- Svar: 16
- Visningar: 2 894
Det är ganska fascinerande att iaktta hur den här jobbsituationen påverkar mig, och vilken enorm skillnad det är att (ofrivilligt) kastas från det bästa jobbet i mitt liv, till en organisation som fungerar riktigt uruselt. Trots att vi är 20 personer som alla jobbade på mitt tidigare jobb och trivdes bra där, dvs “gamla gänget”, så har det inte funkat att i den nya verksamheten bibehålla det bra vi hade. Fler än jag är missnöjda som jag har förstått det, och nån har redan fått napp på ett annat jobb och sagt upp sig.
Jag har förstått att jag ingick i ett “paket” som togs över av den arbetsgivare jag är anställd hos nu, efter att mitt gamla jobb lades ned. Och den nya arbetsgivaren har alltså ingen användning för mig. Inte än i alla fall. Den jättestora organisation som vår grupp nu ingår under, dvs min arbetsgivare, håller på att omorganisera sig helt och hållet, och jag har fått besked om att jag kommer att flyttas rent organisatoriskt och kanske kommer att få en chef och några arbetsuppgifter fram emot slutet av det här året.
Den här upplevelsen har fått mig att inse vikten av att ha en chef. Vår grupp är i praktiken chefslösa, och det är rent plågsamt att jobba så. Ingen vill ta ansvar, ingen informerar om något och alla spretar åt olika håll. Folk hittar på egna lösningar för sig själva och ingen drar upp gemensamma rutiner. Ibland blir jag ombedd att hjälpa till med något, men det är av enstaka personer och utan att andra är informerade. Så när jag gör det jag blivit ombedd att göra så kan det antingen vara så att nån kommer och säger att det ska vara på nåt annat sätt, eller att det redan finns andra rutiner för det jag gör, eller så upptäcker jag att nån annan redan har gjort det jag skulle göra, eller att det jag blivit ombedd att göra är fullständigt ogenomtänkt och inte ens möjligt. Och jag får sällan tillgång till tillräckligt med information om det jag ska göra, så det blir ändå dåligt gjort eller i värsta fall helt meningslöst det jag gör.
Snacka om ett klockrent recept på att döda all motivation, arbetsglädje och lojalitet!!
För jag märker hur motivationsbristen är som en parasit som sakta tar över hela mitt system. Eftersom ingen bryr sig om när jag kommer eller går, så har även jag själv slutat att bry mig om det. Men jag bör ju åtminstone visa mig på plats nånting under dagen, annars känns det som skolk, och så lågt under mina värderingar har jag inte sjunkit än. Men jag har svårt att komma upp på morgnarna - jag som tidigare tyckte om att vara på jobbet redan kl 7. Och jag har svårt att ta itu med saker jag ombeds att göra. Jag har upptäckt att om jag struntar i att agera på bollar som kastas till mig så händer det ingenting. Majoriteten av bollarna var ändå ogenomtänkta och onödiga, visar det sig. Och om det verkligen var något som behövde göras så dyker det upp igen.
Jag har fått EN “riktig” uppgift, och det är att skapa ett arkiv. Bildligt talat så stoppar jag väl in ett papper om dagen i det arkivet, typ. Tänker att jag inte ska slita ihjäl mig, och jag behöver ju ha något att göra imorgon också.
Men det gör nästan stönigt ont för varje gång jag måste anstränga mig och stoppa in ett papper… Det skär tragiskt nog i mig att göra nånting överhuvudtaget för denna arbetsgivare.
När jag kliver in genom dörren på jobbet på morgnarna så känns det ganska tungt och tråkigt. Det enda som lyser upp morgonen och piggar upp mig lite är att jag direkt brukar göra mig en stor kopp med gott te. Den där tekoppen har blivit som en liten ljusglimt i mörkret. Jag tar med mig tekoppen in på mitt rum och verkligen sitter och njuter av att sörpla den varma drycken. Det är typ höjdpunkten på min arbetsdag.
De andra i min grupp är snälla och trevliga människor, och det är ju åtminstone skönt att ingen är elak. Men eftersom ingen håller ihop gruppen så har våra gemensamma fikastunder runnit ut i sanden. Det är som att ingen orkar bry sig längre. Jag sitter ofta ensam och fikar, och ibland även ensam och äter lunch. Det är så tomt och tyst. I en lokal där vi tidigare var 60 pers, är det som att döden har trätt in och tagit över. Jag sitter ensam i ett stort kök/fikarum, och det är verkligen ödsligt. Visserligen finns det många intressanta TED-talks och andra klipp på nätet som jag kan roa mig med, men jag som är så social märker hur jag liksom “vissnar” av att ha det såhär.
