Natten till igår fick min älskade BC-tik Nell en hjärnblödning. De neurologiska skadorna var alltför allvarliga för att det skulle vara möjligt att rädda henne. Nell blev drygt 14 år gammal och fick vara frisk och full av liv innan dessa sista 12 timmar av sitt liv. Det kändes som om det här slutet var henne så värdigt det nu kunde bli. Nell var integriteten och värdigheten personifierad, att låta henne tackla av under lång tid och gradvis bli ett paket var otänkbart. Nu gick hon med flaggan i topp. Full av liv ena dagen, borta nästa.
Nells bortgång var väl så "bra" man kan begära. Det gick så fort, så lugnt och så tryggt. Förutom ett sista djupt andetag så var övergången från levande till död omärkbar för både henne själv och för mig. Men när jag smekte hennes huvud och såg hennes ögon efteråt så visste jag att det var så, att hon var borta. Jag trodde att det skulle vara så mycket svårare att lämna henne hos veterinären än vad det faktiskt var. Jag satt inte länge hos hennes döda kropp och när jag gick ut och tittade på henne en sista gång genom dörren så kände jag så tydligt att det var just en kropp jag lämnade där insvept i en filt. Det var inte Nell jag lämnade kvar.
Just nu pendlar jag mellan stunder av insikt där jag verkligen förstår att hon är borta, för alltid, och de stunderna kan jag inte andas. Men större delen av tiden känner jag mig bara bedövad, inte riktigt in touch med vad som hänt. Jag går runt och gör vanliga saker. Städar, diskar, sitter vid datorn, går ut med de båda hundar jag har kvar hos mig. Allt är precis som vanligt, men ändå är ingenting som vanligt.
"Aldrig mer" är så stort. Det finns alldeles för många "aldrig mer" nu. Vad jag än kan tänka på eller minnas vad gäller Nell, så kommer jag aldrig mer att få uppleva det. För Nell kommer aldrig mer att finnas. Jag inser och förstår i omgångar. Jag tror att det måste gå till just så. Man måste ta till sig verkligheten i små bitar i taget, annars går det inte att uthärda eller hantera.
Jag höll Nell i famnen när hon åkte med mig hem som åttaveckors valp, när hennes liv var alldeles nytt.
Och jag höll henne i famnen igår när hon dog och hennes liv var gammalt.
Däremellan fjorton år som jag kommer att bära med mig i hjärta och minne för alltid.
Jag kommer att fortsätta prata om henne. Berätta om henne för andra. Så länge jag gör det kommer hon aldrig att vara riktigt död.
Jag kan inte radera bilderna av Nells kamp den sista dagen, och jag kan inte radera minnesbilderna av henne som döende och sedan död. Men jag väljer aktivt att minnas NELL, så som hon var före allt det där;
NELL var en stark och egensinnig hund.
NELL lät ingen jävel bossa över henne. Hon visste sitt egenvärde, hon hade integritet.
NELL var sjukt jävla smart. Inte klok, inte vis, absolut inte - men läskigt streetsmart. Man kunde se in i hennes ögon och se något kattlikt nedvärderande i dem.
NELL var en hund som älskade människor. Och människor älskade henne.
Hon älskade inte alla hundar. Vissa hundar skulle helt enkelt bara dö och den saken skulle hon gärna ombesörja själv, om hon fick möjlighet.
NELL älskade vatten. Man fick släpa upp henne ur sjön för att förhindra henne från att drunkna. Hon hade annars gärna simmat och svalt vatten tills hon sjönk som en sten.
NELL var en vallhund som kunde förflytta berg. Och tjuriga gamla tackor. Och kaxiga unga baggar. Hon backade aldrig.
NELL var en humoristisk hund som gärna tog på sig skämtarhatten. Så barnslig och fånig! Enda gången hon var allvarlig var väl när hon hade får framför näsan. Eller när hon stod i fönstret och skrek "jag ska dräpa dig din lilla jävel!" (egen tolkning) till grannens hund när den passerade utanför.
NELL var ungdomlig in i det allra sista. Dagen innan hon dog hoppade hon omkring som ett ystert popcorn i årets första riktiga snö. Ögonen lyste som om hon vore 14 månader gammal och inte 14 år.
NELL skulle förmodligen själv valt att gå på det här sättet, om hon fått välja; så jävla livskraftig in i det sista, och sen en stor smäll. Hon fick vara NELL nästan hela vägen. Och när hon inte var NELL längre, då fick hon lägga sig ner och sova.
