- Gravid - 1år
- Trådstartare Tillit
- Startdatum
Tillit
Trådstartare
Sv: Våra förlossningsberättelser!
Jag börjar jag då...nu ska vi se...
Det hela började onsdag morgon, den 1 Juli, runt 6 - tiden...hade förvärkar hela dagen och kunde inte sova sen på natten för dom gjorde så ont!
Så vid 5 - tiden torsdag morgon fick Sambo-Thomas nog, och packade in oss i bilen
Vi ringde Huddinge förlossning, men hon jag pratade med var rätt snäsig och trodde inte det var på gång än, och så sa hon att det var fullt och vi skulle ringa Södertälje Förlossning.
Vi ringde då till Danderyds på vinst och förlust, eftersom vi båda hört så gott om dem, och fick komma in.
Väl där undersöktes jag, 3 cm öppen med helt utplånad tapp!
Vi skulle alltså få föda barn! ♥
Jag fick då sätta mig i duschen, jätteskönt och jag satt där säkert en timme!
Sen undersöktes jag lite då och då, och efter ett tag tog dom hål på hinnorna för att skynda på det hela lite grann, i och med att jag redan var så trött efter att inte ha fått sova på rätt länge...
Då började det jobbigaste..det gjorde så ont så jag vet inte hur jag ska beskriva smärtan! Ja, ni andra som haft värkar vet säkert vad jag menar..
Fick prova akupunktur, som inte hjälpte alls, och lustgasen var totalt värdelös!
Tillslut fick jag då ryggbedövning, vilken lättnad!
Hela tiden fortsatte jag öppna mig fint och bra, och Emil trängde ner ordentligt och var klar att börja färden ut!
Då hade jag fått påfyllning 3 ggr med bedövning, och benen och hela underlivet var utan känsel.
Det släppte inte, och jag fick faktiskt aldrig några krystvärkar.
Jag fick trycka på vid varje värk, och fick också värkstimulerande dropp, men det var inte nog.
Så det blev sugklocka.
I efterhand kan man ana att något inte stod rätt till, för vi hade 5 personal inne i rummet tillslut, chefsbarnmorskan och två andra barnmorskor, en barnläkare och en undersköterska...
Men det tänkte vi inte på då, utan dom satte sugklockan, jag tröck och på två värkar var han ute!
"En Emil" viskade Thomas till mig samtidigt som tårarna forsade ner för hans kinder, jag grät också - av lycka alltså!
Vilken underbar känsla!
Lilla Emil kom upp på mitt bröst, och allt var bra igen, inget annat betydde nåt! ♥
3345 gram, 51 cm lång.
3 stygn blev det på mig, ett ute och två inne.
Förlorade väldigt lite blod och kände mig rätt pigg efter omständigheterna.
Vi fick förresten veta sen att han hade varit inlindad rätt rejält i navelsträngen, hade också haft den runt halsen tydligen..
14 timmar tog förlossningen från det att vi kom in till sjukhuset, lägg på ett dygn till så har vi hela tiden jag hade värkar och ont..tufft, men helt klart värt det hundra gånger om!
Att man kan älska någon så mycket från första stund är mig obegripligt, jag kan börja gråta bara jag tänker på det!
Och Thomas var ett fantastiskt stöd, han tyckte det var jättejobbigt att se mig lida så, bland det värsta han upplevt, men han stöttade, pussade, höll om och var helt underbar, vi födde verkligen barn tillsammans och det känns så bra!
Vad jag älskar mina pojkar! ♥
Det är förresten underbart att vara mamma! ♥
Jag börjar jag då...nu ska vi se...
Det hela började onsdag morgon, den 1 Juli, runt 6 - tiden...hade förvärkar hela dagen och kunde inte sova sen på natten för dom gjorde så ont!
Så vid 5 - tiden torsdag morgon fick Sambo-Thomas nog, och packade in oss i bilen
Vi ringde Huddinge förlossning, men hon jag pratade med var rätt snäsig och trodde inte det var på gång än, och så sa hon att det var fullt och vi skulle ringa Södertälje Förlossning.
Vi ringde då till Danderyds på vinst och förlust, eftersom vi båda hört så gott om dem, och fick komma in.
Väl där undersöktes jag, 3 cm öppen med helt utplånad tapp!
Vi skulle alltså få föda barn! ♥
Jag fick då sätta mig i duschen, jätteskönt och jag satt där säkert en timme!
Sen undersöktes jag lite då och då, och efter ett tag tog dom hål på hinnorna för att skynda på det hela lite grann, i och med att jag redan var så trött efter att inte ha fått sova på rätt länge...
Då började det jobbigaste..det gjorde så ont så jag vet inte hur jag ska beskriva smärtan! Ja, ni andra som haft värkar vet säkert vad jag menar..
Fick prova akupunktur, som inte hjälpte alls, och lustgasen var totalt värdelös!
Tillslut fick jag då ryggbedövning, vilken lättnad!
Hela tiden fortsatte jag öppna mig fint och bra, och Emil trängde ner ordentligt och var klar att börja färden ut!
Då hade jag fått påfyllning 3 ggr med bedövning, och benen och hela underlivet var utan känsel.
Det släppte inte, och jag fick faktiskt aldrig några krystvärkar.
Jag fick trycka på vid varje värk, och fick också värkstimulerande dropp, men det var inte nog.
Så det blev sugklocka.
I efterhand kan man ana att något inte stod rätt till, för vi hade 5 personal inne i rummet tillslut, chefsbarnmorskan och två andra barnmorskor, en barnläkare och en undersköterska...
Men det tänkte vi inte på då, utan dom satte sugklockan, jag tröck och på två värkar var han ute!
"En Emil" viskade Thomas till mig samtidigt som tårarna forsade ner för hans kinder, jag grät också - av lycka alltså!
Vilken underbar känsla!
Lilla Emil kom upp på mitt bröst, och allt var bra igen, inget annat betydde nåt! ♥
3345 gram, 51 cm lång.
3 stygn blev det på mig, ett ute och två inne.
Förlorade väldigt lite blod och kände mig rätt pigg efter omständigheterna.
Vi fick förresten veta sen att han hade varit inlindad rätt rejält i navelsträngen, hade också haft den runt halsen tydligen..
14 timmar tog förlossningen från det att vi kom in till sjukhuset, lägg på ett dygn till så har vi hela tiden jag hade värkar och ont..tufft, men helt klart värt det hundra gånger om!
Att man kan älska någon så mycket från första stund är mig obegripligt, jag kan börja gråta bara jag tänker på det!
Och Thomas var ett fantastiskt stöd, han tyckte det var jättejobbigt att se mig lida så, bland det värsta han upplevt, men han stöttade, pussade, höll om och var helt underbar, vi födde verkligen barn tillsammans och det känns så bra!
Vad jag älskar mina pojkar! ♥
Det är förresten underbart att vara mamma! ♥
Sv: Våra förlossningsberättelser!
*kl*
Även om jag redan skrivit min berättelse tidigare så kopierar jag in den igen
Den 12 augusti kl 14 så dök lilla Gustav upp. 3570g och 51cm
Efter väldigt segdragen förlossning där jag blev inlagd den 7 augusti med havandeskapsförgiftning så gick vattnet måndagen den 10 augusti halv nio på morgonen på sjukhuset. Dock var förlossningen full så ingen igångsättning blev det direkt. Dock så kom mina värkar igång av sig själv på tisdagskvällen så jag fick komma ner på förlossning, dock avtog de och kl halv nio dvs 48 timmar efter vattenavgång fick jag värkstimulerande dropp. sedan gick det på ordentligt och epiduralen var himmelriket.
Allt gick bra förutom att jag sprack en del och även blev klippt fick en blödning och förlorade stor mängd blod och fick opereras direkt under narkos vilket gjorde att jag var borta i nästan ett dygn. Dock så tyckte jag att själva förslossningen var en enorm upplevelse och jag har bara positiva erfarenheter av den med mig Summan är att jag som varit rädd för förlossningen och sagt att jag aldrig kommer att skaffa en till redan nu suktar.
Lite segdraget att behöva stanna kvar på avdelningen så länge dvs jag kom hem den 18 augusti.
Så nu ser livet lite annorlunda ut med en extremt hungrig liten underbar pojke
*kl*
Även om jag redan skrivit min berättelse tidigare så kopierar jag in den igen
Den 12 augusti kl 14 så dök lilla Gustav upp. 3570g och 51cm
Efter väldigt segdragen förlossning där jag blev inlagd den 7 augusti med havandeskapsförgiftning så gick vattnet måndagen den 10 augusti halv nio på morgonen på sjukhuset. Dock var förlossningen full så ingen igångsättning blev det direkt. Dock så kom mina värkar igång av sig själv på tisdagskvällen så jag fick komma ner på förlossning, dock avtog de och kl halv nio dvs 48 timmar efter vattenavgång fick jag värkstimulerande dropp. sedan gick det på ordentligt och epiduralen var himmelriket
.Allt gick bra förutom att jag sprack en del och även blev klippt fick en blödning och förlorade stor mängd blod och fick opereras direkt under narkos vilket gjorde att jag var borta i nästan ett dygn. Dock så tyckte jag att själva förslossningen var en enorm upplevelse och jag har bara positiva erfarenheter av den med mig
Summan är att jag som varit rädd för förlossningen och sagt att jag aldrig kommer att skaffa en till redan nu suktar.Lite segdraget att behöva stanna kvar på avdelningen så länge dvs jag kom hem den 18 augusti.
Så nu ser livet lite annorlunda ut med en extremt hungrig liten underbar pojke
Sv: Våra förlossningsberättelser!
Hehe, ja här kommer min mastodontberättelse igen
Sådär, nu har vi landat här hemma med våran lilla Groda och jag har äntligen kommit mig för att slita blicken från skruttan och plita ner hur jag upplevde min förlossning.
Som sagt så beviljades jag kejsarsnitt eftersom jag ( som ni alla säkert vet ) var med om en olycka för 3½ år sedan ..
Sista operationen av ryggen var allt annat än trevlig, väldigt traumatisk både fysisk och psykiskt.
Vaknade för tidigt = fortfarande intuberad och för dåligt smärtlindrad, drog på mig hjärnhinneinflamation och allt var allmänt nattsvart ( jag var riktigt riktigt dålig )
Pga av detta så har jag mått rätt dåligt inför studande kejsarsnitt eftersom jag skulle helsövas ( man får inte sticka mig i ryggen ).
På inskrivningen 30/3-09 (dagen innan snittet) gick vi igenom mina rädslor jättegrundligt, jag blev lovad att inte behöva vara ensam en enda sekund.
Jag lämnade mitt förlossningsbrev, fick träffa kirurgen och narkosläkaren och samtalade igenom allt och det kändes mycket bättre när jag hade full koll på hur allt skulle gå till.
Sedan åkte vi hem för att försöka varva ner och sova ( yeah right ).
31/3-2009 Grodans födelsedag
På fastande mage klev jag upp kl 6.00 och klev in i duschen för att återigen kleta in min kropp med DesCutan.
Klockan 06.30 satte vi oss i bilen : Jag och min sambo samt mina föräldrar och styrde mot Mölndals förlossning. Vid denna stund hade jag nog slutat prata helt ( ni som känner mig vet att det är högst ovanligt ) ..
Kom dit och blev hänvisade att vänta i ett allrum ( det hade kommit in ett akutsnitt ). När klockan slog 08.00 så kom äntligen barnmorskan som skulle göra mig iordning inför snittet.
Vi fick följa med in i ett rum, klä mig i vackra sjukhussärken och så tvättades magen återigen med DesCutan ..
Sedan emblade dom varenda infart jag hade på både händer och i armvecken, satte in en kateter , fy fan vad hemskt och obehagligt det var och sedan rullades jag iväg mot förlossningen och op-salen.
Jag var fortfarande rätt lugn, kände enormt stöd från all personal som fanns kring mig och min sambo vek inte från min sida. Mina föräldrar fick vänta utanför op-salen..
När jag sedan låg inne på op-bordet och väntade på att kirurgteamet skulle samlas började jag bli rejält rädd, när jag sedan skulle andas i masken så trillade många tårar både av rädsla och av spänd förväntan..