Jag har sökt jobb sedan mitten av januari, men det känns riktigt trögt på arbetsmarknaden. Jag hittar inte så många jobb jag kan söka, trots att jag skickar iväg ansökningar även till jobb där jag inte passar särskilt bra in på det de söker. Tänker att det är bättre att ha ansökningar ute. Jag blir nervös av att inte ha rull på ansökningarna. Jag var så säker på att jag skulle vara härifrån före sommaren, men nu börjar jag känna en otäck obehagskänsla krypa runt i kroppen om att det kanske inte kommer att bli så. Men jag får inte ge upp!! Jag måste försöka ha min målbild klar och tydlig framför mig hela tiden, så jag får verkligen inte ge upp. Jag SKA härifrån - jag är så fast besluten om att jag inte ska vara kvar här en minut mer än nödvändigt!
Men nu är det slutet av mars, och jag har inte ens fått komma på en enda intervju…. Jag vet att jag rent statistiskt inte har fått iväg tillräckligt många ansökningar för att det ska vara något konstigt med det egentligen, men eftersom jag så våldsamt gärna vill härifrån så blir det en känslomässig anspänning, och plötsligt känner jag lite oro (jag som inte brukar ägna mig åt oro!). Tänk om jag är för gammal för arbetsmarknaden nu? Men visst måste det väl finnas NÅGRA företag som kan se charmen i en äldre kvinna också? Eller tänk om jag har för hög lön? Det är svårt med lönenivån för den typ av tjänst jag söker eftersom den kan skilja så, men då jag har jobbat så många år så har jag ju hunnit komma upp en del i lön. Och jag börjar oroa mig över att jag kommer att behöva gå ner kanske 5000:- i lön per månad för att kunna få ett nytt jobb.
Men egentligen är det där helt ologiska tankar. Visst - åldern kan vara ett problem, för den ser ju arbetsgivaren i mitt CV. Men ingenstans i mina ansökningar nämner jag något om min lönenivå, så det kan ju omöjligt vara den som sorterar bort mig - åtminstone inte i första skedet. Så det är hjärnan som börjar hitta på en massa spöken för att oroa mig.
För några veckor sedan så ringde faktiskt en av de arbetsgivare som jag sökt jobb hos till mig. De ville ställa kompletterande frågor om min ansökan, och det redan innan ansökningstiden hade gått ut. Det var ett trevligt samtal och de verkade intresserade av mig, berättade om tidsplanen för när de skulle kalla till intervjuer och så. Jag blev väldigt glad och uppspelt. Sen kollade jag upp arbetsgivaren lite noggrannare, och ser att den är känd som en riktigt urusel arbetsgivare och att flera olika fd anställda till och med gått ut med att varna folk för att INTE ta jobb där… Suck! Aldrig får man vara riktigt glad. Nu törs jag definitivt inte tacka ja till något jobb där. Hoppas verkligen att de INTE ringer och kallar mig till någon intervju!...
Så det är fortfarande ganska hopplöst läge. Hopplöst och dystert.
Jag skulle verkligen verkligen behöva ett nytt jobb Nuuuuuuuu!
Jag har förstått att jag ingick i ett “paket” som togs över av den arbetsgivare jag är anställd hos nu, efter att mitt gamla jobb lades ned. Och den nya arbetsgivaren har alltså ingen användning för mig. Inte än i alla fall. Den jättestora organisation som vår grupp nu ingår under, dvs min arbetsgivare, håller på att omorganisera sig helt och hållet, och jag har fått besked om att jag kommer att flyttas rent organisatoriskt och kanske kommer att få en chef och några arbetsuppgifter fram emot slutet av det här året.
Den här upplevelsen har fått mig att inse vikten av att ha en chef. Vår grupp är i praktiken chefslösa, och det är rent plågsamt att jobba så. Ingen vill ta ansvar, ingen informerar om något och alla spretar åt olika håll. Folk hittar på egna lösningar för sig själva och ingen drar upp gemensamma rutiner. Ibland blir jag ombedd att hjälpa till med något, men det är av enstaka personer och utan att andra är informerade. Så när jag gör det jag blivit ombedd att göra så kan det antingen vara så att nån kommer och säger att det ska vara på nåt annat sätt, eller att det redan finns andra rutiner för det jag gör, eller så upptäcker jag att nån annan redan har gjort det jag skulle göra, eller att det jag blivit ombedd att göra är fullständigt ogenomtänkt och inte ens möjligt. Och jag får sällan tillgång till tillräckligt med information om det jag ska göra, så det blir ändå dåligt gjort eller i värsta fall helt meningslöst det jag gör.
Snacka om ett klockrent recept på att döda all motivation, arbetsglädje och lojalitet!!
För jag märker hur motivationsbristen är som en parasit som sakta tar över hela mitt system. Eftersom ingen bryr sig om när jag kommer eller går, så har även jag själv slutat att bry mig om det. Men jag bör ju åtminstone visa mig på plats nånting under dagen, annars känns det som skolk, och så lågt under mina värderingar har jag inte sjunkit än. Men jag har svårt att komma upp på morgnarna - jag som tidigare tyckte om att vara på jobbet redan kl 7. Och jag har svårt att ta itu med saker jag ombeds att göra. Jag har upptäckt att om jag struntar i att agera på bollar som kastas till mig så händer det ingenting. Majoriteten av bollarna var ändå ogenomtänkta och onödiga, visar det sig. Och om det verkligen var något som behövde göras så dyker det upp igen.
