Satt på jobbet och konstaterade att det kändes som att nånting inte var riktigt bra. Jag kände mig alldeles luddig i hjärnan och la mig till och med över mitt skrivbord och höll på att somna!... Var så galet trött, så när jag kom hem så somnade jag faktiskt i soffan en stund. Tänkte att det här kan ju aldrig vara bra, bergis åker jag på den där jäkla influensan nu som alla verkar gå runt med. Men det var ju dags för veckans ridlektion, och den fick jag bara inte missa. Släpade mig iväg, med en förhoppning att jag skulle få sitta på Laroko igen, för det kändes passande för dagen och jag brukar ganska ofta kunna få samma häst två gånger i rad på den här lektionen. Men så roligt skulle jag inte ha. Istället stod jag uppskriven på Vera.
Vera är en snygg mörkfux med bläs och långa vita strumpor bak. Hon har alltid varit väldigt mycket ”sto” om man säger så, det har verkligen kunnat skifta från gång till gång hur hon är att rida och om hon har lust eller ej. Men sen jag började på ridskolan igen förra våren så tycker jag att hon har sett mycket knepigare ut än förut. När Vera inte är på humör så – förutom att hon är skitförbannad när man gör iordning henne – är hon SPÄND. Hon trippar fram med huvudet i taket och spänner emot varje försök till hjälp. Och i det läget så vet jag inte riktigt vad man ska göra. Det funkar inte att lirka, det funkar inte att jobba henne, för hon spänner emot ALLT. Hon är inte spänd på det springiga och känsliga sättet, vilket annars är en typ av häst som jag gillar att jobba med, utan spänd på det sätt att hon spänner sig vid varje hjälp och går emot den och liksom stänger av och försvinner in i sin egen bubbla... Äh, svårt att förklara.
Förra veckan när hon gick med på vår lektion så var det verkligen ingenting som funkade, hon kunde inte ens vara med på lektionens övningar utan den som red henne då red mest runt på en egen volt. Så mina förväntningar var verkligen inte alls höga. Jag tänkte att jag skulle försöka förmedla avslappning, och kände att jag skulle bli nöjd om vi bara kunde hålla oss i rätt gångart och någorlunda följa med lektionen och undvika att ha nacken i taket.
Och visst var hon spänd. Jättespänd. Så jag tog knappt i hästen, jobbade bara med skänkeln när jag kände att hon accepterade den, försökte bara vara mjuk och stilla och undvika att hon pressade upp nacken. Någon vidare form gick hon inte i, förutom vid några enstaka tillfällen, men hon gick åtminstone inte med nacken i taket och hon slappnade faktiskt av mer och mer vartefter lektionen gick. Det var verkligen ingen snygg ridning för min del, och några skänkelvikningar – vilket var lektionens övning – kan jag väl inte påstå att vi fick till. Ändå var jag faktiskt ganska nöjd! Vi kunde hålla rätt gångart hela tiden, och spändheten i hästen i slutet av lektionen jämfört med när jag satt upp på henne i början av lektionen var kanske bara en bråkdel! Mot slutet så började hon faktiskt komma framåt/nedåt och in i handen på mig. Och den förbättringen var jag faktiskt trots allt mer än nöjd med!
Vera är en snygg mörkfux med bläs och långa vita strumpor bak. Hon har alltid varit väldigt mycket ”sto” om man säger så, det har verkligen kunnat skifta från gång till gång hur hon är att rida och om hon har lust eller ej. Men sen jag började på ridskolan igen förra våren så tycker jag att hon har sett mycket knepigare ut än förut. När Vera inte är på humör så – förutom att hon är skitförbannad när man gör iordning henne – är hon SPÄND. Hon trippar fram med huvudet i taket och spänner emot varje försök till hjälp. Och i det läget så vet jag inte riktigt vad man ska göra. Det funkar inte att lirka, det funkar inte att jobba henne, för hon spänner emot ALLT. Hon är inte spänd på det springiga och känsliga sättet, vilket annars är en typ av häst som jag gillar att jobba med, utan spänd på det sätt att hon spänner sig vid varje hjälp och går emot den och liksom stänger av och försvinner in i sin egen bubbla... Äh, svårt att förklara.
Förra veckan när hon gick med på vår lektion så var det verkligen ingenting som funkade, hon kunde inte ens vara med på lektionens övningar utan den som red henne då red mest runt på en egen volt. Så mina förväntningar var verkligen inte alls höga. Jag tänkte att jag skulle försöka förmedla avslappning, och kände att jag skulle bli nöjd om vi bara kunde hålla oss i rätt gångart och någorlunda följa med lektionen och undvika att ha nacken i taket.
Och visst var hon spänd. Jättespänd. Så jag tog knappt i hästen, jobbade bara med skänkeln när jag kände att hon accepterade den, försökte bara vara mjuk och stilla och undvika att hon pressade upp nacken. Någon vidare form gick hon inte i, förutom vid några enstaka tillfällen, men hon gick åtminstone inte med nacken i taket och hon slappnade faktiskt av mer och mer vartefter lektionen gick. Det var verkligen ingen snygg ridning för min del, och några skänkelvikningar – vilket var lektionens övning – kan jag väl inte påstå att vi fick till. Ändå var jag faktiskt ganska nöjd! Vi kunde hålla rätt gångart hela tiden, och spändheten i hästen i slutet av lektionen jämfört med när jag satt upp på henne i början av lektionen var kanske bara en bråkdel! Mot slutet så började hon faktiskt komma framåt/nedåt och in i handen på mig. Och den förbättringen var jag faktiskt trots allt mer än nöjd med!