Men det där att jag inte har någon Nell mer, det gör så in i helvete ont.
Sov mjukt min vän. Simma i det blå i himlen och valla fluffiga molnfår. Jag älskar dig! Så mycket! Från första stunden jag såg dig och till dess jag själv inte längre andas. Tack för att jag fick vara din människa.
Nells bortgång var väl så "bra" man kan begära. Det gick så fort, så lugnt och så tryggt. Förutom ett sista djupt andetag så var övergången från levande till död omärkbar för både henne själv och för mig. Men när jag smekte hennes huvud och såg hennes ögon efteråt så visste jag att det var så, att hon var borta. Jag trodde att det skulle vara så mycket svårare att lämna henne hos veterinären än vad det faktiskt var. Jag satt inte länge hos hennes döda kropp och när jag gick ut och tittade på henne en sista gång genom dörren så kände jag så tydligt att det var just en kropp jag lämnade där insvept i en filt. Det var inte Nell jag lämnade kvar.
Just nu pendlar jag mellan stunder av insikt där jag verkligen förstår att hon är borta, för alltid, och de stunderna kan jag inte andas. Men större delen av tiden känner jag mig bara bedövad, inte riktigt in touch med vad som hänt. Jag går runt och gör vanliga saker. Städar, diskar, sitter vid datorn, går ut med de båda hundar jag har kvar hos mig. Allt är precis som vanligt, men ändå är ingenting som vanligt.
"Aldrig mer" är så stort. Det finns alldeles för många "aldrig mer" nu. Vad jag än kan tänka på eller minnas vad gäller Nell, så kommer jag aldrig mer att få uppleva det. För Nell kommer aldrig mer att finnas. Jag inser och förstår i omgångar. Jag tror att det måste gå till just så. Man måste ta till sig verkligheten i små bitar i taget, annars går det inte att uthärda eller hantera.
Jag höll Nell i famnen när hon åkte med mig hem som åttaveckors valp, när hennes liv var alldeles nytt.
Och jag höll henne i famnen igår när hon dog och hennes liv var gammalt.
Däremellan fjorton år som jag kommer att bära med mig i hjärta och minne för alltid.
Jag kommer att fortsätta prata om henne. Berätta om henne för andra. Så länge jag gör det kommer hon aldrig att vara riktigt död.
Jag kan inte radera bilderna av Nells kamp den sista dagen, och jag kan inte radera minnesbilderna av henne som döende och sedan död. Men jag väljer aktivt att minnas NELL, så som hon var före allt det där;
NELL var en stark och egensinnig hund.
NELL lät ingen jävel bossa över henne. Hon visste sitt egenvärde, hon hade integritet.
NELL var sjukt jävla smart. Inte klok, inte vis, absolut inte - men läskigt streetsmart. Man kunde se in i hennes ögon och se något kattlikt nedvärderande i dem.
NELL var en hund som älskade människor. Och människor älskade henne.
Hon älskade inte alla hundar. Vissa hundar skulle helt enkelt bara dö och den saken skulle hon gärna ombesörja själv, om hon fick möjlighet.
NELL älskade vatten. Man fick släpa upp henne ur sjön för att förhindra henne från att drunkna. Hon hade annars gärna simmat och svalt vatten tills hon sjönk som en sten.
NELL var en vallhund som kunde förflytta berg. Och tjuriga gamla tackor. Och kaxiga unga baggar. Hon backade aldrig.
NELL var en humoristisk hund som gärna tog på sig skämtarhatten. Så barnslig och fånig! Enda gången hon var allvarlig var väl när hon hade får framför näsan. Eller när hon stod i fönstret och skrek "jag ska dräpa dig din lilla jävel!" (egen tolkning) till grannens hund när den passerade utanför.
NELL var ungdomlig in i det allra sista. Dagen innan hon dog hoppade hon omkring som ett ystert popcorn i årets första riktiga snö. Ögonen lyste som om hon vore 14 månader gammal och inte 14 år.
NELL skulle förmodligen själv valt att gå på det här sättet, om hon fått välja; så jävla livskraftig in i det sista, och sen en stor smäll. Hon fick vara NELL nästan hela vägen. Och när hon inte var NELL längre, då fick hon lägga sig ner och sova.
Men det där att jag inte har någon Nell mer, det gör så in i helvete ont.
Sov mjukt min vän. Simma i det blå i himlen och valla fluffiga molnfår. Jag älskar dig! Så mycket! Från första stunden jag såg dig och till dess jag själv inte längre andas. Tack för att jag fick vara din människa.
