nyponros
Trådstartare
Jag har funderat på detta ett tag och tänkte att ni kanske kan hjälpa mig att bolla lite tankar! Jag köpte min katt Charlie från ett katthem i oktober 2012, han var då ca 2 år gammal och hade levt som hemlös åtminstone under en tid. På katthemmet gick han med andra katter i flock och det var inga problem, men jag upplevde honom då som nu som ganska självständig. Han är den perfekta katten, lugn och genomsnäll, busar lite ibland men har aldrig sönder något, välter aldrig ner något och klöser inte på möbler, klättrar inte i gardiner etc. Så fin och trygg och social och världens bästa sambo, och älskar att ligga i knäet och gosa.
I sitt jourhem kom han enligt uppgift bättre överrens med hunden än med katten, och hos mig är han alltså ensamkatt, bortsett från min hund som jag har på halvtid ungefär, jag och mina föräldrar delar på henne. Det jag nu tänker på är om han skulle må bättre av att ha en kattkompis? Det ser så mysigt ut när man ser bilder på katter som ligger och sover tillsammans och leker, ett umgänge som jag eller hunden kanske inte kan ersätta. Han verkar inte olycklig på något vis utan är väldigt harmonisk och välfungerande, men kan jag öka hans livskvalitet så vill jag. Rädslan är väl att det ska bli tvärtom, och då står jag där med en katt till som jag känner ansvar över och inte bara vill släppa sådär. Min katt är väldigt social, kontaktsökande och vill vara nära, därför tänker jag att han kanske skulle få mycket ut av en kattkamrat.
Mina plussidor med att skaffa en till:
* Ge Charlie en kompis och en till katt ett tryggt hem (jag hade isåfall tänkt ta en till katthemskatt)
*Mer sällskap till mig och framförallt till Charlie när jag inte är hemma
Minussidor:
*tänk om de inte kommer överrens?
*Platsbrist, för trångt i en tvåa? (det är alltså innekatter det är frågan om)
*Mer hår, mer mat att köpa, mer lådor att tömma. Måste vara två lådor?
*Jag är ju van vid att ha ett sånt praktexemplar till katt, tänk om jag får en odåga som rör till det i min och Charlies välordnade liv (ta det med en nypa salt )
Vad för katt ska det isåfall vara? Unge eller vuxen? Hane eller hona? Spelar det någon roll när de är kastrerade?
Jag tänker att en lite lat, lite till åren kommen lugn katt med snällt temperament vore bra, går det att beställa såna tro?
Är det bara löjligt av mig att förmänskliga honom och tro att han skulle må bättre med sällskap, han kanske är lycklig precis som det är?
I sitt jourhem kom han enligt uppgift bättre överrens med hunden än med katten, och hos mig är han alltså ensamkatt, bortsett från min hund som jag har på halvtid ungefär, jag och mina föräldrar delar på henne. Det jag nu tänker på är om han skulle må bättre av att ha en kattkompis? Det ser så mysigt ut när man ser bilder på katter som ligger och sover tillsammans och leker, ett umgänge som jag eller hunden kanske inte kan ersätta. Han verkar inte olycklig på något vis utan är väldigt harmonisk och välfungerande, men kan jag öka hans livskvalitet så vill jag. Rädslan är väl att det ska bli tvärtom, och då står jag där med en katt till som jag känner ansvar över och inte bara vill släppa sådär. Min katt är väldigt social, kontaktsökande och vill vara nära, därför tänker jag att han kanske skulle få mycket ut av en kattkamrat.
Mina plussidor med att skaffa en till:
* Ge Charlie en kompis och en till katt ett tryggt hem (jag hade isåfall tänkt ta en till katthemskatt)
*Mer sällskap till mig och framförallt till Charlie när jag inte är hemma
Minussidor:
*tänk om de inte kommer överrens?
*Platsbrist, för trångt i en tvåa? (det är alltså innekatter det är frågan om)
*Mer hår, mer mat att köpa, mer lådor att tömma. Måste vara två lådor?
*Jag är ju van vid att ha ett sånt praktexemplar till katt, tänk om jag får en odåga som rör till det i min och Charlies välordnade liv (ta det med en nypa salt )
Vad för katt ska det isåfall vara? Unge eller vuxen? Hane eller hona? Spelar det någon roll när de är kastrerade?
Jag tänker att en lite lat, lite till åren kommen lugn katt med snällt temperament vore bra, går det att beställa såna tro?
Är det bara löjligt av mig att förmänskliga honom och tro att han skulle må bättre med sällskap, han kanske är lycklig precis som det är?