Tillslut hade hela teamet samlats, nu var det dags att låta mig sova en stund. Klockan 09.01 fick jag sömnmedel via nålen i handen och 09.06 är våran älskade dotter född.
Lägger in den som länk eftersom Skruttan är lite geggig och så..
Hon bars ut till den väntande pappan och mina föräldrar fick tom komma in och träffa sitt barnbarn, dom filmade och knäppte massor av kort under den tid som jag fortfarande blev sydd/sov vilket betyder otroligt mycket då jag ändå kan känna mig delaktig i min dotters första tid utan för min mage.
Efter 30 min var dom klara och jag väcktes omgående.
Så fick jag träffa min älskade, underbara dotter direkt och det slår ALLT, tårarna trillar nu när jag skriver om det
Det är en obeskrivlig känsla, men ni som blivit mamma känner säkert igen er. Jag är så tacksam för att jag fick träffa henne så snabbt efter förlossningen, det betyder så otroligt mycket.
Hon var den allra finaste lilla bebis och jag är så stolt.
Sedan rullades jag iväg till uppvaket medan min sambo fick ta med sig våran dotter till vårat rum på BB.
Under denna tid fick mina föräldrar också delta och det betyder så otroligt mycket. Pappa följde med min sambo som stöd, medan mamma fick sitta med mig på uppvaket.
Jag mådde hur bra som helst efter narkosen, så tiden på uppvaket var otroligt tråkigt. Tillslut ( kändes som en evighet ) fick jag äntligen komma upp till vårat rum på BB.
Då trillade tårarna återigen när jag fick hålla min älskade underbara dotter.
Jag var ändå rätt smärtpåvärkad, inte bara av snittsåret utan i ryggen, så man kopplade in en morfinpump som jag kunde kontrollera själv. Den var guldvärd för då kunde jag koncentrera mig på mitt barn.
Vi stannade på BB två nätter, kände mig okej direkt från dag ett så det kändes helt ok.
Nu har Skruttungen redan blivit över en vecka gammal och dagarna bara försvinner.
Jag är så tacksam för att min förlossning blev till en positiv upplevelse, personalen på både förlossning och BB var helt underbara...
Att få barn, det är det största jag någonsin har och kommer uppleva och jag är så otroligt tacksam för att jag ( efter allt som hänt ) ändå fick chansen att bli mamma..
Nu blev det en lång förlossningsberättelse, men tack till er som ändå orkat läsa ända till slutet
Lilla Ella Emilia föddes den 31/3-2009 kl 09.06. Hon var 49 cm lång och vägde 3315 gram
Hehe, ja här kommer min mastodontberättelse igen
Sådär, nu har vi landat här hemma med våran lilla Groda och jag har äntligen kommit mig för att slita blicken från skruttan och plita ner hur jag upplevde min förlossning.
Som sagt så beviljades jag kejsarsnitt eftersom jag ( som ni alla säkert vet ) var med om en olycka för 3½ år sedan ..
Sista operationen av ryggen var allt annat än trevlig, väldigt traumatisk både fysisk och psykiskt.
Vaknade för tidigt = fortfarande intuberad och för dåligt smärtlindrad, drog på mig hjärnhinneinflamation och allt var allmänt nattsvart ( jag var riktigt riktigt dålig )
Pga av detta så har jag mått rätt dåligt inför studande kejsarsnitt eftersom jag skulle helsövas ( man får inte sticka mig i ryggen ).
På inskrivningen 30/3-09 (dagen innan snittet) gick vi igenom mina rädslor jättegrundligt, jag blev lovad att inte behöva vara ensam en enda sekund.
Jag lämnade mitt förlossningsbrev, fick träffa kirurgen och narkosläkaren och samtalade igenom allt och det kändes mycket bättre när jag hade full koll på hur allt skulle gå till.
Sedan åkte vi hem för att försöka varva ner och sova ( yeah right ).
31/3-2009 Grodans födelsedag
På fastande mage klev jag upp kl 6.00 och klev in i duschen för att återigen kleta in min kropp med DesCutan.
Klockan 06.30 satte vi oss i bilen : Jag och min sambo samt mina föräldrar och styrde mot Mölndals förlossning. Vid denna stund hade jag nog slutat prata helt ( ni som känner mig vet att det är högst ovanligt ) ..
Kom dit och blev hänvisade att vänta i ett allrum ( det hade kommit in ett akutsnitt ). När klockan slog 08.00 så kom äntligen barnmorskan som skulle göra mig iordning inför snittet.
Vi fick följa med in i ett rum, klä mig i vackra sjukhussärken och så tvättades magen återigen med DesCutan ..
Sedan emblade dom varenda infart jag hade på både händer och i armvecken, satte in en kateter , fy fan vad hemskt och obehagligt det var och sedan rullades jag iväg mot förlossningen och op-salen.
Jag var fortfarande rätt lugn, kände enormt stöd från all personal som fanns kring mig och min sambo vek inte från min sida. Mina föräldrar fick vänta utanför op-salen..
När jag sedan låg inne på op-bordet och väntade på att kirurgteamet skulle samlas började jag bli rejält rädd, när jag sedan skulle andas i masken så trillade många tårar både av rädsla och av spänd förväntan..
Tillslut hade hela teamet samlats, nu var det dags att låta mig sova en stund. Klockan 09.01 fick jag sömnmedel via nålen i handen och 09.06 är våran älskade dotter född.
Lägger in den som länk eftersom Skruttan är lite geggig och så..
Hon bars ut till den väntande pappan och mina föräldrar fick tom komma in och träffa sitt barnbarn, dom filmade och knäppte massor av kort under den tid som jag fortfarande blev sydd/sov vilket betyder otroligt mycket då jag ändå kan känna mig delaktig i min dotters första tid utan för min mage.
Efter 30 min var dom klara och jag väcktes omgående.
Så fick jag träffa min älskade, underbara dotter direkt och det slår ALLT, tårarna trillar nu när jag skriver om det
Det är en obeskrivlig känsla, men ni som blivit mamma känner säkert igen er. Jag är så tacksam för att jag fick träffa henne så snabbt efter förlossningen, det betyder så otroligt mycket.
Hon var den allra finaste lilla bebis och jag är så stolt.
Sedan rullades jag iväg till uppvaket medan min sambo fick ta med sig våran dotter till vårat rum på BB.
Under denna tid fick mina föräldrar också delta och det betyder så otroligt mycket. Pappa följde med min sambo som stöd, medan mamma fick sitta med mig på uppvaket.
Jag mådde hur bra som helst efter narkosen, så tiden på uppvaket var otroligt tråkigt. Tillslut ( kändes som en evighet ) fick jag äntligen komma upp till vårat rum på BB.
Då trillade tårarna återigen när jag fick hålla min älskade underbara dotter.
Jag var ändå rätt smärtpåvärkad, inte bara av snittsåret utan i ryggen, så man kopplade in en morfinpump som jag kunde kontrollera själv. Den var guldvärd för då kunde jag koncentrera mig på mitt barn.
Vi stannade på BB två nätter, kände mig okej direkt från dag ett så det kändes helt ok.
Nu har Skruttungen redan blivit över en vecka gammal och dagarna bara försvinner.
Jag är så tacksam för att min förlossning blev till en positiv upplevelse, personalen på både förlossning och BB var helt underbara...
Att få barn, det är det största jag någonsin har och kommer uppleva och jag är så otroligt tacksam för att jag ( efter allt som hänt ) ändå fick chansen att bli mamma..
Nu blev det en lång förlossningsberättelse, men tack till er som ändå orkat läsa ända till slutet
Lilla Ella Emilia föddes den 31/3-2009 kl 09.06. Hon var 49 cm lång och vägde 3315 gram
Sv: Våra förlossningsberättelser!
Smart ide Då kan ju dom som inte vill läsa innan sin egen bebbe är född bara strunta i att gå in här.
Jag vaknar vid 01:30 av att det är full fart i magen och det sparkar hårt mellan revbenen. Går upp och kissar och reagerar på att mina ben är så svullna och får en liten skum känsla av att det nog börjar bli dags.
05:05 Jag vaknar av ljudet som någon spräcker en ballong med en nål och det är som någon öppnar världens kran och det verkligen forsar fostervatten i en våg som når ner till mina knän, jag vänder mig på sida och minsta lilla rörelse så kommer det ännu en flod. Hur mycket vatten finns det? Pickar lite försiktigt på Niclas, ingen reaktin såjag sparkar och slår på honom och säger att vattnet har gått!
Han ringer upp sin chef och skickar sms till sin mamma, jag skickar oxå iväg några sms och ligger kvar i sängen.
Vad 17 händer? Det är ju en vecka kvar.
Som tur är ligger min handduk vid sängen så jag tar den som världens blöja och går ner och sätter mig på toan, ringer till förlossningen och berättar att mitt vatten gått. Säger Niclas perssonnummer men inser ju det själv och får en tid kl 11:00 för ultraljud.
Jag kliver in i duschen och står där bra länge, känner av lite värkar men det gör inte ont.
Startar datorn medan Niclas gör i ordning lite frukost, är ju tvungen att starta en tråd på ett annat forum där vi är fler som har BF nära varandra, den tråden postas kl 06:00 (Länk)
Ringer till förlossningen igen, de säger att vi ska vänta och försöka äta frukost, kollar på klockan, den är 06:10 och jag har haft 4 värkar och nu får jag börja andas igenom dem.
Helt konstig, när jag har tränat att andas hemma har jag blivit skit yr, nu funkar det jätte bra.
Börjar med mackan, får i mig kanske 3-4 tuggor, sen O'boyen, knappt 1 dl.
Kollar på klockan igen och säger till Niclas att nu får vi nog faktiskt ta och åka in. Han går ut och startar bilen och jag letar reda på min journal och packar in väskan i bilen.
Det gör så ont att åka i groparna på våran väg fast Niclas kör så sakta så en snigel nog kan hinna om oss på yttervarv!
Ut på E4an, herregud finns det så här mkt gropar på E4an?
Genom Björklinge inga problem, genom rondellen och det kommer ännu mera vatten när det svänger, tur att sätet är väl inbäddat med 3 tjocka handdukar!
Närmar oss Lövstalöt och nu får jag verkligen andas och det verkligen krampar så jag tror jag ska dra loss handtaget som sitter ovanför dörren på bilen, får blunda och verkligen koncentrera mig.
Vi åker igenom Svista och nu skiter jag i alla gropar och räfflor de har på E4an och säger åt Niclas att köra om!
Vi är inne vid sjukhuset strax efter kl 07:00 och det känns som evigheter innan de öppnar dörrarna så vi får komma in på undersökningsrummet.
Kl 07:16 är vi inskrivna, jag minns inte vad mitt blodtryck låg på (149/95)! Vi tar sista bilderna på magen i väntan på en barnmorska som ska sätta CTGn.
Det kommer ingen barnmorska och nu börjar det verkligen göra ont så Niclas får ringa på klockan.
Får lägga mig ner och de ska sätta dit CTGn men jag kan inte ha den spänd över magen för det gör så himla ont då + att det gör ont att ligga på rygg. Niclas får hålla CTG-grejjerna mot magen istället. Ligger i kanske 3 minuter och barnmorskan kollar på utskriften och koller på mig och säger att vi nog ska undersöka.
Känner på magen och det är bara en bebis där inne. (Alltså, hon känner hella bebisen jättetydligt....)
Av med byxorna och skorna och barnmorskan undersöker, jag är öppen 8 cm och jag har riktigt jobbiga värkar nu och ber om epudral men sen när värken gått över och jag satt mig upp igen så behöver jag inget, vi byter rum och ska prova lustgas.
Byter säng snabbt mellan värkarna och lägger mig på sida, så himla skönt.
Får lustgas masken och barnmorskan säger att hon har lite på för att se hur jag reagerar och då kommer en regäl värk och barnmorskan får en regäl utskällning att "den här skiten funkar ju inte". Kollar på Niclas och fäller en tår och säger att det gör jätte ont och tycker synd om honom som inte kan göra något, men han tycker mest synd om mig.
Hör hur det börjar pysa regält i masken sen när barnmorskan vrider på full lustgas och nu funkar det!
