men jag är närvarande för mitt barn nästan varje dag vilket hennes pappa inte är. Han är däremot otroligt närvarande när han inte är frånvarande. Det var inte jag som skrev om att kräva hjälp, vi har också dåligt med avlastning och den var i princip helt frånvarande när någon av oss var föräldralediga eftersom det var pandemi då.
Däremot tycker jag, om det nu som det verkar finns hjälp, att nordthors sambo skulle kunna kräva lite av sina föräldrar när han själv inte kan vara där. Det är ju viss skillnad att vara själv 8-17 och sen kunna göra något på egen hand någon timme på kvällen (eller att ens kunna duscha/gå på toaletten själv utan stress) och att dygnet runt behöva ha koll på allt utan att kanske ens ha pratat med en annan vuxen på hela dagen. Jag kan fortfarande bli helt trasig av en veckas vabb om jag är själv, trots att barnet nu är så stort att jag faktiskt kan både duscha och gå på toaletten (med öppen dörr) utan att vara orolig för att någon ska slå ihjäl sig och jag oftast kan jobba någon timme om det behövs.

Och kan väl tillägga att det också är ett gemensamt beslut att vi lever som vi gör, men det gör ju inte pappan till en mer närvarande pappa när han är frånvarande. Och han har några gånger ”krävt” av sin syster att hon åker och hjälper mig när det kör ihop sig, han hjälpte henne otroligt mycket när hon hade små barn (de är i högstadieåldern nu) så han har lite att kräva igen. Att det är ett gemensamt beslut gör inte honom till en mer närvarande pappa i de perioder han är borta ett år veckor i sträck. Nu kan de ju prata i telefon men när barnet var bebis var det ju verkligen total frånvaro förutom ett ansikte på skärm. Jag går igång lite på det här för vi har så många bekanta som lever som oss där det ska slätas över med jämställdhet ”kan inte vara ledig” ”vi väljer att göra såhär pga ekonomin” osv. Det är ju helt okej att skrivit göra vissa val, men jag kommer aldrig säga att vi är jämställda och att han är världens bästa pappa så länge han är ifrån oss regelbundet (även om vi kanske inte hade valt annorlunda om vi kunnat, nu är det svårt att ens kunna mtp läget i världen) för det är att skjuta alla kvinnor i foten att låtsas som att det är så. Slut på ot

 

[Ingela_S]

Jag skulle aldrig kunna kräva barnpassning av någon, herregud det är ju mitt barn och mitt val att ha barn. Men - jag tycker inte det är jobbigt att be om hjälp från mina föräldrar eller svärföräldrar. De älskar ju sitt barnbarn och spenderar gärna tid med henne. Kanske inte hela dagar (de är trots allt äldre och har inte samma ork som tidigare) men allt från 5 minuter så jag kan ta en dusch och upp till ett par timmar känns okej. Jag tycker jag är noga med att påpeka för dem att det inte är något tvång, de förväntas inte hjälpa till och jag blir inte sur ifall de inte vill eller har annat planerat. Men fråga, det skäms jag inte för.

 

[Nordthor]

Och kan väl tillägga att det också är ett gemensamt beslut att vi lever som vi gör, men det gör ju inte pappan till en mer närvarande pappa när han är frånvarande. Och han har några gånger ”krävt” av sin syster att hon åker och hjälper mig när det kör ihop sig, han hjälpte henne otroligt mycket när hon hade små barn (de är i högstadieåldern nu) så han har lite att kräva igen. Att det är ett gemensamt beslut gör inte honom till en mer närvarande pappa i de perioder han är borta ett år veckor i sträck. Nu kan de ju prata i telefon men när barnet var bebis var det ju verkligen total frånvaro förutom ett ansikte på skärm. Jag går igång lite på det här för vi har så många bekanta som lever som oss där det ska slätas över med jämställdhet ”kan inte vara ledig” ”vi väljer att göra såhär pga ekonomin” osv. Det är ju helt okej att skrivit göra vissa val, men jag kommer aldrig säga att vi är jämställda och att han är världens bästa pappa så länge han är ifrån oss regelbundet (även om vi kanske inte hade valt annorlunda om vi kunnat, nu är det svårt att ens kunna mtp läget i världen) för det är att skjuta alla kvinnor i foten att låtsas som att det är så. Slut på ot

Det finns ju helt klart massor att diskutera gällande "våra" upplägg kontra jämställdhet. Tänkte dock försöka hålla mig ifrån att börja för då kan det lätt vara så att jag inte kan sluta .

