Jag har precis börjat springa. I ett svagt (eller starkt?) ögonblick anmälde jag mig till The Color Run som går av stapeln i september i Stockholm. Inget seriöst lopp, då hade jag aldrig vågat anmäla mig, men det kändes som en perfekt chans att försöka få upp konditionen och "komma i form". Jag har varit nyfiken på att springa under en period men varit alldeles för feg, tänkt för mycket på vad folk ska tycka och tänka. Nu känns det mer "okej" på något sätt, när jag har ett riktigt mål.
Första passet sprang jag söndagen den sjunde, jag tog mig runt ungefär två km på ett friluftsområde med mycket backar, sedan var jag tvungen att stanna och krama ett träd för att inte spy

Gick samma vända för att få kontroll på magen, andningen och tja.. Hela kroppen, sedan kände jag mig redo för att springa ett varv till. Då gick det bättre och jag sprang en liten bit påvägen hem också innan en uppförsbacka tog död på mig.
Andra passet blev onsdagen den tionde. Sprang på samma ställe, men tog mig längre den här gången. Det blev 5,6 km utan paus, vilket tog mig 35 minuter. Efter det var jag nöjd (särskilt med tanke på att loppet bara är fem, nu behöver jag inte oroa mig för den delen iallafall), och ännu nöjdare var jag när jag slapp träningsvärk

Här kändes allting helt okej enda tills jag kom till en stor backe igen, då tog krafterna slut.
Tredje passet blev idag, då jag såklart skulle gå och bli förkyld mitt i allt. Jag hade inga höga förväntningar efter all midsommarmat, och det var nog tur det. Allting gick fel! Mina skosnören gick upp, mina hörlurar åkte ur mobilen flera gånger och runkeeper verkade ha stängt av sig så jag hade ingen koll på tiden eller hur långt jag sprungit. Allt detta resulterade i att jag blev på ett riktigt uselt humör och inte riktigt kom in i springningen, så tillslut orkade jag bara inte mer. Benen orkade mer, och själva andningen var det inga problem med, men mitt huvud? Nä, jag var så irriterad att jag mest tänkte "Vad håller jag på med?". När jag stannat och fiskat upp mobilen såg jag att runkeeper inte stängt av sig, av någon anledning ville det bara inte prata med mig. Trots alla missöden tog jag mig 6 km på 40 minuter. Inte nöjd över detta pass då jag vet att jag hade kunnat ta mig längre om inte mitt humör förstört allt


På måndag ska jag köra igen, och då ska jag minsann vara lätt i sinnet.
Jag kikade in i tråden redan innan springturen idag och såg
@Diskurs tips för uppförsbackar. Tack!

Trots mitt usla humör idag lyckades jag ta mig uppför de vanliga backarna utan att bli lika slut som vanligt. Nedförsbackarna är också svåra tycker jag, jag ska försöka läsa på lite om hur man ska tackla dem på bästa sätt. Överlag sprang jag nog inte på ett speciellt bra sätt idag, tyvärr, så jag kommer nog ha ont i morgon. Jag känner mig ändå motiverad till att lära mig, till att bli bättre och träna upp konditionen. Jag vill kunna springa milen någon gång i framtiden, så det blir mitt långsiktiga mål. Fort behöver det inte gå, jag kommer nog alltid vara en långsamjoggare, men runt ska jag allt ta mig
Jag ber om ursäkt för att inlägget blev så långt
