Lena Furberg
Trådstartare
Efter att ha mottagit 2 rådjursskånkar och två flaskor blod från allas vår Gnist (TACK!!!) gav jag mig glatt ut i skogen för att lägga Beauceronens första viltspår! Han går ju Personspår som en klocka, jätteduktig, men det här måste väl va lite "häftigare" tänkte jag... Och la ett lagom startspår på kanske 300 m, med en massa knixiga vinklar, spår över stockar och stora stenar, etc etc. Försökte hålla igen på blodet.
Hem igen, ta en paus, sen iväg med hunden. Som fick SPADER!!! BLOOOD!!! Han drog iväg som en furie genom den mycket risiga snårskogen, jag hängde som ett snöre i snöret. Han, som annars spårar mycket metodiskt och sansat, betedde sig som en varg med MAT i nosen! Det kändes som om vi klarade de 300 metrarna på tio sekunder, och DÄR låg rådjursskånken! WOW tänkte vovven, vilken GREJ! Jag berömde ju, massor, och lät honom ta skånken för att gnaga lite medans jag pustade ut på en mossig sten. Lycklig var han, svansen mellan öronen! För mig dock hade detta varit jobbigt, trots att jag ränner i skogen varje dag!
Tugga, knaster, knak... Efter ett par minuter tittar jag till hunden - som har en liten bit klöv kvar, stickandes ur gapet... Han hade ätit upp hela rådjursskånken på ett par minuter! Rubbet!!
Jaha, Bara att knalla hemåt då! Förbi spårtstarten, och där tvärnitar hunden, lycklig - Kan vi inte göra om det igen???
NU undrar jag - ni som kör viltspår - blir era hundar lika sanslöst galna? Skriet från Vildmarken ungefär? Blev era hundar tokiga efter Vilt efteråt?
Jag är alltså både jätte-entusiastisk och något skräckslagen! Har jag väckt Vargen i min hund??
Finns det nån här som tränar och tävlar i viltspår? Jag tror det skulle passa min galning alldeles utmärkt, men under kontrollerade former! Vi bor i NÖ Skåne!
PS! TACK Gnist!!!
DS.
Hem igen, ta en paus, sen iväg med hunden. Som fick SPADER!!! BLOOOD!!! Han drog iväg som en furie genom den mycket risiga snårskogen, jag hängde som ett snöre i snöret. Han, som annars spårar mycket metodiskt och sansat, betedde sig som en varg med MAT i nosen! Det kändes som om vi klarade de 300 metrarna på tio sekunder, och DÄR låg rådjursskånken! WOW tänkte vovven, vilken GREJ! Jag berömde ju, massor, och lät honom ta skånken för att gnaga lite medans jag pustade ut på en mossig sten. Lycklig var han, svansen mellan öronen! För mig dock hade detta varit jobbigt, trots att jag ränner i skogen varje dag!
Tugga, knaster, knak... Efter ett par minuter tittar jag till hunden - som har en liten bit klöv kvar, stickandes ur gapet... Han hade ätit upp hela rådjursskånken på ett par minuter! Rubbet!!
Jaha, Bara att knalla hemåt då! Förbi spårtstarten, och där tvärnitar hunden, lycklig - Kan vi inte göra om det igen???
NU undrar jag - ni som kör viltspår - blir era hundar lika sanslöst galna? Skriet från Vildmarken ungefär? Blev era hundar tokiga efter Vilt efteråt?
Jag är alltså både jätte-entusiastisk och något skräckslagen! Har jag väckt Vargen i min hund??
Finns det nån här som tränar och tävlar i viltspår? Jag tror det skulle passa min galning alldeles utmärkt, men under kontrollerade former! Vi bor i NÖ Skåne!
PS! TACK Gnist!!!