Varför tvinga andra att äta?

[Miran]

För tillfället håller jag på att försöka gå ner några kilon. Och jag är ganska duktig, tycker jag själv. Motionerar rätt mycket och försöker äta hälsosamt och ffa mindre portioner än jag brukar. Kör Lifesum och håller koll på kalorierna. Är jag sugen på något speciellt som inte ryms inom kaloriramen så tjänar jag ihop till det först genom att kanske ta en extra löprunda på 5 km eller nåt.

Men nu har jag personer i min närhet som verkar gå in för att sabba det här. Jag tycker att det är jättesvårt. Varför kan vi inte fika ihop UTAN att de ska tjata om att jag ska äta bullar eller ostkex eller ...Det JAG vill är att träffas, babbla och ta en kopp kaffe. Jag vill ju inte undvika folk av rädsla för att bli påtvingad föda jag inte vill ha.

Jag kan ju förstås säga nej och gör det oftast, men då blir de liksom kränkta. Och jag kan ju inte säga "nej jag vill inte ha för jag vill inte gå upp ännu mer i vikt" när personerna i fråga väger mycket mer än jag. Det känns väldigt ohövligt och som om jag kritiserar deras vikt.

Vad är vett och etikett i detta? Hur gör ni?

 

[athena_arabians]

@Miran: Jag säger som det är, att jag har en ätstörning i botten och mår bäst om jag själv får välja när och hur mycket jag äter. Det gör jag oavsett vilken jag umgås med och oavsett deras kroppsstorlek.

Man tar ansvar för sitt eget mående och om du säger till dem vänligt men bestämt att du försöker gå ner i vikt och vill inte ha kakor/bullar/whatever är de väldigt snarstuckna av sig. Det är ju ingen kritik av dem och deras vanor.

 

[mandalaki]

Kan du inte bara säga Nej tack, jag håller igen lite just nu. Och sedan börja prata om något annat.

 

[åke]

Jag ber dom hålla käften och talar om att jag själv avgör vad och när jag vill äta. Fortsätter dom tjata använder jag ytterdörren fort som fan. Tjat är bland det värsta jag vet. Det lärde sig mina barn när dom var typ fem år...

 

[Lena Furberg]

Jag tycker också det är märkligt - och lite besvärligt. Jag gick ner rätt mycket i vikt för en tid sedan, minst 15 kilo. Och det var anmärkningsvärt hur många som ville truga i mig mat, ville uppmana mig att jag VERKLIGEN inte fick gå ner mer (och jag var INTE direkt mager, ska tilläggas!) . Man försökte gärna truga i mig en chokladbit, kaka, bulle, you name it. Jag är fortfarande inte helt på det klara över vad detta egentligen handlade om.

Numera (för jag gick upp lite igen och ska nu ner dessa kilon innan sommaren - genom att äta bra och springa lite längre :-) ) börjar samma tendens dyka upp igen. Lägger en chokladbit vid min tekopp. En skål glass vid min tallrik. FAST jag verkligen inte vill ha, jag blir inte en lyckligare människa av en chokladbit som de tycks (??) mena.

Konstigt... Men - lycka till!!!

 

[Lager]

Vad är vett och etikett i detta? Hur gör ni?

Säger nej tack, artigt, går inte in i några förklaringar eller ursäkter.

Jag väljer själv vad jag vill äta. Om det är nej till kött, nej till socker, nej till gluten, nej till gurka, så är det struntsamma. Fortsätter de att truga så har du rätt att snäsa av dem.

Är det fikapaus på jobbet el liknande så ta med en frukt som du äter samtidigt som de äter sin bulle?

 

[Miran]

OM jag åt jobbluncher skulle jag göra så. Men när man blir hembjuden till folk? Och inte vill såra dem?

Samtidigt kan jag känna att det är rätt respektlöst. Det är alltså uttalat: "Du som är så smal, måste du vara så tråkig?" Jag är inte tråkig, Jag vill bara inte äta wienerbröd just nu.

 

[Lager]

OM jag åt jobbluncher skulle jag göra så. Men när man blir hembjuden till folk? Och inte vill såra dem?

Samtidigt kan jag känna att det är rätt respektlöst. Det är alltså uttalat: "Du som är så smal, måste du vara så tråkig?" Jag är inte tråkig, Jag vill bara inte äta wienerbröd just nu.

Säg till dem redan vid inbjudan att du inte äter socker just nu, samt (om det går) ta gärna med någonting hälsosamt för er båda att äta. Så kan vännen fixa teet/kaffe.

