Sv: Viktuppföljning!
Det är faktiskt lite skönt, Britney ser ju ut som en normal gravid kvinna, inte som en supermodell med en melon under tröjan...
Efter ett snack med sambon inatt insåg jag att mycket av min rädsla för att gå upp i vikt har med min rädsla för bäbisens storlek att göra.
Jag har en ovanligt stor mage redan, 3 månader kvar till förlossningen, fysiska besvär som inte direkt kommer underlätta förlossningsarbetet samt en sambo som vägde över 4,5 kg vid födseln...
Så visst är jag kanske lite allmänt viktnojjig, men mest handlar det om rädsla.
Dessutom tror jag att jag måste vara med i någon form av hemligt forskningsarbete om fysiska och psykiska prövningar
.
De senaste åren har i princip ALLT jag varit livrädd för, hur osannolikt det än mått verka, inträffat som ett brev på posten så fort jag tänkt tanken.
Saker jag absolut inte kunnat påverka själv.
Efter 10:e gången kan det liksom inte vara slumpen längre...
Så nu är jag relativt säker på att eftersom jag är livrädd för en svår förlossning kommer jag givetvis få en sådan.
Jag kommer under stor dramatik och smärta föda en 6 kilos klump med hjälp av en barnmorska jag hatar och som inte lyssnar eller tar mig på allvar, spricka från naveln till ryggen och bli så deprimerad efter förlossningen att jag inte kan knyta an till barnet.
Rädslor, som sagt.
Tror kanske att jag skulle vara en bra kandidat för kejsarsnitt?
Har oroat mig hela tiden, men försökt vara en duktig flicka och tänkt positivt. Nu är jag bara rädd.
Är det för sent att diskutera snitt? Har hört att det är jättebesvärligt och tar i princip hela graviditeten att få igenom?
Jag har som sagt fysiska besvär också, inte bara oron.
(Förlåt för trådstölden och avvikningen från ämnet... )
/Josefine
