Vårt avslut kom ju väldigt tidigt, runt 6-7 veckor, så det är kanske inte det perspektivet du söker, men jag minns att jag krisade en del pga att jag var så skör. Kände mig som en usel mamma och var rädd att ge kotten men... Såhär ett drygt år senare är han ju (såklart) lika "anknuten" till mig som vilken annan unge som helst.John sov natten till igår en hel natt för första gången (21.30-06.40 utan uppvak) och inatt med bara ett uppvak. Detta innebär också att vi närmar oss ett amningsavslut, han har bara ammat vid sövning och på nätterna ett bra tag nu och nu är vi nere på 1-2 amningstillfällen per dygn. Jag tror att min mjölk har sinat i och med graviditeten så jag tror inte att det ger honom så mycket.
Den logiska delen av mig känner att det kanske är bra att ta den här chansen till avslut. Det kanske är skönt om han har slutat i god tid tills lillayster kommer och nu får jag en chans att ta det väldigt smärtfritt för hans del. Meeeeen - tanken på att sluta amma får mig att gråta floder? Försöker analysera vad sorgen sitter i och jag tror att det på något sätt markerar slutet på babytiden för mig och att det däri också finns en rädsla för att vi inte ska vara lika tighta därefter. Att jag inte ska betyda lika mycket för honom. Jag förstår ju att jag alltid kommer vara hans mamma och att den relationen inte sitter i amningen (samt att jag inte kan amma honom för alltid), men det här är känslomässigt SÅ mycket jobbigare för mig än jag någonsin kunnat föreställa mig.
Hur känner/kände ni andra kring amningsavslut?
Men jag förstår att det är ett stort steg att ta. Ju längre en ammar desto större blir det kanske också eftersom tiden går och relationen och mönster etableras. Men kanske blir det då som bäst nu, att John själv väljer att det är dags?
