Om man ser på det väldigt generellt kan man säga att man börjar utbilda sin häst på kapson eller ett tränsbett och sedan har en övergångsperiod där man rider på stång och kapson (eller kandar) för att sedan rida på stång på en hand (enhandsfattning på blank stång).
Detta är för att:
* Ett tränsbett, som är ledat, är det lätt att böja hästen på och det verkar uppresande. Böjning är viktigt i början i alla fall om man ser till den Akademiska ridningens filosofi, ändamål och träningsätt.
* Kombinationen kapson/bridong och stång är ju bara för att förbereda hästen (och i vissa fall ryttaren) på att bli riden på en blank stång. Detta kan också användas med fördel när hästen är långt utbildad om böjningen börjat halta eller av någon annan anledning. Det är också bra att gå tillbaka till endast kapson eller tränsbett för att kolla av allt emellanåt.
* Stången har en längande verkan om man använder den rätt. En häst som har börjat komma till piaffen (eller de halva stegen) har av sig själv (och med hjälp av tränsbettet) börjat samla sig och trycker ihop sin kropp något. Då kan stången kommer in och hjälpa genom att erbjuda hästen att länga sin överlinje och därigenom blir det ingen ihopknyckling. Återigen om man använder den rätt.
Det är också mycket praktiskt att kunna rida på en hand och ha full kontroll på sin häst.
varför man rider sin häst på en hand när man bara har stång är rätt enkelt. Ett ledat bett bör man rida på två händer på och ett oledat på en hand. Att sitta med två händer på ett bett som är oledat, som en stång gör att händerna hela tiden är lite olika. Förhoppningsvis har man sån kroppkontroll att det bara sker emellanåt, men det blir ändå motstridiga signaler för hästen när det händer.
Rider man på en hand så kan man inte hålla det så fel.
Men det kan vara väldigt bra att rida stången på två händer någon gång emellanåt för att träna finkänsligheten i fingrarna. Man kan ju rör händerna mycket mer då och då gäller det att vara finkänslig.