Någon mer här som har ett väldigt lösningsorienterat barn?
Igår var det tänkt att jag och L skulle åka och hämta L:s farföräldrar på tåget och sedan skjutsa hem dem och hänga där. Dock föll det eftersom maken råkade ta fel bil till jobbet, så vi hade ingen bil med barnstol. Försökte förklara för Lisbeth att det inte skulle bli något fredagshäng och övernattning hos farmor och farfar, varpå följande dialog utspelade sig:
- Men varför kan vi inte åka till farmor och farfar?
- För att pappa råkade ta fel bil. Vi har bilen utan bilbarnstol...
- Jag vet! Vi kan GÅ till farmor och farfar!
- Det är lite långt.
- Men om vi tar vagnen då?
- Fortfarande lite för långt.
- Jag vet! Vi kan ta cykeln!
- Det är kallt, mörkt och halt, så tyvärr inte.
- Jaha... Jag vet! Vi kan ta bussen!
- Det finns ingen buss som passar (det här var en halvlögn, ska erkännas, för jag visste överhuvudtaget inte när svärföräldrarna skulle kunna tänkas ta sig hem, de kanske valde att stanna i stan osv osv).
- Hmm... Jag vet! Vi kan gå till pappas jobb, bråka med honom (?), ta bilen och så får pappa gå hem!
- Det är i och för sig en bra idé, men det är två mil till pappas jobb, mycket längre än till farmor och farfar.
Här någonstans höll jag på att bryta ihop av skratt och dottern höll på att bryta ihop för att hon inte skulle få träffa farmor och farfar. Ringde då maken som efter att ha blivit utskälld av dottern (det är något hysteriskt roligt med att se en knapp treåring hålla i en telefon som en vuxen och skälla ut sin pappa
) direkt kläckte idén "Men skicka en taxi att hämta mamma och pappa och sen får de plocka upp er på vägen ut". Så blev det också, och dottern har numer verktyget "Vi kan ta taxi!" i sin verktygslåda.
