Jag håller med om allt det här. Ungen är väldigt pigg på att röra på sig och vi är en aktiv familj, så den biten är inget problem, men jag far liksom efter något annat som jag kanske inte kan uttrycka riktigt - att träning ska vara lustfyllt, liksom mat, och att jag nånstans tror att vuxnas inställning till saker inom sig lyser igenom även om en kanske säger alla de rätta sakerna. Jag gillar att träna, men om jag avskydde att träna och gjorde det för viktnedgång så tror jag inte att jag skulle kunna mörka det för barnet. Mat ska vara lustfyllt och en njutning också, inte bara näring av olika slag. Nån slags balans som jag tycker är svår (därav alla inläggen i denna tråd). Och så då ett vetgirigt barn som vill förstå... jag minns samma typ av resonemang om mat hemifrån som du hade i din familj, men nånstans förstod jag ändå ganska tidigt att min mamma då och då hade nåt för sig med maten. Hon åt mindre portioner, skar ner på pasta och sås, ja, det var liksom nåt som skavde. När jag blev äldre märkte jag ju att hon var ganska upptagen av sin egen vikt även om hon aldrig nånsin behövde bry sig om det för hälsans skull - det var bara estetiskt. Och även om hon aldrig nånsin pratade om det inför mig.
Vet inte alls om jag gör mig förstådd, men ja. I min familj är det inte så enkelt att en kan säga "äta hälsosamt" och "träna för att det är skönt och bra för kroppen" och att det skulle göra nån skillnad. Det gör vi redan, så det är ingen förändring som kommer göra att jag går ner i vikt. Och jag brottas väl med att acceptera mig själv som jag ser ut just nu och att försöka att sluta tänka på vikten helt och hållet. Men det är verkligen inte lätt (för mig). Då kommer det såna här funderingar.
)