Är lite orolig över att suga för mkt lustgas så jag koncentrerar mig på att sluta så fort det slutar göra ont och hålla bort masken, funderade flera gånger på hur jag skulle veta när en värk var på gång men det fixa ju min kropp!
07:40 kommer första krystvärken och snacka om superkrafter! Jag koncentrerar mig på att verkligen slappna av och får beröm av barnmorskan samtidigt som jag tackar henne för det är så skönt när hon håller en varm handuk emot mig.
Får några regäla värkar och har riktiga "ta i vrål" i min mask
Är ändå inte mega borta av lustgasen, för under en krystvärk så tar barnmorskan tag under min fot och sambon tänkte direkt att nu får hon sig en kick men jag höll ut trots att det kittlades som f*n under foten och sa sen att jag är jätte kittlig under fötterna, det är väl ett äkta bevis nu när man reagerar på de när man är hög av lustgas och har krystvärkar!
Får sen säkert en 4-5 min vilo paus, har krystat så jag känner att huvudet är en bit ner. Ligger och garvar och säger att jag är full och inte känner mina fötter.
Frågar BM varför jag får en paus och frågar "han kryper väl inte tillbaka nu?" men hon förklarar att kroppen gör så för att jag inte ska spricka, tack tack!
Tar någon klunk saftsoppa sen börjar värkarna igen, nu håller de i sig ännu längre och jag känner hur han kommer längre och längre ner med huvudet.
Barnmorskan säger att nu ser hon en hårig skalle och frågar om jag vill känna men nej det vågar jag inte!
Sista 2 värkarna kommer och då rullar jag över på rygg, det kändes så jag vet inte varför och jag känner att huvudet är ute tar bort lustgasmasken och känner hur en hal bebis kommer ut, han skriker till och jag ser ju en pung! En Rasmus!
Känslan av att få en varm bebis, ens egen bebis, på bröstet är helt obeskrivligt!
08:04 var han ute.
Han får ligga där ett tag och får en mössa och en filt över sig, Niclas får klippa navelsträngen och sen ska ju moderkakan ut. Jag får en spruta för att sluta blöda.
Barnmorskan tror den kan ha lossnat så jag får krysta men den vill inte komma ut. Hon säger åt mig att slappna av och trycker sen på min mage ordentligt och då j*vlar gör det ont och jag tror hon ska trycka sig ut på andra sidan mig och verkligen vrålar. För det gör ju ondare än att föda och även Niclas tyckte jag skrek värst då, vrålet man fick under förlossningen var inte av smärta utan någon form av styrke-vrål
Moderkakan lossnar och ser fin ut, trodde den skulle vara större. Efter det undersöker hon mig och eftersom det gick så fort var jag bombsäker på att jag spruckigt, men jag fick bara ett litet skrapsår på ena blygläppen!
Undersköterskan trodde inte jag var förstföderska och praktikanten som var med och kollade, som jag upptäckte sen ett tag efter Rasmus var ute, förklarade även barnmorskan flera gånger för att det brukar inte vara såhär enkelt för förstföderskor, men det är jag himla glad över!
De tyckte även att det var en perfekt start på måndag morgonen.
De lämnar oss i fred, släcker ner och barnmorskan ler och säger att nu ska hon läsa mina inskrivningspapper och journalen!
Vi får ligga ett tag och Rasmus börjar leta bröstet och suga lite. Vi ligger kvar i förlossningsrummet i kanske 1½-2 timmar innan undersköterskan som också var med kommer in och jag får gå upp och duscha och kissa, och det var inte skönt så det var bara å kissa i duschen så man kunde spola vatten.
200 ml blod blödde jag under förlossningen.
Samtidigt så mäts och vägs Rasmus och jag får en annan säng och får åka upp på mitt rum.
48 cm lång
3420 gram tung
32 cm i huvudomfång.
Apgar: 9-10-10
Vi funderar på att ligga kvar över natten men det är inte så lockande, under dagen så åker Niclas och köper nya bäddmadrasser och fixar lite hemma och kommer tillbaka sen och när barnläkaren undersökt Rasmus så åkte vi hem, vi var hemma vid 17:00 och då kom mormor, morfar, morbror, farmor och farmors man över och kollade på honom och mormor visade mig en massa bra om amning.
Smart ide
Då kan ju dom som inte vill läsa innan sin egen bebbe är född bara strunta i att gå in här.Jag vaknar vid 01:30 av att det är full fart i magen och det sparkar hårt mellan revbenen. Går upp och kissar och reagerar på att mina ben är så svullna och får en liten skum känsla av att det nog börjar bli dags.
05:05 Jag vaknar av ljudet som någon spräcker en ballong med en nål och det är som någon öppnar världens kran och det verkligen forsar fostervatten i en våg som når ner till mina knän, jag vänder mig på sida och minsta lilla rörelse så kommer det ännu en flod. Hur mycket vatten finns det? Pickar lite försiktigt på Niclas, ingen reaktin såjag sparkar och slår på honom och säger att vattnet har gått!
Han ringer upp sin chef och skickar sms till sin mamma, jag skickar oxå iväg några sms och ligger kvar i sängen.
Vad 17 händer? Det är ju en vecka kvar.
Som tur är ligger min handduk vid sängen så jag tar den som världens blöja och går ner och sätter mig på toan, ringer till förlossningen och berättar att mitt vatten gått. Säger Niclas perssonnummer men inser ju det själv och får en tid kl 11:00 för ultraljud.
Jag kliver in i duschen och står där bra länge, känner av lite värkar men det gör inte ont.
Startar datorn medan Niclas gör i ordning lite frukost, är ju tvungen att starta en tråd på ett annat forum där vi är fler som har BF nära varandra, den tråden postas kl 06:00 (Länk)
Ringer till förlossningen igen, de säger att vi ska vänta och försöka äta frukost, kollar på klockan, den är 06:10 och jag har haft 4 värkar och nu får jag börja andas igenom dem.
Helt konstig, när jag har tränat att andas hemma har jag blivit skit yr, nu funkar det jätte bra.
Börjar med mackan, får i mig kanske 3-4 tuggor, sen O'boyen, knappt 1 dl.
Kollar på klockan igen och säger till Niclas att nu får vi nog faktiskt ta och åka in. Han går ut och startar bilen och jag letar reda på min journal och packar in väskan i bilen.
Det gör så ont att åka i groparna på våran väg fast Niclas kör så sakta så en snigel nog kan hinna om oss på yttervarv!
Ut på E4an, herregud finns det så här mkt gropar på E4an?
Genom Björklinge inga problem, genom rondellen och det kommer ännu mera vatten när det svänger, tur att sätet är väl inbäddat med 3 tjocka handdukar!
Närmar oss Lövstalöt och nu får jag verkligen andas och det verkligen krampar så jag tror jag ska dra loss handtaget som sitter ovanför dörren på bilen, får blunda och verkligen koncentrera mig.
Vi åker igenom Svista och nu skiter jag i alla gropar och räfflor de har på E4an och säger åt Niclas att köra om!
Vi är inne vid sjukhuset strax efter kl 07:00 och det känns som evigheter innan de öppnar dörrarna så vi får komma in på undersökningsrummet.
Kl 07:16 är vi inskrivna, jag minns inte vad mitt blodtryck låg på (149/95)! Vi tar sista bilderna på magen i väntan på en barnmorska som ska sätta CTGn.
Det kommer ingen barnmorska och nu börjar det verkligen göra ont så Niclas får ringa på klockan.
Får lägga mig ner och de ska sätta dit CTGn men jag kan inte ha den spänd över magen för det gör så himla ont då + att det gör ont att ligga på rygg. Niclas får hålla CTG-grejjerna mot magen istället. Ligger i kanske 3 minuter och barnmorskan kollar på utskriften och koller på mig och säger att vi nog ska undersöka.
Känner på magen och det är bara en bebis där inne. (Alltså, hon känner hella bebisen jättetydligt....)
Av med byxorna och skorna och barnmorskan undersöker, jag är öppen 8 cm och jag har riktigt jobbiga värkar nu och ber om epudral men sen när värken gått över och jag satt mig upp igen så behöver jag inget, vi byter rum och ska prova lustgas.
Byter säng snabbt mellan värkarna och lägger mig på sida, så himla skönt.
Får lustgas masken och barnmorskan säger att hon har lite på för att se hur jag reagerar och då kommer en regäl värk och barnmorskan får en regäl utskällning att "den här skiten funkar ju inte". Kollar på Niclas och fäller en tår och säger att det gör jätte ont och tycker synd om honom som inte kan göra något, men han tycker mest synd om mig.
Hör hur det börjar pysa regält i masken sen när barnmorskan vrider på full lustgas och nu funkar det!
Är lite orolig över att suga för mkt lustgas så jag koncentrerar mig på att sluta så fort det slutar göra ont och hålla bort masken, funderade flera gånger på hur jag skulle veta när en värk var på gång men det fixa ju min kropp!
07:40 kommer första krystvärken och snacka om superkrafter! Jag koncentrerar mig på att verkligen slappna av och får beröm av barnmorskan samtidigt som jag tackar henne för det är så skönt när hon håller en varm handuk emot mig.
Får några regäla värkar och har riktiga "ta i vrål" i min mask
Är ändå inte mega borta av lustgasen, för under en krystvärk så tar barnmorskan tag under min fot och sambon tänkte direkt att nu får hon sig en kick men jag höll ut trots att det kittlades som f*n under foten och sa sen att jag är jätte kittlig under fötterna, det är väl ett äkta bevis nu när man reagerar på de när man är hög av lustgas och har krystvärkar!
Får sen säkert en 4-5 min vilo paus, har krystat så jag känner att huvudet är en bit ner. Ligger och garvar och säger att jag är full och inte känner mina fötter.
Frågar BM varför jag får en paus och frågar "han kryper väl inte tillbaka nu?" men hon förklarar att kroppen gör så för att jag inte ska spricka, tack tack!
Tar någon klunk saftsoppa sen börjar värkarna igen, nu håller de i sig ännu längre och jag känner hur han kommer längre och längre ner med huvudet.
Barnmorskan säger att nu ser hon en hårig skalle och frågar om jag vill känna men nej det vågar jag inte!
Sista 2 värkarna kommer och då rullar jag över på rygg, det kändes så jag vet inte varför och jag känner att huvudet är ute tar bort lustgasmasken och känner hur en hal bebis kommer ut, han skriker till och jag ser ju en pung! En Rasmus!
Känslan av att få en varm bebis, ens egen bebis, på bröstet är helt obeskrivligt!
08:04 var han ute.
Han får ligga där ett tag och får en mössa och en filt över sig, Niclas får klippa navelsträngen och sen ska ju moderkakan ut. Jag får en spruta för att sluta blöda.
Barnmorskan tror den kan ha lossnat så jag får krysta men den vill inte komma ut. Hon säger åt mig att slappna av och trycker sen på min mage ordentligt och då j*vlar gör det ont och jag tror hon ska trycka sig ut på andra sidan mig och verkligen vrålar. För det gör ju ondare än att föda och även Niclas tyckte jag skrek värst då, vrålet man fick under förlossningen var inte av smärta utan någon form av styrke-vrål
Moderkakan lossnar och ser fin ut, trodde den skulle vara större. Efter det undersöker hon mig och eftersom det gick så fort var jag bombsäker på att jag spruckigt, men jag fick bara ett litet skrapsår på ena blygläppen!
Undersköterskan trodde inte jag var förstföderska och praktikanten som var med och kollade, som jag upptäckte sen ett tag efter Rasmus var ute, förklarade även barnmorskan flera gånger för att det brukar inte vara såhär enkelt för förstföderskor, men det är jag himla glad över!
De tyckte även att det var en perfekt start på måndag morgonen.
De lämnar oss i fred, släcker ner och barnmorskan ler och säger att nu ska hon läsa mina inskrivningspapper och journalen!
Vi får ligga ett tag och Rasmus börjar leta bröstet och suga lite. Vi ligger kvar i förlossningsrummet i kanske 1½-2 timmar innan undersköterskan som också var med kommer in och jag får gå upp och duscha och kissa, och det var inte skönt så det var bara å kissa i duschen så man kunde spola vatten.