 

[nejlica]

Och kan väl tillägga att det också är ett gemensamt beslut att vi lever som vi gör, men det gör ju inte pappan till en mer närvarande pappa när han är frånvarande. Och han har några gånger ”krävt” av sin syster att hon åker och hjälper mig när det kör ihop sig, han hjälpte henne otroligt mycket när hon hade små barn (de är i högstadieåldern nu) så han har lite att kräva igen. Att det är ett gemensamt beslut gör inte honom till en mer närvarande pappa i de perioder han är borta ett år veckor i sträck. Nu kan de ju prata i telefon men när barnet var bebis var det ju verkligen total frånvaro förutom ett ansikte på skärm. Jag går igång lite på det här för vi har så många bekanta som lever som oss där det ska slätas över med jämställdhet ”kan inte vara ledig” ”vi väljer att göra såhär pga ekonomin” osv. Det är ju helt okej att skrivit göra vissa val, men jag kommer aldrig säga att vi är jämställda och att han är världens bästa pappa så länge han är ifrån oss regelbundet (även om vi kanske inte hade valt annorlunda om vi kunnat, nu är det svårt att ens kunna mtp läget i världen) för det är att skjuta alla kvinnor i foten att låtsas som att det är så. Slut på ot

Jag antar att jag gick igång lite på det för att jag jobbar och är borta ibland. (Och jag tycker ärligt talat att det är lite skönt att komma ifrån barnen ibland, guilt trip bara där) Nu är det ju verkligen inte veckor i sträck utan mer någon natt här och där jag faktiskt reser i jobbet, men jag har jobbat sen bebis var nyfödd (och har en häst trots två småbarn, gud bevare oss ) och möts allt för ofta av en liknande attityd, att jag inte är en lika bra mamma för att jag inte är hemma jämt.

Är ju såklart inte samma som att vara borta veckor i sträck, men de flesta av oss har ju trots allt inte valet att inte jobba alls, så att ena förälderns jobb ser ut så borde inte döma ut personen som förälder helt för det. Sen förstår jag att det är problematiskt ur ett jämställdshetsperspektiv, och förmodligen extremt krävande av den hemmavarande partnern men att dra det till uppenbart värdelös kändes lite orättvist.

 

[vemsomhelst123]

Jag antar att jag gick igång lite på det för att jag jobbar och är borta ibland. (Och jag tycker ärligt talat att det är lite skönt att komma ifrån barnen ibland, guilt trip bara där) Nu är det ju verkligen inte veckor i sträck utan mer någon natt här och där jag faktiskt reser i jobbet, men jag har jobbat sen bebis var nyfödd (och har en häst trots två småbarn, gud bevare oss ) och möts allt för ofta av en liknande attityd, att jag inte är en lika bra mamma för att jag inte är hemma jämt.

Är ju såklart inte samma som att vara borta veckor i sträck, men de flesta av oss har ju trots allt inte valet att inte jobba alls, så att ena förälderns jobb ser ut så borde inte döma ut personen som förälder helt för det. Sen förstår jag att det är problematiskt ur ett jämställdshetsperspektiv, och förmodligen extremt krävande av den hemmavarande partnern men att dra det till uppenbart värdelös kändes lite orättvist.

Jag reser också mycket i jobbet och har flera gånger lämnat mitt barn med mina föräldrar i 2-3 nätter, men det är stor skillnad tycker jag på att vara borta regelbundet och länge. Jag dömer ju som sagt ut pappan till mitt barn som jag ändå valt att leva med också..