Lycanthrope
Trådstartare
Min farfar dog igår morse.
Han har varit sämre ett litet tag och i onsdags blev det paliativ vård (alla mediciner togs bort och han fick bara morfin). Jag visste ju att det var på gång med andra ord. Farmor dog för många år sedan.
När pappa ringde igår var jag med en vän, jag grät lite och fick en kram, kramade min sambo och sedan fikade vi och pratade. Jag har inte gråtit mer, eller tänkt så väldigt mycket på det.
Han var väldigt gammal, blev inte snurrig alls utan var klar i huvudet enda till slutet. Han dog som han ville dö utan att vara dement och ligga som en "grönsak" en längre tid.
Tyvärr kom jag aldrig iväg för att träffa honom, men min farbror som var den som träffade honom senast, dagen innan han dog, framförde en hälsning från mig.
Det var svårare för mig när min ponny dog i våras, oväntat och plötsligt.
Varför sörjer jag inte mer? Det känns som om det är fel på mig, och jag skäms lite
Han har varit sämre ett litet tag och i onsdags blev det paliativ vård (alla mediciner togs bort och han fick bara morfin). Jag visste ju att det var på gång med andra ord. Farmor dog för många år sedan.
När pappa ringde igår var jag med en vän, jag grät lite och fick en kram, kramade min sambo och sedan fikade vi och pratade. Jag har inte gråtit mer, eller tänkt så väldigt mycket på det.
Han var väldigt gammal, blev inte snurrig alls utan var klar i huvudet enda till slutet. Han dog som han ville dö utan att vara dement och ligga som en "grönsak" en längre tid.
Tyvärr kom jag aldrig iväg för att träffa honom, men min farbror som var den som träffade honom senast, dagen innan han dog, framförde en hälsning från mig.
Det var svårare för mig när min ponny dog i våras, oväntat och plötsligt.
Varför sörjer jag inte mer? Det känns som om det är fel på mig, och jag skäms lite