200 ml blod blödde jag under förlossningen.
Samtidigt så mäts och vägs Rasmus och jag får en annan säng och får åka upp på mitt rum.
48 cm lång
3420 gram tung
32 cm i huvudomfång.
Apgar: 9-10-10
Vi funderar på att ligga kvar över natten men det är inte så lockande, under dagen så åker Niclas och köper nya bäddmadrasser och fixar lite hemma och kommer tillbaka sen och när barnläkaren undersökt Rasmus så åkte vi hem, vi var hemma vid 17:00 och då kom mormor, morfar, morbror, farmor och farmors man över och kollade på honom och mormor visade mig en massa bra om amning.
Senast ändrad:
N
naturElle
Sv: Våra förlossningsberättelser!
Oj. Min är megalång, då den sträcker sig över nästan en vecka. Men visst!
Fredagen den 10e april flyttar jag o min sambo Niclas in i vår trea. Jag flyttar inte så mycket. Jag är höggravid o har 4 veckor kvar till BF så jag o står mest bredvid o pekar med hela armen åt mina vänner o familj som flyttar lådor o möbler.
På lördagen jobbar Niclas hela dagen så jag är ensam i lägenheten o försöker packa upp grejer o sätta upp gardiner. Jag vet att jag inte borde klättra upp o ner på stolar eller putta tunga lådor men jag kan inte låta bli.
På eftermiddagen går jag ut med hunden en runda o köper påskris o blommor på torget. På vägen hem kan jag knappt gå. Det spänner o värker i magen o jag går sakta, sakta fram. Tänker att nu jävlar kommer ungen ut.
På söndagmorgonen vaknar jag tidigt för att gå på toaletten. I trosorna ser jag blodfläckar o får lite smått panik. Ringer förlossningen som säger att det är lugnt, att det är normalt, att det är teckningsblödning. Barnmorskan säger åt mig att gå o lägga mig igen men gör en notis om att jag ringt.
3 timmar senare vaknar jag o känner när jag reser mig upp att nåt varmt strömmar mellan mina ben. Jag skyndar till toaletten o upptäcker blod. Mycket blod. Stora blodklumpar. PANIK! Jag ringer darrande förlossningen igen som säger åt mig att komma in meddetsamma.
Niclas sitter yrvaket o tittar på mig i sängen.
"Det är dags nu!!" frustar jag o springer runt som en yr höna o försöker packa en väska. Vad tusan var det nu man skulle ha med sig? Var är pappret med listan??
Vi ringer en taxi o är snabbt på plats på Malmö KK. Vi blir inskickade till ett rum o det kommer läkare o barnmorskor som känner o klämmer på mig. Det blöder inte längre. Jag är hungrig men får inget att äta om det skulle bli frågan om ett akut kejsarsnitt.
Jag o Niclas sitter i rummet från 11 på förmiddagen till 8 på kvällen då läkaren till sist konstaterar att det är slemproppen som gått o att jag ska läggas in på prenatal över natten.
Äntligen får jag äta. Niclas hämtar mat från McDonalds. Sen visar en sköterska mig upp till prenatal.
Jag blir gråtfärdig när jag inser att jag måste dela rum med ett annat par o att Niclas inte får stanna över natten. Jag vill verkligen, verkligen inte stanna. Jag vill hem.
På natten har jag svaga förvärkar. Livmodern förbereder sig. Jag vill bli nerskickad till förlossningen o få ut ungen. Men barnmorskorna säger att det inte är dags än på länge. Nähä?
På måndagen ligger jag i mitt rum tillsammans med den andra kvinnan som är från Pakistan. Vi kollar på 4an på teven.
Under dagen börjar det sippra fostervatten o jag får gå med stora blöjor. Läkaren undersöker mig igen. Barnmorskorna tar CTG 2-3 gånger om dagen. Jag lär mig schemat hos sköterskorna o barnmorskorna. Det kommer hela tiden nya. Jag får inte åka hem utan får snällt stanna kvar i det hemska o tråkiga rummet. I vår lägenhet står fullt med ouppackade lådor o jag vill bara hem o fixa! Niclas besöker mig o har med sig grejer o godis.
På natten vaknar jag av det är blött i sängen. Vid minsta lilla rörelse jag gör så rinner det någonting ur mig. Jag skyndar mig till toaletten. Det är kanske 2-3 meter men min gigantiska binda hinner bli genomblöt av fostervatten. Det är som om jag kissar fostervatten.
Under tisdagen konstateras det att det ÄR fostervattenavgång o nu får jag verkligen inte åka hem.
Vi väntar på att nåt ska hända. Att värkarna ska sätta igång med icke. Vi ska vänta i 3 dagar. Har det inte kommit igång av sig själv på tredje dagen ska jag bli igångsatt.
Dagarna är långsamma o fruktansvärt tråkiga på avdelningen. Jag är rastlös o vill bara åka hem till Niclas. Han är hemma o snickrar ihop spjälsängen o åker ut på Ikea o handlar grejer till vårt barn. Vi har inte handlat nånting eftersom vi trodde vi hade 4 veckor kvar...
På onsdags eftermiddagen får jag åka hem över natten på permission. Så jäkla gött att få sova i egen säng! Jag o Niclas fixar lite där hemma o jag hoppas att det ska sätta igång värkarna. Men inget händer.
Jag tar en taxi till KK på torsdagsförmiddagen o ska få mitt första värkstimulerande piller.
Jag ligger i sängen hela dagen o känner hur värkarna blir starkare o starkare. Fy fan säger jag bara. Det gör ONT. Men jag har bara öppnat mig 3 cm när klockan är 8 på kvällen o då tycker barnmorskorna att jag inte ska få mer värkstimulerande utan det är bättre att jag får vila under natten så börjar vi om på fredagen istället. Det är förjävligt o jag borde ha krävt att de skulle fortsätta. Inte fan fick jag sova under natten, värkarna höll ju i! Jag låg vaken i mörkret o grät. I sängen bredvid snarkade Niclas.
Fredagsförmiddag, värkarna har avtagit helt o jag får nya piller. Jag är ensam på mitt rum o försöker fokusera o ta det lugnt.
Niclas mamma o bror dyker upp vid 5 tiden på kvällen o då kan jag fortfarande prata mig igenom värkarna. Jag andas bra genom värkarna o koncentrerar mig.
Vid 8-9 kommer ett nytt par till rummet. Då har det börjat göra riktigt ont o jag börjar få lite panik. Jag blir undersökt o är fortfarande bara öppen 3 cm. Då brister det för mig. Jag sitter på sängkanten o gråter tröstlöst. Det är precis likadant som dagen innan o jag är rädd att de ska sluta ge mig piller o avbryta det hela igen. Jag vill inte att Niclas ska gå o jag har ont o vill vara ensam i rummet. O jag vill ha ut ungen!
Barnmorskan sitter bredvid mig o erbjuder sterila kvaddlar men de ska göra ont har jag läst o de hjälper väl ändå inget. Jag vill bara föda barn! Jag säger bara att jag vill ner till förlossningen.
Hon går iväg o ringer o kommer tillbaka o säger att vi kan gå ner. Gå ner för trappor med den jävla smärtan... Jag trodde jag skulle dö. Men de tänkte väl att det var bra att jag rörde på mig.
Klockan 22 är vi nere på förlossningen. I mina papper står det att jag vid 23 är öppen 3-4 cm. Jag är helt väck. Jag försöker sova. Barnmorskan vill att jag går lite. Det vill inte jag. Ska jag kanske duscha varmt? Nej. Bada? Nej. Jag vill inte göra nånting. Allt gör ont. Jag vill bara ligga stilla o blunda. Jag får lustgas o petidin o är flummig som fan. Drömmer att jag träffar sångaren i Aerosmith, att jag åker bil med Thelma o Louise. Jag har så ont att jag knappt orkar prata med någon. Jag tittar knappt ens på Niclas. Allt är en dimma.
Plötsligt känner jag att jag är bajsnödig. Fan, tänker jag, jag måste nog bajsa men i helvete heller att jag orkar gå upp på dass. Jag bajsar hellre på mig här. Då kommer jag på att det förmodligen är krystvärkar. Min lilla unge är äntligen på väg ut på riktigt!
-Jag behöver nog krysta, säger jag till kvinnan bredvid mig.
-Då gör du det, svarar hon glatt.
Okej, tänkte jag o tog i. Nu händer det coolaste jag varit med om. Min kropp tar över fullkomligt. All smärta försvinner o jag blir till ett djur. Ett rytande djur som krystar ut hela mitt barn på en krystvärk o allt som allt på 7 minuter!
Under krystningen hinner jag flera gånger säga att jag inte vill bajsa på mig. Tanken på att Niclas ser mig bajsa lär döda hans sexlust för resten av hans liv o jag vill verkligen inte bajsa på mig.
03.47 ser Agnes ljuset från lamporna i taket.
När jag får se Agnes för första gången känns det så overkligt. Skulle det verkligen gå så fort? Det var en liten chockartad upplevelse att få upp det lilla skrynkliga knyttet på mitt bröst. Niclas sa att den blicken var obetalbar o han borde ha fotat mig.
Agnes var medtagen efter den utdragna veckan o hade dåligt blodsockervärde o skrevs in på neonatal. Det kändes helt galet att de tog mitt barn i från mig meddetsamma. Hon sov på neo, jag på BB o Niclas hemma. När allt man ville vara att få vara tillsammans.
Agnes sondmatades o hade dropp fäst i huvudet. Det såg hemskt ut.
Alla andra mammor på BB gick omkring med sina små i vagnarna o mös o jollrade. Själv fick jag släpa min trötta kropp bort till neo om jag ville mysa min unge.
Jag var nog aldrig orolig för henne. Det är trots allt ganska vanligt att barn föds med dåligt blodvärde o behöver en extra skjuts in i livet. På avdelningen låg det dessutom andra små, små bebisar som hade ett mycket mer kritiskt läge än Agnes.
Agnes var fullgången, 37+1, 3030 gram o 49 cm.
Redan på söndagen var Agnes bättre o fick sova med mig på natten o på måndageftermiddag kom Niclas o hämtade oss!
Det var min förlossningsberättelse!
Oj. Min är megalång, då den sträcker sig över nästan en vecka. Men visst!
Fredagen den 10e april flyttar jag o min sambo Niclas in i vår trea. Jag flyttar inte så mycket. Jag är höggravid o har 4 veckor kvar till BF så jag o står mest bredvid o pekar med hela armen åt mina vänner o familj som flyttar lådor o möbler.
På lördagen jobbar Niclas hela dagen så jag är ensam i lägenheten o försöker packa upp grejer o sätta upp gardiner. Jag vet att jag inte borde klättra upp o ner på stolar eller putta tunga lådor men jag kan inte låta bli.
På eftermiddagen går jag ut med hunden en runda o köper påskris o blommor på torget. På vägen hem kan jag knappt gå. Det spänner o värker i magen o jag går sakta, sakta fram. Tänker att nu jävlar kommer ungen ut.
På söndagmorgonen vaknar jag tidigt för att gå på toaletten. I trosorna ser jag blodfläckar o får lite smått panik. Ringer förlossningen som säger att det är lugnt, att det är normalt, att det är teckningsblödning. Barnmorskan säger åt mig att gå o lägga mig igen men gör en notis om att jag ringt.
3 timmar senare vaknar jag o känner när jag reser mig upp att nåt varmt strömmar mellan mina ben. Jag skyndar till toaletten o upptäcker blod. Mycket blod. Stora blodklumpar. PANIK! Jag ringer darrande förlossningen igen som säger åt mig att komma in meddetsamma.
Niclas sitter yrvaket o tittar på mig i sängen.
"Det är dags nu!!" frustar jag o springer runt som en yr höna o försöker packa en väska. Vad tusan var det nu man skulle ha med sig? Var är pappret med listan??
Vi ringer en taxi o är snabbt på plats på Malmö KK. Vi blir inskickade till ett rum o det kommer läkare o barnmorskor som känner o klämmer på mig. Det blöder inte längre. Jag är hungrig men får inget att äta om det skulle bli frågan om ett akut kejsarsnitt.