Jag har fått EN “riktig” uppgift, och det är att skapa ett arkiv. Bildligt talat så stoppar jag väl in ett papper om dagen i det arkivet, typ. Tänker att jag inte ska slita ihjäl mig, och jag behöver ju ha något att göra imorgon också.
Men det gör nästan stönigt ont för varje gång jag måste anstränga mig och stoppa in ett papper… Det skär tragiskt nog i mig att göra nånting överhuvudtaget för denna arbetsgivare.När jag kliver in genom dörren på jobbet på morgnarna så känns det ganska tungt och tråkigt. Det enda som lyser upp morgonen och piggar upp mig lite är att jag direkt brukar göra mig en stor kopp med gott te. Den där tekoppen har blivit som en liten ljusglimt i mörkret. Jag tar med mig tekoppen in på mitt rum och verkligen sitter och njuter av att sörpla den varma drycken. Det är typ höjdpunkten på min arbetsdag.
De andra i min grupp är snälla och trevliga människor, och det är ju åtminstone skönt att ingen är elak. Men eftersom ingen håller ihop gruppen så har våra gemensamma fikastunder runnit ut i sanden. Det är som att ingen orkar bry sig längre. Jag sitter ofta ensam och fikar, och ibland även ensam och äter lunch. Det är så tomt och tyst. I en lokal där vi tidigare var 60 pers, är det som att döden har trätt in och tagit över. Jag sitter ensam i ett stort kök/fikarum, och det är verkligen ödsligt. Visserligen finns det många intressanta TED-talks och andra klipp på nätet som jag kan roa mig med, men jag som är så social märker hur jag liksom “vissnar” av att ha det såhär.
Jag har sökt jobb sedan mitten av januari, men det känns riktigt trögt på arbetsmarknaden. Jag hittar inte så många jobb jag kan söka, trots att jag skickar iväg ansökningar även till jobb där jag inte passar särskilt bra in på det de söker. Tänker att det är bättre att ha ansökningar ute. Jag blir nervös av att inte ha rull på ansökningarna. Jag var så säker på att jag skulle vara härifrån före sommaren, men nu börjar jag känna en otäck obehagskänsla krypa runt i kroppen om att det kanske inte kommer att bli så. Men jag får inte ge upp!! Jag måste försöka ha min målbild klar och tydlig framför mig hela tiden, så jag får verkligen inte ge upp. Jag SKA härifrån - jag är så fast besluten om att jag inte ska vara kvar här en minut mer än nödvändigt!
Men nu är det slutet av mars, och jag har inte ens fått komma på en enda intervju…. Jag vet att jag rent statistiskt inte har fått iväg tillräckligt många ansökningar för att det ska vara något konstigt med det egentligen, men eftersom jag så våldsamt gärna vill härifrån så blir det en känslomässig anspänning, och plötsligt känner jag lite oro (jag som inte brukar ägna mig åt oro!). Tänk om jag är för gammal för arbetsmarknaden nu? Men visst måste det väl finnas NÅGRA företag som kan se charmen i en äldre kvinna också? Eller tänk om jag har för hög lön? Det är svårt med lönenivån för den typ av tjänst jag söker eftersom den kan skilja så, men då jag har jobbat så många år så har jag ju hunnit komma upp en del i lön. Och jag börjar oroa mig över att jag kommer att behöva gå ner kanske 5000:- i lön per månad för att kunna få ett nytt jobb.
Men egentligen är det där helt ologiska tankar. Visst - åldern kan vara ett problem, för den ser ju arbetsgivaren i mitt CV. Men ingenstans i mina ansökningar nämner jag något om min lönenivå, så det kan ju omöjligt vara den som sorterar bort mig - åtminstone inte i första skedet. Så det är hjärnan som börjar hitta på en massa spöken för att oroa mig.
För några veckor sedan så ringde faktiskt en av de arbetsgivare som jag sökt jobb hos till mig. De ville ställa kompletterande frågor om min ansökan, och det redan innan ansökningstiden hade gått ut. Det var ett trevligt samtal och de verkade intresserade av mig, berättade om tidsplanen för när de skulle kalla till intervjuer och så. Jag blev väldigt glad och uppspelt. Sen kollade jag upp arbetsgivaren lite noggrannare, och ser att den är känd som en riktigt urusel arbetsgivare och att flera olika fd anställda till och med gått ut med att varna folk för att INTE ta jobb där… Suck! Aldrig får man vara riktigt glad. Nu törs jag definitivt inte tacka ja till något jobb där. Hoppas verkligen att de INTE ringer och kallar mig till någon intervju!...
Så det är fortfarande ganska hopplöst läge. Hopplöst och dystert.
Jag skulle verkligen verkligen behöva ett nytt jobb Nuuuuuuuu!
Jag som älskar att gå på intervjuer! 
