Ibland undrar jag hur folk kan var så himla nöjda. En kompis som precis skilt sig för några dagar sedan är så nöjd med sitt liv. Hon har ju designat det själv, säger hon. Och själv känner jag ungefär så här: 
. Jag jobbar också på att skapa mig ett bra liv, men jag kommer liksom aldrig dit och jag blir aldrig nöjd. Visst har jag många skäl att vara nöjd om jag tänker efter, men jag har så svårt för att tänka på "min sköna varma tröja" när jag har skoskav. Det är ju skoskavet som märks mest.
En annan i min närhet råkade ut för en svår ridolycka för några år sedan då hon bröt sacrum på två ställen och fick några blödningar i huvudet. Sviterna efter olyckan minskar successivt men hänger fortfarande kvar. Hon får heller inte rida längre. En avåkning till och hon kan dö. Ändå är hon så nöjd och tacksam. Hur bär hon sig åt?
Så jag bläddrade tillbaka till ett blogginlägg som hon skrev för snart 3 år sedan. Jag citerar en bit:
"Stress är ett effektivt sätt att tappa bort sig själv. När stressen slås på så är allt vårt fokus på det yttre och det måste det vara, annars skulle vi inte överleva. Men om det är inre, upplevd stress byggd på måsten och krav så försvinner de inte efter en stund. De går inte att springa ifrån och vi blir vilse. Vi blir borta så länge från oss själva så att till slut hittar vi inte hem.
”Kul för dig att du kan känna dig glad och tacksam men mitt liv är skitjobbigt så stick!”
Hur kommer vi till en lugn plats, fylld med tacksamhet när livet snurrar i 180 knyck och fartvindarna rycker i ansiktet? Det är ju inte möjligt att vara tacksam då!
En sak är säker, det kommer ingen ryttare på vit, stor häst och räddar dig. Glöm det! Det kommer inte någon till fots heller. Vem ska rädda dig? Vem ska stoppa din framfart? Vem ska ge dig vila? Vem ska brotta ner ditt skenande sinne och ge dig lugn? Hm, vem kan tänkas klara av den uppgiften?
DU! Du är ju den enda som kan stoppa dig! Så är det ju. Så måste det vara. Du måste vilja stanna av, börja sakta ner, för att det ska ske. Börja med att ge dig själv 15 minuter per dag. Inte mer och inte mindre. 15 minuter räcker långt. Det är dina 15 minuter. Vad ska du göra av dem? Investera dem i tid till dig. Något som du mår bra av. En meditation? Ett bad? En promenad? Pst…Du vet väl att andningen är den kortaste vägen in till dig?
Om du inte kan ge dig själv 15 minuter varje dag så behöver du ta en titt i spegeln och se dig själv djupt i ögonen. Vad lever du för liv om du inte kan ge dig själv 15 minuter?"
Ja, jag undrar vad jag lever för liv. Det har jag funderat på ett tag nu. Jag hinner ju inte ens ge mig själv 5 minuter på morgonen för att borsta tänderna. Standardscenariot på morgonen är i stället "Fan, jag är redan 5 minuter sen, jag hinner inte borsta tänderna" och så rusar jag iväg hals över huvud.
Det är inte så jag vill ha det. Men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Eller jo, jag vet, men jag har inte tid för det. Vilket jäkla moment 22.
Och hur ska jag lyckas ignorera det där skoskavet som sitter lite överallt och i stället njuta av den varma sköna tröjan?
. Jag jobbar också på att skapa mig ett bra liv, men jag kommer liksom aldrig dit och jag blir aldrig nöjd. Visst har jag många skäl att vara nöjd om jag tänker efter, men jag har så svårt för att tänka på "min sköna varma tröja" när jag har skoskav. Det är ju skoskavet som märks mest. En annan i min närhet råkade ut för en svår ridolycka för några år sedan då hon bröt sacrum på två ställen och fick några blödningar i huvudet. Sviterna efter olyckan minskar successivt men hänger fortfarande kvar. Hon får heller inte rida längre. En avåkning till och hon kan dö. Ändå är hon så nöjd och tacksam. Hur bär hon sig åt?
Så jag bläddrade tillbaka till ett blogginlägg som hon skrev för snart 3 år sedan. Jag citerar en bit:
"Stress är ett effektivt sätt att tappa bort sig själv. När stressen slås på så är allt vårt fokus på det yttre och det måste det vara, annars skulle vi inte överleva. Men om det är inre, upplevd stress byggd på måsten och krav så försvinner de inte efter en stund. De går inte att springa ifrån och vi blir vilse. Vi blir borta så länge från oss själva så att till slut hittar vi inte hem.
”Kul för dig att du kan känna dig glad och tacksam men mitt liv är skitjobbigt så stick!”
Hur kommer vi till en lugn plats, fylld med tacksamhet när livet snurrar i 180 knyck och fartvindarna rycker i ansiktet? Det är ju inte möjligt att vara tacksam då!
En sak är säker, det kommer ingen ryttare på vit, stor häst och räddar dig. Glöm det! Det kommer inte någon till fots heller. Vem ska rädda dig? Vem ska stoppa din framfart? Vem ska ge dig vila? Vem ska brotta ner ditt skenande sinne och ge dig lugn? Hm, vem kan tänkas klara av den uppgiften?
DU! Du är ju den enda som kan stoppa dig! Så är det ju. Så måste det vara. Du måste vilja stanna av, börja sakta ner, för att det ska ske. Börja med att ge dig själv 15 minuter per dag. Inte mer och inte mindre. 15 minuter räcker långt. Det är dina 15 minuter. Vad ska du göra av dem? Investera dem i tid till dig. Något som du mår bra av. En meditation? Ett bad? En promenad? Pst…Du vet väl att andningen är den kortaste vägen in till dig?
Om du inte kan ge dig själv 15 minuter varje dag så behöver du ta en titt i spegeln och se dig själv djupt i ögonen. Vad lever du för liv om du inte kan ge dig själv 15 minuter?"
Ja, jag undrar vad jag lever för liv. Det har jag funderat på ett tag nu. Jag hinner ju inte ens ge mig själv 5 minuter på morgonen för att borsta tänderna. Standardscenariot på morgonen är i stället "Fan, jag är redan 5 minuter sen, jag hinner inte borsta tänderna" och så rusar jag iväg hals över huvud.
Det är inte så jag vill ha det. Men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Eller jo, jag vet, men jag har inte tid för det. Vilket jäkla moment 22.
Och hur ska jag lyckas ignorera det där skoskavet som sitter lite överallt och i stället njuta av den varma sköna tröjan?