Jag o Niclas sitter i rummet från 11 på förmiddagen till 8 på kvällen då läkaren till sist konstaterar att det är slemproppen som gått o att jag ska läggas in på prenatal över natten.
Äntligen får jag äta. Niclas hämtar mat från McDonalds. Sen visar en sköterska mig upp till prenatal.
Jag blir gråtfärdig när jag inser att jag måste dela rum med ett annat par o att Niclas inte får stanna över natten. Jag vill verkligen, verkligen inte stanna. Jag vill hem.
På natten har jag svaga förvärkar. Livmodern förbereder sig. Jag vill bli nerskickad till förlossningen o få ut ungen. Men barnmorskorna säger att det inte är dags än på länge. Nähä?
På måndagen ligger jag i mitt rum tillsammans med den andra kvinnan som är från Pakistan. Vi kollar på 4an på teven.
Under dagen börjar det sippra fostervatten o jag får gå med stora blöjor. Läkaren undersöker mig igen. Barnmorskorna tar CTG 2-3 gånger om dagen. Jag lär mig schemat hos sköterskorna o barnmorskorna. Det kommer hela tiden nya. Jag får inte åka hem utan får snällt stanna kvar i det hemska o tråkiga rummet. I vår lägenhet står fullt med ouppackade lådor o jag vill bara hem o fixa! Niclas besöker mig o har med sig grejer o godis.
På natten vaknar jag av det är blött i sängen. Vid minsta lilla rörelse jag gör så rinner det någonting ur mig. Jag skyndar mig till toaletten. Det är kanske 2-3 meter men min gigantiska binda hinner bli genomblöt av fostervatten. Det är som om jag kissar fostervatten.
Under tisdagen konstateras det att det ÄR fostervattenavgång o nu får jag verkligen inte åka hem.
Vi väntar på att nåt ska hända. Att värkarna ska sätta igång med icke. Vi ska vänta i 3 dagar. Har det inte kommit igång av sig själv på tredje dagen ska jag bli igångsatt.
Dagarna är långsamma o fruktansvärt tråkiga på avdelningen. Jag är rastlös o vill bara åka hem till Niclas. Han är hemma o snickrar ihop spjälsängen o åker ut på Ikea o handlar grejer till vårt barn. Vi har inte handlat nånting eftersom vi trodde vi hade 4 veckor kvar...
På onsdags eftermiddagen får jag åka hem över natten på permission. Så jäkla gött att få sova i egen säng! Jag o Niclas fixar lite där hemma o jag hoppas att det ska sätta igång värkarna. Men inget händer.
Jag tar en taxi till KK på torsdagsförmiddagen o ska få mitt första värkstimulerande piller.
Jag ligger i sängen hela dagen o känner hur värkarna blir starkare o starkare. Fy fan säger jag bara. Det gör ONT. Men jag har bara öppnat mig 3 cm när klockan är 8 på kvällen o då tycker barnmorskorna att jag inte ska få mer värkstimulerande utan det är bättre att jag får vila under natten så börjar vi om på fredagen istället. Det är förjävligt o jag borde ha krävt att de skulle fortsätta. Inte fan fick jag sova under natten, värkarna höll ju i! Jag låg vaken i mörkret o grät. I sängen bredvid snarkade Niclas.
Fredagsförmiddag, värkarna har avtagit helt o jag får nya piller. Jag är ensam på mitt rum o försöker fokusera o ta det lugnt.
Niclas mamma o bror dyker upp vid 5 tiden på kvällen o då kan jag fortfarande prata mig igenom värkarna. Jag andas bra genom värkarna o koncentrerar mig.
Vid 8-9 kommer ett nytt par till rummet. Då har det börjat göra riktigt ont o jag börjar få lite panik. Jag blir undersökt o är fortfarande bara öppen 3 cm. Då brister det för mig. Jag sitter på sängkanten o gråter tröstlöst. Det är precis likadant som dagen innan o jag är rädd att de ska sluta ge mig piller o avbryta det hela igen. Jag vill inte att Niclas ska gå o jag har ont o vill vara ensam i rummet. O jag vill ha ut ungen!
Barnmorskan sitter bredvid mig o erbjuder sterila kvaddlar men de ska göra ont har jag läst o de hjälper väl ändå inget. Jag vill bara föda barn! Jag säger bara att jag vill ner till förlossningen.
Hon går iväg o ringer o kommer tillbaka o säger att vi kan gå ner. Gå ner för trappor med den jävla smärtan... Jag trodde jag skulle dö. Men de tänkte väl att det var bra att jag rörde på mig.
Klockan 22 är vi nere på förlossningen. I mina papper står det att jag vid 23 är öppen 3-4 cm. Jag är helt väck. Jag försöker sova. Barnmorskan vill att jag går lite. Det vill inte jag. Ska jag kanske duscha varmt? Nej. Bada? Nej. Jag vill inte göra nånting. Allt gör ont. Jag vill bara ligga stilla o blunda. Jag får lustgas o petidin o är flummig som fan. Drömmer att jag träffar sångaren i Aerosmith, att jag åker bil med Thelma o Louise. Jag har så ont att jag knappt orkar prata med någon. Jag tittar knappt ens på Niclas. Allt är en dimma.
Plötsligt känner jag att jag är bajsnödig. Fan, tänker jag, jag måste nog bajsa men i helvete heller att jag orkar gå upp på dass. Jag bajsar hellre på mig här. Då kommer jag på att det förmodligen är krystvärkar. Min lilla unge är äntligen på väg ut på riktigt!
-Jag behöver nog krysta, säger jag till kvinnan bredvid mig.
-Då gör du det, svarar hon glatt.
Okej, tänkte jag o tog i. Nu händer det coolaste jag varit med om. Min kropp tar över fullkomligt. All smärta försvinner o jag blir till ett djur. Ett rytande djur som krystar ut hela mitt barn på en krystvärk o allt som allt på 7 minuter!
Under krystningen hinner jag flera gånger säga att jag inte vill bajsa på mig. Tanken på att Niclas ser mig bajsa lär döda hans sexlust för resten av hans liv o jag vill verkligen inte bajsa på mig.
03.47 ser Agnes ljuset från lamporna i taket.
När jag får se Agnes för första gången känns det så overkligt. Skulle det verkligen gå så fort? Det var en liten chockartad upplevelse att få upp det lilla skrynkliga knyttet på mitt bröst. Niclas sa att den blicken var obetalbar o han borde ha fotat mig.
Agnes var medtagen efter den utdragna veckan o hade dåligt blodsockervärde o skrevs in på neonatal. Det kändes helt galet att de tog mitt barn i från mig meddetsamma. Hon sov på neo, jag på BB o Niclas hemma. När allt man ville vara att få vara tillsammans.
Agnes sondmatades o hade dropp fäst i huvudet. Det såg hemskt ut.
Alla andra mammor på BB gick omkring med sina små i vagnarna o mös o jollrade. Själv fick jag släpa min trötta kropp bort till neo om jag ville mysa min unge.
Jag var nog aldrig orolig för henne. Det är trots allt ganska vanligt att barn föds med dåligt blodvärde o behöver en extra skjuts in i livet. På avdelningen låg det dessutom andra små, små bebisar som hade ett mycket mer kritiskt läge än Agnes.
Agnes var fullgången, 37+1, 3030 gram o 49 cm.
Redan på söndagen var Agnes bättre o fick sova med mig på natten o på måndageftermiddag kom Niclas o hämtade oss!
Det var min förlossningsberättelse!
Sv: Våra förlossningsberättelser!
På fredagkvällen den 6 mars kände jag en annorlunda känsla i kroppen, lite molvärk i ryggen och rastlös. Trodde det berode mest på att jag gått mkt under dagen. Vaknade sen på lördagmorgonen kl 5 men värkar regelbundet var 6e minut, gjorde inte så farligt ont men tillräckligt för att jag inte skulle kunna sova. Gick hela dagen och väntade men värkarna fortsatte att komma var 6e minut och hålla i sig ungefär 1 min. Vi gick ut och gick men inget mer hände. Ibland gjorde det mer ont, ibland mindre. Ringde förlossningen vid 18 på kvällen och bad om att få komma upp för en kontroll och kanske ngt så jag kunde få sova lite. Väl uppe på förlossningen stannade värkarna av lite, men bebisen var det full fart på, puls över 200. Barnmorskan sa att det här tar nog ett tag innan det är dags men ville göra en undersökning, till hennes förvåning var jag öppen 3 cm och tappen var helt utplånad. Hon sa att vi fick välja om vi ville stanna eller åka hem ett tag men hon trodde att under natten blir det en bebis.
Vi valde att åka hem för att äta lite och titta lite på TV. Jag bestämde att vi skulle gå hem för att försöka få lite fart. Promenaden som normalt skulle ta 15 min tog nästan 1 h men sen blev det mer fart på värkarna, kom lite oftare och började göra ordentligt ont. Vid 23 ville sambon att vi skulle åka upp igen så då gjorde vi det. Öppen 4cm när vi kom upp igen. Provade lustgas men det fungerade inte alls, gillade inte alls känslan av att vara borta.
Vid 3 så bad jag om EDA, och efter en evighet (var eg bara 30min) fick jag den. Underbart, tog inte bort värkarna helt men topparna så jag kunde vila lite. Dom tog håll på hinnorna ngn gång där tidig morgon. Vid 6 var jag helt öppen men inga krystvärkar. Vid 7 var det barnmorskebyte och den nya ville skynda på lite så hon satte in massor värkstimulerade.
Dröjde ändå till ca 12 innan jag fick krysvärkar, och sen tog det bara 25 min krysning innan Emilia var ute. Krystningen gjorde inte alls så ont som jag trodde det skulle göra. Fick sy 3 små stygn.
När Emilia kom ut hade hon svårt att andas så dom sprang iväg med henne. Hemska minuter innan dom kom tillbaka med en pigg bebis. Hon hade svalt bajsigt fostervatten som dom behövde suga bort.
51 cm lång och 3150g vägde Emilia när hon föddes 8 mars i v. 39+1.
Jag kände mig pigg direkt, men efter att ha sett kort inser jag att jag kände mig piggare än jag såg ut. Men uppe ur sängen var jag efter mindre än 30 min. Vi åkte hem på förmiddagen dagen efter.
Alla mina värkar satt i ryggen, ligga ner var hemskt men trots att jag var uppe och gick nästan konstant i 31 h tog det lång tid för Emilia att vilja komma ut. Envis liten tjej.
På fredagkvällen den 6 mars kände jag en annorlunda känsla i kroppen, lite molvärk i ryggen och rastlös. Trodde det berode mest på att jag gått mkt under dagen. Vaknade sen på lördagmorgonen kl 5 men värkar regelbundet var 6
e minut, gjorde inte så farligt ont men tillräckligt för att jag inte skulle kunna sova. Gick hela dagen och väntade men värkarna fortsatte att komma var 6e minut och hålla i sig ungefär 1 min. Vi gick ut och gick men inget mer hände. Ibland gjorde det mer ont, ibland mindre. Ringde förlossningen vid 18 på kvällen och bad om att få komma upp för en kontroll och kanske ngt så jag kunde få sova lite. Väl uppe på förlossningen stannade värkarna av lite, men bebisen var det full fart på, puls över 200. Barnmorskan sa att det här tar nog ett tag innan det är dags men ville göra en undersökning, till hennes förvåning var jag öppen 3 cm och tappen var helt utplånad. Hon sa att vi fick välja om vi ville stanna eller åka hem ett tag men hon trodde att under natten blir det en bebis. Vi valde att åka hem för att äta lite och titta lite på TV. Jag bestämde att vi skulle gå hem för att försöka få lite fart. Promenaden som normalt skulle ta 15 min tog nästan 1 h men sen blev det mer fart på värkarna, kom lite oftare och började göra ordentligt ont. Vid 23 ville sambon att vi skulle åka upp igen så då gjorde vi det. Öppen 4cm när vi kom upp igen. Provade lustgas men det fungerade inte alls, gillade inte alls känslan av att vara borta.
Vid 3 så bad jag om EDA, och efter en evighet (var eg bara 30min) fick jag den. Underbart, tog inte bort värkarna helt men topparna så jag kunde vila lite. Dom tog håll på hinnorna ngn gång där tidig morgon. Vid 6 var jag helt öppen men inga krystvärkar. Vid 7 var det barnmorskebyte och den nya ville skynda på lite så hon satte in massor värkstimulerade.