När jag är hembjuden till nån tar jag alltid med något ändå (vin, ost, snacks...) så en enklare fruktsallad eller liknande är väl ett juste alternativ?

Jag förstår gemenskapen i ätandet, det är ok. Däremot inte att nån ska pressa i mig mat/godis som jag inte vill ha.

 

[Lena Furberg]

Men även om man lyckas undvika att äta wienderbrödet, blir man nästan alltid ifrågasatt och behöver förklara och försvara. Och folk förstår ogärna varför en normal person vill gå ner nåt kilo. Och så hamnar man i en diskussion som bara känns onödig och jobbig.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag är nog en sån som hetsar lite på folk att äta. Det värsta jag vet är när man ska ses ute på café och så ska den andra inte ens ha nånting? Vafan jag trodde vi skulle fika ihop.

Men jag skulle bara säga "men va är du säker?" en gång om den andra inte ville ha nåt, och sen släppa det. Men inombords skulle jag absolut muttra lite över att jag får sitta där och tugga själv.

För mig är det liksom en social grej. Och då känns det konstigt om jag äter ensam.

(obs gäller endast om man ses ute på café, inte hemma hos nån eller på jobbet. och jag har inga issues med om andra vill äta nyttigt, oavsett vad de väger. är bara sociala biten som jag tycker känns knepig)

 

[Hyacinth]

OM jag åt jobbluncher skulle jag göra så. Men när man blir hembjuden till folk? Och inte vill såra dem?

Samtidigt kan jag känna att det är rätt respektlöst. Det är alltså uttalat: "Du som är så smal, måste du vara så tråkig?" Jag är inte tråkig, Jag vill bara inte äta wienerbröd just nu.

Jag pulverdietade ju, och då var jag jättetydlig med att jag ville gå ner i vikt och därför inte skulle ha, men att de definitivt skulle ta vad de ville.

Jag blir lite obekväm av när andra inte äter, jag är en feeder av rang. Men jag tycker det är lättare om de talar om varför än om de bara undviker ämnet, men det är ju en ego-grej för Mitt välbefinnande.

 

[Miran]

Kan du inte bara säga Nej tack, jag håller igen lite just nu. Och sedan börja prata om något annat.

Det vet hennarna om att jag gör. Det hjälper inte.

 

[Miran]

I just de här fallen skulle jag snarast tro att jag framkallar dåligt samvete genom att faktiskt hålla fast vid min målsättning(för det mesta). Hennarna vill själva gå ner i vikt, men om man anser att 1 km promenad i långsamt tempo är motion som lätt kompenserar en pizza och en rejäl tårtbit så får inte jag ihop det rent matematiskt.

 

[Miran]

Men även om man lyckas undvika att äta wienderbrödet, blir man nästan alltid ifrågasatt och behöver förklara och försvara. Och folk förstår ogärna varför en normal person vill gå ner nåt kilo. Och så hamnar man i en diskussion som bara känns onödig och jobbig.

Ja, exakt så som du beskriver det känner jag också.

 

[tara]

För tillfället håller jag på att försöka gå ner några kilon. Och jag är ganska duktig, tycker jag själv. Motionerar rätt mycket och försöker äta hälsosamt och ffa mindre portioner än jag brukar. Kör Lifesum och håller koll på kalorierna. Är jag sugen på något speciellt som inte ryms inom kaloriramen så tjänar jag ihop till det först genom att kanske ta en extra löprunda på 5 km eller nåt.

Men nu har jag personer i min närhet som verkar gå in för att sabba det här. Jag tycker att det är jättesvårt. Varför kan vi inte fika ihop UTAN att de ska tjata om att jag ska äta bullar eller ostkex eller ...Det JAG vill är att träffas, babbla och ta en kopp kaffe. Jag vill ju inte undvika folk av rädsla för att bli påtvingad föda jag inte vill ha.

Jag kan ju förstås säga nej och gör det oftast, men då blir de liksom kränkta. Och jag kan ju inte säga "nej jag vill inte ha för jag vill inte gå upp ännu mer i vikt" när personerna i fråga väger mycket mer än jag. Det känns väldigt ohövligt och som om jag kritiserar deras vikt.

Vad är vett och etikett i detta? Hur gör ni?

Ja så tycker jag att det kan vara inom många ämnen.

Jag har funderat på att agerandet och liknande agerande inom andra ämnen faktiskt är en härskarteknik. Ett sätt att förminska din prestation?

