Jag har inte läst den du nämner, men min erfarenhet är att även om många romaner gör ett bra jobb i att porträttera kvinnor som människor så är de sällan historiskt korrekta i någon större utsträckning. Det är omöjligt att generalisera, inte bara för att själva romanerna är varierande utan också för att inom en roman kan det rymmas så många sanningar och falskheter och 'vi vet inte men vår utbildade gissning är' att en bok i sig inte någonsin kan sägas vara historiskt korrekt. Ta allt i fiktion som osant, men om du är nyfiken på något; kolla upp! Eller fråga i tråden så kanske vi kan göra vårt bästa att få rätsida på det
Jag lyssnar ju t.ex. på P3 Historia. Det är ett dokumentärprogram, men de inflikar skönlitterära scener, levandegöranden. Jag som historiker reagerar ofta på att det är många friheter som tas i sammanhang, antaganden om personlighet, rent hittepå. Samtidigt är ju historia en vetenskap med få exakt mätbara sanningar. Historia är den vetenskap som ligger allra närmast det skönlitterära; gränserna är flytande och det är svårt att se skillnaden på en ifylld lucka och lite snygga krusiduller målade utanför kanten.
Jag skriver själv skönlitterärt om historia ibland. Jag kan ta med många fakta, allt från datum till skoform till namn, men inget av det kan egentligen bygga upp själva narrativet som sanning. Jag menar, även när vi skriver rent vetenskaplig historieskrivning så är det narrativ som alltid är felaktiga eftersom det finns så mycket vi inte vet.
Så nej, ingen skönlitterär skildring av historia kan sägas vara korrekt. Inte ens de med drivande kvinnliga huvudpersoner - men inte på grund av dessa drivande kvinnliga huvudpersoner. Vi vet att kvinnor hade makt, levde breda och varierande liv. Vet vi exakt hur dessa kvinnors liv såg ut? Hur de tänkte, kände, och interagerade med sin omvärld? Hur andra tänkte och kände om dem? Nej. Men vi kan gissa. Och gissa är roligt, men inte vetenskap.