Dröjde ändå till ca 12 innan jag fick krysvärkar, och sen tog det bara 25 min krysning innan Emilia var ute. Krystningen gjorde inte alls så ont som jag trodde det skulle göra. Fick sy 3 små stygn.
När Emilia kom ut hade hon svårt att andas så dom sprang iväg med henne. Hemska minuter innan dom kom tillbaka med en pigg bebis. Hon hade svalt bajsigt fostervatten som dom behövde suga bort.
51 cm lång och 3150g vägde Emilia när hon föddes 8 mars i v. 39+1.
Jag kände mig pigg direkt, men efter att ha sett kort inser jag att jag kände mig piggare än jag såg ut
. Men uppe ur sängen var jag efter mindre än 30 min. Vi åkte hem på förmiddagen dagen efter. Alla mina värkar satt i ryggen, ligga ner var hemskt men trots att jag var uppe och gick nästan konstant i 31 h tog det lång tid för Emilia att vilja komma ut. Envis liten tjej.
Sv: Våra förlossningsberättelser!
Hoppas ni kan lasa utan prickar!
For mig borjade det med att jag gick pa toa kl 02:00 den 3:e Juli och det kandes lite konstigt som vatten forsade ut. Gick tillbaka till sangen och efter en halvtimme kandes det som en vark, men var inte riktigt saker. Kl 03:00 var jag pa toa igen, mer vatten. Vackte mannen och sa att vattnet gatt, han trodde jag skojade!. Sedan kom val varkarna varje halvtimme och var inte sa jobbiga. Framat 7-tiden gick vi upp och at frukost, duschade och tog kort pa magen. Packade klart vaskorna, ringde sjukhuset och de sa vanta till varkarna kommer med ca 5min mellanrum och 1 min langa.
Sa jag satte pa TENS apparaten och laste bocker sittandes pa gymnasitkbollen. Vid lunch sa borjade det bli varre och vi ringde sjukhuset och sa att vi kommer. Det tog ca 10 min att ga till sjukhuset (ca 500m), val dar sa satte de pa CTG och kollade mig. Jag var tvarsaker att jag var ratt oppen, men tyvarr bara 2cm!. Sa eftersom vattnet gatt sa satte de in varkstimulernade dropp, och javlar vad ont det borjade gora da! Vid 15-tiden sa tyckte jag att nu vill jag ha epiduralbedovning, gud vad skont nar den borjade varka. Vid 18-tiden hade jag oppnat mig till 6cm, men vid koll 2 timmar senare sa hade inte mycket hant. Eftersom min temp var 38.9 och bebisens hjartrytm borjade stiga sa togs beslut om kejsarsnitt.
Man rullade ivag mig till op och kl 21:04 den 3:e Juli foddes lilla Sophia Jean, 2575 kg och 45.5cm lang. De rullade ivag med henne till neonatal avdelningen och mig till uppvaket, sedan till rummet. Val dar sa berattade sjukskoterskan att Sophia inte fick komma, da hon hade lagt blodsocker varde. Min man berattade att hon var jattefin och liten. Jag var ju som ett paket, kunde inte rora ben etc. Val morgonen efter sa var det upp ur sangen, in i duschen och rullstoll till neonatal sa jag kunde se pluttfian! Inte sa trevligt med dropp och div slangar hitat och dit.
Sophia fick stanna pa neonatal till mandagen, da fick vi antligen ta henne till rummet. Vi akte hem fran sjukhuset den 8:e juli.
Nu ar Sophia 3 manader och vager 4.5kg. Foton finns pa http://www.flickr.com/photos/karinmunro/
Hoppas ni kan lasa utan prickar!
For mig borjade det med att jag gick pa toa kl 02:00 den 3:e Juli och det kandes lite konstigt som vatten forsade ut. Gick tillbaka till sangen och efter en halvtimme kandes det som en vark, men var inte riktigt saker. Kl 03:00 var jag pa toa igen, mer vatten. Vackte mannen och sa att vattnet gatt, han trodde jag skojade!. Sedan kom val varkarna varje halvtimme och var inte sa jobbiga. Framat 7-tiden gick vi upp och at frukost, duschade och tog kort pa magen. Packade klart vaskorna, ringde sjukhuset och de sa vanta till varkarna kommer med ca 5min mellanrum och 1 min langa.
Sa jag satte pa TENS apparaten och laste bocker sittandes pa gymnasitkbollen. Vid lunch sa borjade det bli varre och vi ringde sjukhuset och sa att vi kommer. Det tog ca 10 min att ga till sjukhuset (ca 500m), val dar sa satte de pa CTG och kollade mig. Jag var tvarsaker att jag var ratt oppen, men tyvarr bara 2cm!. Sa eftersom vattnet gatt sa satte de in varkstimulernade dropp, och javlar vad ont det borjade gora da! Vid 15-tiden sa tyckte jag att nu vill jag ha epiduralbedovning, gud vad skont nar den borjade varka
. Vid 18-tiden hade jag oppnat mig till 6cm, men vid koll 2 timmar senare sa hade inte mycket hant. Eftersom min temp var 38.9 och bebisens hjartrytm borjade stiga sa togs beslut om kejsarsnitt.Man rullade ivag mig till op och kl 21:04 den 3:e Juli foddes lilla Sophia Jean, 2575 kg och 45.5cm lang. De rullade ivag med henne till neonatal avdelningen och mig till uppvaket, sedan till rummet. Val dar sa berattade sjukskoterskan att Sophia inte fick komma, da hon hade lagt blodsocker varde. Min man berattade att hon var jattefin och liten. Jag var ju som ett paket, kunde inte rora ben etc. Val morgonen efter sa var det upp ur sangen, in i duschen och rullstoll till neonatal sa jag kunde se pluttfian! Inte sa trevligt med dropp och div slangar hitat och dit.
Sophia fick stanna pa neonatal till mandagen, da fick vi antligen ta henne till rummet. Vi akte hem fran sjukhuset den 8:e juli.
Nu ar Sophia 3 manader och vager 4.5kg. Foton finns pa http://www.flickr.com/photos/karinmunro/
Sv: Våra förlossningsberättelser!
Värkarna startade kl.06.30 fredagen 7 augusti. Dom var helt ok att leva med, men tiiltog i kraft och längd under kvällen. Lyckades få två timmars sömn mellan 22-00, ställde mig sen i duschen. Värkarna ökade kraftigt varje timme och kl.05.00 lördagmorgon 8 augusti blev vi inskrivna på Danderyds förlossning.
Jag var då öppen 4-5 cm. Jag hade skyhögt blodtryck och läckte protein i urinen.
Jag provade lustgas, men mådde illa och spydde. Gapade efter epidural, men dom ville ta blodprov först, var osäkra på om jag skulle få det pga havandeskapsfögiftningen (antar jag). Men det var ok och det var fantastiskt med epidural värkstimulerande dropp sattes in.
Plötsligt gick det väldigt fort och krystvärkarna satte igång kl. 12.40
Efter lite drama, där jag inte orkade krysta tillräckligt (och det gjorde ooooont) så bebisen åkte ut och in vilket gjorde att hans puls sjönk, jag lyckades slita bort infarten till droppet så värkarna avtog, blev klippt... så kom sonen ut kl.13.09 53 cm lång och 4100 g tung plötsligt blev jag jättepigg! Dock inte tillräckligt för att kliva upp. Havandeskapsförgiftning konstaterades efter fler blodprov och högt blodtryck som vägrade sjunka trots lugnande och blodtryckssänkande. Tappades på urin och fick kateter. Skickades upp på röntgen för ultraljud av mitt vänsterben som var 3 ggr större än det högra, för att kolla efter blodpropp, men det såg bra ut.
Kl 20.00 fick vi komma upp på rummet på BB. Tack och lov fick maken också plats. Jag hade aldrig klarat mig själv, eftersom jag inte var uppe och gick nåt första dygnet.
På tisdagen 11 augusti fick vi äntligen åka hem.
Värkarna startade kl.06.30 fredagen 7 augusti. Dom var helt ok att leva med, men tiiltog i kraft och längd under kvällen. Lyckades få två timmars sömn mellan 22-00, ställde mig sen i duschen. Värkarna ökade kraftigt varje timme och kl.05.00 lördagmorgon 8 augusti blev vi inskrivna på Danderyds förlossning.
Jag var då öppen 4-5 cm. Jag hade skyhögt blodtryck och läckte protein i urinen.
Jag provade lustgas, men mådde illa och spydde. Gapade efter epidural, men dom ville ta blodprov först, var osäkra på om jag skulle få det pga havandeskapsfögiftningen (antar jag). Men det var ok och det var fantastiskt med epidural
värkstimulerande dropp sattes in.Plötsligt gick det väldigt fort och krystvärkarna satte igång kl. 12.40
Efter lite drama, där jag inte orkade krysta tillräckligt (och det gjorde ooooont) så bebisen åkte ut och in vilket gjorde att hans puls sjönk, jag lyckades slita bort infarten till droppet så värkarna avtog, blev klippt... så kom sonen ut kl.13.09 53 cm lång och 4100 g tung
plötsligt blev jag jättepigg! Dock inte tillräckligt för att kliva upp. Havandeskapsförgiftning konstaterades efter fler blodprov och högt blodtryck som vägrade sjunka trots lugnande och blodtryckssänkande. Tappades på urin och fick kateter. Skickades upp på röntgen för ultraljud av mitt vänsterben som var 3 ggr större än det högra, för att kolla efter blodpropp, men det såg bra ut.Kl 20.00 fick vi komma upp på rummet på BB. Tack och lov fick maken också plats. Jag hade aldrig klarat mig själv, eftersom jag inte var uppe och gick nåt första dygnet.
På tisdagen 11 augusti fick vi äntligen åka hem.
Sv: Våra förlossningsberättelser!
Men jösses vilka långa berättelser!
Kommer garanterat bidra med en likadan om ett par månader.
Men jag kan bidra med min egen födelse. Mamma har skrivit ner den i min bebisbok.
"Den 28-4-75 åkte mamma in till förlossningen för en blödning. Och fick stanna tills nästa dag. Vid 9-tiden fick mamma blåsa upp något i näsan. Det verkade som om inget hände. men det gjorde det. Vid 12-tiden var det öppent för 4 cm. Kl 14 började krystvärkarna. Då drog de in sängen i förlossningsrummet. 14.23 föddes A-K. mamma fick ligga på en skål i två timmar. Barnmorskan klämde på magen flera ggr. Efter 6 timmar fick mamma gå upp"
Till detta vill jag tillägga att det här med smärta, det var inget som existerade under denna förlossning. Mamma som hört alla skräckhistorier om att föda barn var beredd på det värsta. Hon var som en fågelholk i tre dagar efter jag var född innan poletten trillat ner och hon faktiskt förstod att hon blivit mamma. Det hade ju bara svidit till när mitt lilla huvud skulle ut. Krystvärkar har hon aldrig kännt ens. Inte ens med mina två efterföljande syskon. Som f ö är filmade när de föds. En annan har vuxit upp med att titta på förlossningsfilmer och är kanske en smula skadad. Förlossning, det är väl inget att oroa sig över. Bara att ta i när BM säger att nu har man en krystvärk. För sånt känner man inte själv...
Nåja, om ett par månader ligger jag väl där och skriker och svär efter epidural och lustgas och att jag vill hem.
Men jösses vilka långa berättelser!
Kommer garanterat bidra med en likadan om ett par månader.
Men jag kan bidra med min egen födelse. Mamma har skrivit ner den i min bebisbok.
