Sv: Varför kan inte alla ha sina "olydiga" hundar kopplade?
Jo precis, det jag menade med att bättre lösa saker irl, och även att försöka minimera skadan av mattes rädsla. Så snart som möjligt.
Alltså att rädd blir man, och överreagera kan man, men det gäller att så snart man kan (ibland är det ju inte just där och då) aktivt arbeta för att begränsa skadan av rädslan.
Minns när min vuxna tik uppfostrade pappas valp. Valpen hade varit ett hår av hin en lång stund och tiken hade skött det väldigt tålmodigt. Men valpen, som inte träffat så många hundar som var 'över' henne, utan fått bossa runt även med äldre hundar, hörsammade inte. Så tiken tog henne bokstavligt talat i örat, la ner valpen med besked och talade tydligt om att 'NU RÄCKER DET!'
Valpen kissade på sig, skrek och for som en kanonkula med svansen mellan benen. Valpen var helt oskadad fysiskt, men pyskiskt så hade självförtroendet fått sig en törn och hennes självbild om att hon var störst, bäst och kaxigast milt sagt fått sig en törn.
När hon kommer fram till husse börjar han ömka hunden, och det är nog enda ggn jag rutit åt pappa, att 'ömka henne INTE!'. Pappa slutade, och hunden smög runt ett tag och undrade om någon tänkte tycka synd om henne, men när ingen gjorde det och alla betedde sig som vanligt och låtsades som inget hänt så skakade ju valpen av sig det lika fort, och en stund därefter lekte de igen. Valpen betydligt mer städat och härsamt dock. Och hon blir fortfarande överlycklig när hon träffar min tik, trots att tiken fått prata med stora bokstäver ett par ggr till.
Men hade pappa ömkat, och jag tagit undan min tik och det blivit ståhej, och ffa om det upprepats flera ggr, hade valpen kunnat få men av det, men av något som var fullt naturligt och till och med bra.
Jag gjorde det misstaget med min första valp, dvärghund med. Hon blev tyvärr biten i magen av en annan valp (n JR) när hon låg på rygg och visade underkastelse. Jag ömkade henne naturligtvis, korkat nog, och dessutom var jag väldigt varse och noga med att 'ta in' henne till mig när vi mötte hundar etc. Hon tyckte inte om andra hundar sen so to speak, var rädd för dem, och ville inte leka med andra hundar. Och det var mitt fel till 98%, och 2% Russelns.
(När en av pappas tidigare hundar som inte var riktigt som den skulle i huvudet högg henne och försökte döda henne, mer än en gång tyvärr, så fick hunden inte minsta men av det. Helt enkelt för att jag stålsatte mig för att ömka henne, hur skadad hon än var. Och innan någon frågar, givetvis separerades hundarna efter andra gången det small, men sen lyckades besökare mfl göra långa serier idiotiska grejer (som att ignorera lappen med 'BELLA ÄR UTE' på insidan av ytterdörren, öppna två innerdörrar, samt även koppla loss pappas hund som var kopplad i korgen och släppa ut den
)