Jag tycker faktiskt fika kan vara en kopp kaffe oxå. Det behöver inte vara en bulle eller kaka till. Vem har råd med det förresten, egentligen, om en fikar ute på stan? Det är ju väldigt få i Sverige som behöver de extra kalorierna.

 

[Hyacinth]

I just de här fallen skulle jag snarast tro att jag framkallar dåligt samvete genom att faktiskt hålla fast vid min målsättning(för det mesta). Hennarna vill själva gå ner i vikt, men om man anser att 1 km promenad i långsamt tempo är motion som lätt kompenserar en pizza och en rejäl tårtbit så får inte jag ihop det rent matematiskt.

Stå på dig du. Jag var ju extremt principfast (jag som normalt har som princip att stå emot allt utom frestelser) så folk vande sig. Jag hade med pulversoppor på middag hos vänner osv.
Jag sade som det var, jag ville få tillbaka energi och ork, och att jag faktiskt hade fler trivselkilon än jag ville. Sen upplevde jag att det hjälpte en del om jag gnällde lite så jag framstod som lidande, då kunde de tycka lite synd om mig och slapp känna sig som kakmonster.

 

[athena_arabians]

Jag pulverdietade ju, och då var jag jättetydlig med att jag ville gå ner i vikt och därför inte skulle ha, men att de definitivt skulle ta vad de ville.

Jag blir lite obekväm av när andra inte äter, jag är en feeder av rang. Men jag tycker det är lättare om de talar om varför än om de bara undviker ämnet, men det är ju en ego-grej för Mitt välbefinnande.

Jag är också en feeder (jag gillar att laga maten, inte äta den ) men tror inte jag trugar. Jag brukar säga "Ta gärna mera om du vill ha" eftersom en del kan vara lite fina i kanten och inte våga ta om. That's it.

Det är sällan jag serverar enbart sötfika. Jag brukar alltid se till att det finns något matigare också eftersom jag vet att jag själv har lättare för att "sällskapsäta" om det är något nyttigare. Plus att om jag är hungrig vill jag inte ha något sött, då vill jag ha mat. Jag alltså. Inte nödvändigtvis min kropp

 

[Scata]

Jag kan ju förstås säga nej och gör det oftast, men då blir de liksom kränkta. Och jag kan ju inte säga "nej jag vill inte ha för jag vill inte gå upp ännu mer i vikt" när personerna i fråga väger mycket mer än jag. Det känns väldigt ohövligt och som om jag kritiserar deras vikt.

Vad är vett och etikett i detta? Hur gör ni?

Jag reagerar på fenomenet och känner delvis igen mig i det. Varför ska DU känna dig ohövlig och som om du kritiserar deras vikt (som du inte ens har gjort!)? När DOM inte kan känna sig ohövliga som tjatar på dig mat som du inte vill äta
Det är dom som gör fel inte du! om du säger ifrån. Först hövligt naturligtvis, kanske bara ett nej tack. Men om dom undrar varför så säger du som det är utan krusiduller. Det ska inte vara svårare än så!
MEN jag vet att det kan vara oerhört provocerande i vissa kretsar och att det inte tas emot trevligt. Då är frågan: är personerna då sådana som du verkligen VILL fika med?
Måste du utsätta dig för deras inbillade kränkning?

 

[athena_arabians]

Jag reagerar på fenomenet och känner delvis igen mig i det. Varför ska DU känna dig ohövlig och som om du kritiserar deras vikt (som du inte ens har gjort!)? När DOM inte kan känna sig ohövliga som tjatar på dig mat som du inte vill äta
Det är dom som gör fel inte du! om du säger ifrån. Först hövligt naturligtvis, kanske bara ett nej tack. Men om dom undrar varför så säger du som det är utan krusiduller. Det ska inte vara svårare än så!
MEN jag vet att det kan vara oerhört provocerande i vissa kretsar och att det inte tas emot trevligt. Då är frågan: är personerna då sådana som du verkligen VILL fika med?
Måste du utsätta dig för deras inbillade kränkning?

Enligt mitt rättesnöre i de flesta sociala situationer Magdalena Ribbing är det enormt oartigt att kommentera vad någon äter/inte äter

 

[Aliche]

Jag har märkt att det som fungerar bäst är att konsekvent säga "nej tack, det är bra" och sen ingenting. Inga förklaringar, inga ursäkter, ingenting och om/när folk tjatar eller frågar varför så upprepar jag med ett leende "nej tack, det är bra". Ingen har då fortsatt eller tjatat eller surat.
Le och "nej tack".
Le och "nej tack".
Le och "nej tack".
Le och "nej tack".