"Den 28-4-75 åkte mamma in till förlossningen för en blödning. Och fick stanna tills nästa dag. Vid 9-tiden fick mamma blåsa upp något i näsan. Det verkade som om inget hände. men det gjorde det. Vid 12-tiden var det öppent för 4 cm. Kl 14 började krystvärkarna. Då drog de in sängen i förlossningsrummet. 14.23 föddes A-K. mamma fick ligga på en skål i två timmar. Barnmorskan klämde på magen flera ggr. Efter 6 timmar fick mamma gå upp"
Till detta vill jag tillägga att det här med smärta, det var inget som existerade under denna förlossning. Mamma som hört alla skräckhistorier om att föda barn var beredd på det värsta. Hon var som en fågelholk i tre dagar efter jag var född innan poletten trillat ner och hon faktiskt förstod att hon blivit mamma. Det hade ju bara svidit till när mitt lilla huvud skulle ut. Krystvärkar har hon aldrig kännt ens. Inte ens med mina två efterföljande syskon. Som f ö är filmade när de föds. En annan har vuxit upp med att titta på förlossningsfilmer och är kanske en smula skadad. Förlossning, det är väl inget att oroa sig över. Bara att ta i när BM säger att nu har man en krystvärk.
För sånt känner man inte själv...Nåja, om ett par månader ligger jag väl där och skriker och svär efter epidural och lustgas och att jag vill hem.
Sv: Våra förlossningsberättelser!
KL.
Oj, har missat denna tråden helt!
Jag som startade en egen tråd
Nåja, kan väl ta med min berättelse här också.
Det började med bebisen levde rövare i magen på lördagskvällen.
Känndes ungefär som att hon försökte trycka sig ut genom sidan på mig.
På natten började jag få värkar men de var ganska oregelbundna, så jag bet ihop och ringde inte till förlossningen.
På morgonen blev det outhärdligt, så jag ringde förlossningen och de sa att jag var välkommen in.
Ringde på dörrklockan till förlossningen vid nio och fick lägga mig på en säng och mäta ctg-kurvan.
En barnmorska och en barnmorskestudent kännde hur öppen jag var: ca1,5 -2cm.
Vi fick välja om vi ville stanna kvar eller åka hem, så vi åkte hem igen.
Strax före 11.00 var jag tillbaka på förlossningen, var öppen ca 3-4 cm och då blev jag inskriven.
Jag hann vara hemma ca 45 min.
Jag fick byta till ett förlossningsrum och sätta mig i ett badkar och dricka sockerdricka.
Satt i badet i 20 minuter ungefär.
Tyckte inte att det hjälpte mot smärtan, så jag fick lägga mig i sängen och ta lustgas istället.
Värkarna gjorde fortfarande ont, men de känndes längre bort liksom.
Efter ett tag kom barnmorskan in och frågade om jag ville ha Eda och det tackade jag inte nej till (hade rejält ont just då).
Efter vad som känndes som en evighet kom en narkosläkare in som skulle sätta Eda:n.
Jag låg på sidan och andades lustgas, så jag var ganska borta och fattade inte ett skit av vad narkosläkaren sa.
Dessutom bröt han rätt kraftigt på polska.
På andra försöket satt nålen som den skulle och det känndes genast mycket bättre.
Jag skulle inte kunna tänka mig att föda utan Eda!
Vid tvåtiden blev det skiftbyte och jag fick en ny barnmorska, undersköterska och barnmorskestudent.
Sen hände inte så mycket.
Kl 16.00 började jag känna krystvärkar.
Det känndes typ som att jag ville bajsa.
Bm kollade hur öppen jag var och konstaterade att jag nu var helt öppen.
Hon tog hål på fosterhinnorna och vattnet började forsa ut, så nu blev det bråttom att lägga sig på rygg.
Jag fick lägga upp benen i såna där benstöd, typ som i en gyn-stol.
Barnmorskestudenten skulle få förlösa mig och när hon tog plats vid fotändan av sängen tröck det på så en fet stråle fostervatten sprutade rätt i ansiktet på henne.
Det känndes som om jag krystade i en evighet och det gjorde riktigt ont.
Känndes som att skita ut en jätte-ananas typ.
Sen såg jag hur bm-studenten började viska med barnmorskan och jag såg en sax därnere nånstans, men jag intalade mig själv att den var till för att klippa navelsträngen med.
Efter ett sidklipp och en rejälkrystvärk var hon ute, 20 minuter från första krystvärken.
Fick upp henne på magen och hon var inte alls sådär blodig och fettig som jag hade inbillat mig att nyfödda var.
Hon skrek ingenting, bara pep lite.
Sambon fick klä på henne medans jag blev sydd av en förlossningsläkare.
Det blev rätt många stygn.
Sen fick jag duscha av mig allt blod och fostervatten och annat mysigt.
Låg kvar i förlossningssalen tills kl 20.00, sen blev lilltjejen och jag motvilligt flyttade till bb.
Fick stanna på bb från söndag kväll till torsdag eftermiddag och p.g.a besöksförbudet fick sambon inte komma och hälsa på oss.
Mammalyckan var inte total just då...
Molly född 20/9-2009. 51 cm 3900 g:
KL.
Oj, har missat denna tråden helt!
Jag som startade en egen tråd
Nåja, kan väl ta med min berättelse här också
.Det började med bebisen levde rövare i magen på lördagskvällen.
Känndes ungefär som att hon försökte trycka sig ut genom sidan på mig.
På natten började jag få värkar men de var ganska oregelbundna, så jag bet ihop och ringde inte till förlossningen.
På morgonen blev det outhärdligt, så jag ringde förlossningen och de sa att jag var välkommen in.
Ringde på dörrklockan till förlossningen vid nio och fick lägga mig på en säng och mäta ctg-kurvan.
En barnmorska och en barnmorskestudent kännde hur öppen jag var: ca1,5 -2cm.
Vi fick välja om vi ville stanna kvar eller åka hem, så vi åkte hem igen.
Strax före 11.00 var jag tillbaka på förlossningen, var öppen ca 3-4 cm och då blev jag inskriven.
Jag hann vara hemma ca 45 min
.Jag fick byta till ett förlossningsrum och sätta mig i ett badkar och dricka sockerdricka.
Satt i badet i 20 minuter ungefär.
Tyckte inte att det hjälpte mot smärtan, så jag fick lägga mig i sängen och ta lustgas istället.
Värkarna gjorde fortfarande ont, men de känndes längre bort liksom.
Efter ett tag kom barnmorskan in och frågade om jag ville ha Eda och det tackade jag inte nej till (hade rejält ont just då).
Efter vad som känndes som en evighet kom en narkosläkare in som skulle sätta Eda:n.
Jag låg på sidan och andades lustgas, så jag var ganska borta och fattade inte ett skit av vad narkosläkaren sa.
Dessutom bröt han rätt kraftigt på polska.
På andra försöket satt nålen som den skulle och det känndes genast mycket bättre.
Jag skulle inte kunna tänka mig att föda utan Eda!
Vid tvåtiden blev det skiftbyte och jag fick en ny barnmorska, undersköterska och barnmorskestudent.
Sen hände inte så mycket.
Kl 16.00 började jag känna krystvärkar.
Det känndes typ som att jag ville bajsa.
Bm kollade hur öppen jag var och konstaterade att jag nu var helt öppen.
Hon tog hål på fosterhinnorna och vattnet började forsa ut, så nu blev det bråttom att lägga sig på rygg.
Jag fick lägga upp benen i såna där benstöd, typ som i en gyn-stol.
Barnmorskestudenten skulle få förlösa mig och när hon tog plats vid fotändan av sängen tröck det på så en fet stråle fostervatten sprutade rätt i ansiktet på henne
.Det känndes som om jag krystade i en evighet och det gjorde riktigt ont.
Känndes som att skita ut en jätte-ananas typ.
Sen såg jag hur bm-studenten började viska med barnmorskan och jag såg en sax därnere nånstans, men jag intalade mig själv att den var till för att klippa navelsträngen med
.Efter ett sidklipp och en rejälkrystvärk var hon ute, 20 minuter från första krystvärken.
Fick upp henne på magen och hon var inte alls sådär blodig och fettig som jag hade inbillat mig att nyfödda var.
Hon skrek ingenting, bara pep lite.
Sambon fick klä på henne medans jag blev sydd av en förlossningsläkare.
Det blev rätt många stygn.
Sen fick jag duscha av mig allt blod och fostervatten och annat mysigt.
Låg kvar i förlossningssalen tills kl 20.00, sen blev lilltjejen och jag motvilligt flyttade till bb.
Fick stanna på bb från söndag kväll till torsdag eftermiddag och p.g.a besöksförbudet fick sambon inte komma och hälsa på oss.
Mammalyckan var inte total just då...
Molly född 20/9-2009. 51 cm 3900 g:
Sv: Våra förlossningsberättelser!
Här kommer min berättelse, det är ingen rolig läsning så ni som är gravida och lite oroliga för just detta med
förlossningen kan ju hoppa over den
Det började den 19/9 strax innan kl 18. Låg i sängen och vilade tillsammans med sambon, kände något som jag förstod var en värk.
Den var inte jättekraftig så jag tänkte att det bara var en stark förvärk, vågade inte hoppas på att det hela var
igång och sade heller inget till sambon, tänkte att jag skulle säga till om det kom ännu en.
Nästa kom efter lite drygt 10 min, denna vart lite kraftigare. Blev själaglad och sa till sambon. Vi steg ur sängen och satte oss framför tvn ist, det kom nu värkar hela tiden var tionde minut.
När klockan var 22.30 så bestämde jag mig för att försöka sova lite, ville ju vara så utvilad som möjligt inför min stora uppgift Efter kl 23 kom värkarna med ca 7 min mellanrum, visst gjorde de ont men inget jag inte kunde uthärda. Försökte vila så gott det gick men jag hann aldrig somna emellan.
Vid 01.30 kom det värkar regelbundet vart 5min, då bad jag sambon hämta min TENS för det gjorde riktigt ont.
Kl 03 så kom det värkar mellan var 5-3min hela tiden och jag ringde in till BB..
Där sa dom att jag skulle stå ut hemma så länge jag kunde och så ville dom att jag skulle ringa in igen om ca 2h. Mellan kl 4-5 så var jag tvungen att stiga upp och vandra lite.. När jag ringde till BB igen strax efter
kl 05 så tyckte jag själv att det hade lugnat ner sig lite, värkarna hade liksom flyttat från att göra fruktansvärt ont i ryggen till att göra ont i nederdelen av magen, ut i ljumskarna. Bra tyckte dom.. vänta du hemma lite till.
Värkar hade jag hela tiden men de kom vart 5-6 min.. Sen ökade det på igen så vid 07 så kom de med 4-5min mellanrum igen
och de gjorde djävulskt ont, hade inte sovit en blund på hela natten. Åkte till BB vid 08, vi har drygt en timmes färd dit
så strax efter kl 9 var vi framme. Fick ett ctg gjort som såg bra ut.. Sa de. BM kände i mig och då vart jag bara öppen
ca 1cm.. ! BM tyckte då att vi skulle ut och gå på stan lite (för det vill man ju gärna göra i ett sådant läge)
Vi gick iaf ut en sväng.. Då kom det värkar lite hipp som happ men visst kom de. När vi hade varit ute och gått och ätit en varsin macka på fiket så gick vi upp till BB igen, nytt ctg och inte en enda värk under tiden och bara 1.5cm öppen
Samma BM som tidigare berättade då att jag har pinvärkar, onda värkar som inte gör någon nytta.
Hon tyckte att jag skulle åka hem, ta en alvedon och gå och lägga mig och sova. Jag blev då väldigt tveksam till det. Har
jag inte kunnat sova på hela natten innan pga det onda, hur tänkte hon då att jag skulle kunna sova nu? Diskuterade det hela en bra stund, jag ville inte hem men BM övertalade mig att det var det allra bästa att göra. Hon
sa att man mår bäst hemma och att det hela skulle komma igång mycket bättre osv osv (lång disskution).
Hon sa även att jag skulle få komma tillbaka på kvällen om jag nu mot förmodan inte skulle kunna sova, att jag då skulle få hjälp med detta. Åkte hem, tog två alvedon, mörkade ner sovrummet och gick och la mig.
Värkar kom det hela tiden från att jag klev upp från ctg-mätningen på BB.
Låg ett par timmar i sängen men nu gjorde det så ont när värkarna kom att jag grät.. Orkade inte ligga mer, gick upp och vandrade, vandrade och vandrade. Sambon lagade mat som jag inte kunde äta. Vandrade lite till, grät och vandrade.EfterKl 20 någongång så ringde min mor för att kolla läget, hörde på min röst att jag inte orkade mer (har haft värkar i ca 26h
nu) Mamma beordrade oss att åka in.. NU! De MÅSTE ta emot dig och hjälpa dig! Efter mycket lite protester från min sida så åkte vi in igen.. Vi var framme Ca kl 22.. minns inte riktigt. In på mottagningsrummet och vänta en stund, blodtryckoch annat kollades av en sköterska, efter en stund kom en BM in, trevlig och tyckte det var självklart att de skulle
hjälpa mig och att jag skulle få stanna även om det skulle dröja till det var dax.
Ctg:n kopplades på.. BM trodde det var dålig kontakt så jag fick vrida och vända lite på mig.. Men nej, HJ var nere på 80
under värkarna som kom tätt och hämtade sig inte, de var aldrig över 100. Det kom in en människa, en till och några till
"vi måste snitta dig och nu är det bråttom" två, tre personer drog av mig kläderna samtidigt som lika
många satte nålar överallt och medans detta skedde så rullades jag iväg.. Sambon såg livrädd ut, jag var konstigt nog
inte så rädd, tänkte hela tiden att nu fick vi iaf hjälp och nu skulle det lilla livet äntligen få komma ut..
Kom in på OP där det stod en hel folksamling (samon fick inte följa med). Minns inte så mycket mer än att jag frös så jag skakade (chock?) och
att en karl höll fam en mask och sa "nu somnar du".
Kl 22.48, 11 min efter beslut om KS var lilla Freya 3365g 49cm ute. Jag sov tyvärr så jag missade det hela. Vaknade först vid 01, frågade då sköterskan på uppvaket om mitt barn men hon visste inget. Hon skulle ringa
och höra om en stund. Då blev jag rädd.. Tankarna for. Frågade ännu en gång när sköterskan sprang förbi efter dryga halvtimmen. "jag ska gå och ringa nu" (under tiden jag sov så hade sambon fått ligga i en säng med lilla Freya på sitt bara bröst, när hon kom ut så hade hon varit totalt insmetad med mekonium så de hade fått jobb med att få henne ren) Vid kl 02 något så kom sambon och den trevliga BM med ett litet knyte. En liten flicka!
Fick hjälp med att amma henne och hon sög superbra. Jag förlorade mycket blod, och kunde inte kliva ur sängen förrän
på kvällen efter och då med hjälp av två levande stöd. Efter 4 dagar på BB så ville jag hem, orkade inte vara kvar. Hade ju
en fantastisk sambo som hjälpte mig med allt jag behövde. Allt läkte som det skulle och här sitter jag nu, mamma till
en underbar, pigg och busig liten ettåring!
Det var ingen rolig upplevelse och jag brukar säga att jag inte har fött något barn, jag har fått ett barn..
Men nu i efterhand så var det värt det! Vill inte gå igenom samma en gång till men det skulle lätt vara ett pris jag är villig att betala när jag ser vad jag fick. Pust! Detta blev ju hur långt som helst... Sorry!
Mvh
Här kommer min berättelse, det är ingen rolig läsning så ni som är gravida och lite oroliga för just detta med
förlossningen kan ju hoppa over den
Det började den 19/9 strax innan kl 18. Låg i sängen och vilade tillsammans med sambon, kände något som jag förstod var en värk.
Den var inte jättekraftig så jag tänkte att det bara var en stark förvärk, vågade inte hoppas på att det hela var
igång och sade heller inget till sambon, tänkte att jag skulle säga till om det kom ännu en.
Nästa kom efter lite drygt 10 min, denna vart lite kraftigare. Blev själaglad och sa till sambon. Vi steg ur sängen och satte oss framför tvn ist, det kom nu värkar hela tiden var tionde minut.
När klockan var 22.30 så bestämde jag mig för att försöka sova lite, ville ju vara så utvilad som möjligt inför min stora uppgift
Efter kl 23 kom värkarna med ca 7 min mellanrum, visst gjorde de ont men inget jag inte kunde uthärda. Försökte vila så gott det gick men jag hann aldrig somna emellan. Vid 01.30 kom det värkar regelbundet vart 5min, då bad jag sambon hämta min TENS för det gjorde riktigt ont.
Kl 03 så kom det värkar mellan var 5-3min hela tiden och jag ringde in till BB..
Där sa dom att jag skulle stå ut hemma så länge jag kunde och så ville dom att jag skulle ringa in igen om ca 2h. Mellan kl 4-5 så var jag tvungen att stiga upp och vandra lite.. När jag ringde till BB igen strax efter
kl 05 så tyckte jag själv att det hade lugnat ner sig lite, värkarna hade liksom flyttat från att göra fruktansvärt ont i ryggen till att göra ont i nederdelen av magen, ut i ljumskarna. Bra tyckte dom.. vänta du hemma lite till.
Värkar hade jag hela tiden men de kom vart 5-6 min.. Sen ökade det på igen så vid 07 så kom de med 4-5min mellanrum igen
och de gjorde djävulskt ont, hade inte sovit en blund på hela natten. Åkte till BB vid 08, vi har drygt en timmes färd dit
så strax efter kl 9 var vi framme. Fick ett ctg gjort som såg bra ut.. Sa de. BM kände i mig och då vart jag bara öppen
ca 1cm.. ! BM tyckte då att vi skulle ut och gå på stan lite (för det vill man ju gärna göra i ett sådant läge)
Vi gick iaf ut en sväng.. Då kom det värkar lite hipp som happ men visst kom de. När vi hade varit ute och gått och ätit en varsin macka på fiket så gick vi upp till BB igen, nytt ctg och inte en enda värk under tiden och bara 1.5cm öppen
Samma BM som tidigare berättade då att jag har pinvärkar, onda värkar som inte gör någon nytta.
Hon tyckte att jag skulle åka hem, ta en alvedon och gå och lägga mig och sova. Jag blev då väldigt tveksam till det. Har
jag inte kunnat sova på hela natten innan pga det onda, hur tänkte hon då att jag skulle kunna sova nu? Diskuterade det hela en bra stund, jag ville inte hem men BM övertalade mig att det var det allra bästa att göra. Hon
sa att man mår bäst hemma och att det hela skulle komma igång mycket bättre osv osv (lång disskution).
Hon sa även att jag skulle få komma tillbaka på kvällen om jag nu mot förmodan inte skulle kunna sova, att jag då skulle få hjälp med detta. Åkte hem, tog två alvedon, mörkade ner sovrummet och gick och la mig.
Värkar kom det hela tiden från att jag klev upp från ctg-mätningen på BB.
Låg ett par timmar i sängen men nu gjorde det så ont när värkarna kom att jag grät.. Orkade inte ligga mer, gick upp och vandrade, vandrade och vandrade. Sambon lagade mat som jag inte kunde äta. Vandrade lite till, grät och vandrade.EfterKl 20 någongång så ringde min mor för att kolla läget, hörde på min röst att jag inte orkade mer (har haft värkar i ca 26h
nu) Mamma beordrade oss att åka in.. NU! De MÅSTE ta emot dig och hjälpa dig! Efter mycket lite protester från min sida så åkte vi in igen.. Vi var framme Ca kl 22.. minns inte riktigt. In på mottagningsrummet och vänta en stund, blodtryckoch annat kollades av en sköterska, efter en stund kom en BM in, trevlig och tyckte det var självklart att de skulle
hjälpa mig och att jag skulle få stanna även om det skulle dröja till det var dax.
Ctg:n kopplades på.. BM trodde det var dålig kontakt så jag fick vrida och vända lite på mig.. Men nej, HJ var nere på 80
under värkarna som kom tätt och hämtade sig inte, de var aldrig över 100. Det kom in en människa, en till och några till
"vi måste snitta dig och nu är det bråttom" två, tre personer drog av mig kläderna samtidigt som lika
många satte nålar överallt och medans detta skedde så rullades jag iväg.. Sambon såg livrädd ut, jag var konstigt nog
inte så rädd, tänkte hela tiden att nu fick vi iaf hjälp och nu skulle det lilla livet äntligen få komma ut..
Kom in på OP där det stod en hel folksamling (samon fick inte följa med). Minns inte så mycket mer än att jag frös så jag skakade (chock?) och
att en karl höll fam en mask och sa "nu somnar du".
Kl 22.48, 11 min efter beslut om KS var lilla Freya 3365g 49cm ute. Jag sov tyvärr så jag missade det hela. Vaknade först vid 01, frågade då sköterskan på uppvaket om mitt barn men hon visste inget. Hon skulle ringa
och höra om en stund. Då blev jag rädd.. Tankarna for. Frågade ännu en gång när sköterskan sprang förbi efter dryga halvtimmen. "jag ska gå och ringa nu" (under tiden jag sov så hade sambon fått ligga i en säng med lilla Freya på sitt bara bröst, när hon kom ut så hade hon varit totalt insmetad med mekonium så de hade fått jobb med att få henne ren) Vid kl 02 något så kom sambon och den trevliga BM med ett litet knyte. En liten flicka!
Fick hjälp med att amma henne och hon sög superbra. Jag förlorade mycket blod, och kunde inte kliva ur sängen förrän
på kvällen efter och då med hjälp av två levande stöd. Efter 4 dagar på BB så ville jag hem, orkade inte vara kvar. Hade ju
en fantastisk sambo som hjälpte mig med allt jag behövde. Allt läkte som det skulle och här sitter jag nu, mamma till
en underbar, pigg och busig liten ettåring!
Det var ingen rolig upplevelse och jag brukar säga att jag inte har fött något barn, jag har fått ett barn..
Men nu i efterhand så var det värt det! Vill inte gå igenom samma en gång till men det skulle lätt vara ett pris jag är villig att betala när jag ser vad jag fick. Pust! Detta blev ju hur långt som helst... Sorry!
Mvh
Liknande trådar
- Artikel
Senast: Islandshästryttare
·
- Artikel
Dagbok
Jag tycker att jag ofta ser mina egna gamla dagbokstrådar under rubriken "Liknande trådar" under senaste inlägget i en tråd. Det gör mig...
Senast: cassiopeja
·
Senast: Myrten
·
Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
Så skyddar du hästen vid brand – en guide för hästägare
- Hästnyheter Om det går är det bra att ordna fri snabb väg till hagarna, hästar har en liten tendens att springa tillbaka in igen om man får ut dom.
- Grazing
- Svar: 8
- Visningar: 400
- Hästnyheter
-
Brände häst – nu stängs tränaren av
- Hästnyheter Den där människan är inte frisk. Ingen i hans personal har förskingrat hans hästar dom som jobbat där va väldigt mån om hans hästar. Och...
- Hoja
- Svar: 19
- Visningar: 1 403
- Hästnyheter
Allmänt, Barn, Dagbok
-
Feber i slutet av antibiotikabehandling?- Kropp & Själ Han är på Kanarieöarna nu, han berättade att han skulle åka när jag var där 😅 Hur som helst så finns det ingen möjlighet till...
- Kristall10
- Svar: 2
- Visningar: 111
- Allmänt
Hund, Katt, Andra Djur
-
Rintränings- och utställningstråd- Hundträning Brukar inte ha just snake själv eftersom det kan nypas på boxrar, men ja, halvstryp i allmänhet är så fult. Och det finns typ inga...
- Linda_A
- Svar: 604
- Visningar: 59 492
- Hund
Hästrelaterat
-
Annonsera mera VII
- Gnägg Flera av ponnyerna som de äger/har till försäljning är feta, men denna tog nog ändå priset.
- Kristall10
- Svar: 1 940
- Visningar: 254 498
- Hästmänniska
-
Ni som gått från en häst till två hästar på inackordering- Hästmänniskan Jag tog föl på mitt sto och hade 2 i tolv år innan jag fick ta bort mamman. Det var inte speciellt jobbigt. Ganska smidigt faktiskt...
- nightcrawler
- Svar: 23
- Visningar: 464
- Hästmänniska
-
Uppdateringstråd #2- Gnägg @Emuliiaa tycker jag låter minst rimligt. "Min" bonde gav mig en gång en hel 100 kgs bal gratis pga han tyckte den var för löst strängad...
- EZMK
- Svar: 59
- Visningar: 4 213
- Hästmänniska