Var men bättre förr?

[Totola]

Varning! Långt inlägg!
När jag var liten tycker jag man var mycket mer beslutsam av någon anledning, och mycket mer pedagogisk mot hästen sjukt nog.
Som när jag var ute och red på farsgubbens oinridna travare och ville lära den westernstop, trava i lugnt tempo, flytta för skänkeln, trava cavaletti m.m. (fast jag själv hade ridit ett år på ridskola eller så) och när jag fick första egna hästen för 8-9 år sen och var så himla beslutsam att lära bort diverse ovanor, lära in nya övningar osv.

Så här på lite äldre dar (är inte direkt gammal, men ändå) så känns det på något vis som att jag blivit mer bekväm, har svårare att motivera mig själv att träna grunder - ridmässigt ja, men det känns ändå jobbigare än förr-, prova nya saker bara för provandets skull, vara lika motiverad och peppad som man en gång i tiden var.

Å andra sidan kanske man har insett att det inte bara är att läsa en artikel i Hästfokus eller Hästmagazinet om hur man tränar hästen från marken och sen gå ut och känna sig som Pat Parelli själv! Fått lite mer ödmjukhet. Och fler spärrar om hur man INTE ska göra av egna erfarenheter, spärrar efter tidigare olyckor/misslyckanden, börjar tänka mer på sin egen och hästens hälsa och vågar inte alltid testa nya saker om det inte känns tillräckligt säkert, osv.

Att jag ens kom och tänka på det var i samband med att brorsdöttrarna fick rida lite på mina hästar. De två yngsta satt t o m och red själv (ca 6 och 10 år) på varmblodet, ändå vågade varken min pojkvän eller brorsan prova rida på samma häst!
DET om något måste ju vara mentalt? Lite paradoxalt att man hellre sätter upp småflickor som man borde vara rädd om än sig själv.
Förklaringen - "när man är ung så vet man inte bättre!"

De trillade inte av, de slog sig inte, hästen skenade inte. Var det då inte ungarna som hade rätt?

Så till själva frågeställningarna:
*Tycker ni det är bättre eller sämre att vara lite naiv och "vårdslös" med hälsan om det även innebär att man vågar tänja på gränser och prova på nya saker? Vart tycker ni gränsen går mellan bra/dåligt?
*Har ni tips för att motivera er till att testa nya saker med samma "självsäkerhet" och attityd (tänker på attityden att det inte gör så mycket om man misslyckas, men att man är förberedd och har en bra plan för att lyckas, envisheten att faktiskt klara det man gett sig an)?
*Att släppa kraven utan att för den skull bli slapp och inte anstränga sig?

Och så en lite mer konkret fråga - motivera sig själv att öva på det man själv och hästen i kombination har riktigt svårt för, om detta är väldigt energi-, fokus- och tidskrävande och kan ta lång tid innan man märker resultat (tid som man hade kunnat sitta och slipa på det man gör bra så inte det hinner försvinna under tiden!).

Själv känner jag nämligen att jag och hästen skulle behöva ta sisådär en månad till att varje dag öva på något "basics", hantering/kommunikation, uppsittning, flytta för tryck, uppmärksamhet/koncentration, förbättra lydigheten för hjälperna (fast det faller väl under "flytta för tryck"), träna miljöträning och att kunna lita på varandra.

MEN - mentalt sett så måste jag vara så himla fokuserad och på topp att jag ärligt talat inte skulle klara av att hålla på så under den tiden som skulle krävas! Om man tränar annat däremellan tror jag risken för att man skulle få börja om från början nästa gång är ganska stor.. Hur skulle ni gjort de trötta/ofokuserade dagarna? Låta hästen stå? (han brukar bli lite knasig av att inte bli aktiverad mer än en dag i sträck, dessutom vill jag inte tappa för mycket muskler, tjockishäst!).

Långt och snurrigt, men vore kul med en diskussion och att få höra lite erfarenheter/tips!

 

[Mtv]

Sv: Var men bättre förr?

Man kan väl vara ett mellanting? Även om man inte är totalt orädd och tar onödiga risker, kan man väl prova på saker, vara beslutsam och ödmjuk?

många av Hästarna hade det nog bättre förr, mer utevistelse och mindre bråk med dem.

Jag tror att man ska lära framtidens ryttare att våga, vara säkra och rida MED hästen. Man ska vara ödmjuk mot sin häst, de menar inte att "bråka". Men man ska våga prova på saker.


jag tycker nog att det är bättre att vara "galen", prova osv. än att vara för lat och feg. Men det är också farligt om man inte tänker påå konsekvenserna.

Jag skulle nog tolka det som att barn inte föds med rädsla. Vuxna tänker "jag kommer att ramla av", men barn tänker inte på den möjligheten i många fall.

 

[Ella_99]

Sv: Var men bättre förr?

När jag tänker efter är jag nog mer av den vårdslösa, naiva typen
Är iof bara 15 år gammal, så jag kanske mer räknas till dem som går under "barn vet inte bättre".

Men förut var jag otroligt fokuserad på dressyr, på att hästen skulle jobba rätt och att vi skulle utvecklas inom det. Men det var alltid något som inte stämde, något som inte var perfekt och jag var aldrig nöjd. Jag var också väldigt mån om min hästs hälsa. Tittade på hur muskulaturen och hullet höll sig osv.

Nu har jag istället konverterat till träning/ridning á la horsemanship. Jag är mån om min och min hästs hälsa men det som betyder mest för mig är det psykiska. Att jag och min häst samarbetar och är ett team, vilket vi inte alltid är. Iblans sker missförstånd eller tvister. Men jag försöker alltid att lösa allting på ett positivt sett, med klarspråk. Om min häst förstår eller reagerar fel försöker jag att endast klappa henne lite och sedan testa igen. Och när hon gör rätt berömmer jag, för då har hon förstått tack vare att jag varit klar och tydlig.

Sedan försöker jag variera träningen hela tiden. Jag lär henne nya saker, eller utvecklar det vi redan tränar på eller kan. Ibland blir det dock för mycket för både mig och henne, och då går vi tillbaka till grunden igen för att hitta lugnet och kommunikationen, både i ridningen och i markarbetet.

Det jag tycker är viktigast framför allt är att man har kul, och att hästen också har kul. Att båda trivs i situationen, att både människa och häst pratar samma språk och förstår varandra!
Sedan är det viktigt att utvecklas fysiskt så att träningen inte sliter, och där har jag gjort några misstag som jag ångrar. T ex att lära in stegra uppsuttet när vi inte var redo för det, men detta kommer jag i fortsättningen att vänta ett bra tag med. Om jag nu någonsin gör det med henne igen.

 

[Totola]

Sv: Var men bättre förr?

Jag skulle nog tolka det som att barn inte föds med rädsla. Vuxna tänker "jag kommer att ramla av", men barn tänker inte på den möjligheten i många fall.

Precis!
Å andra sidan lär man sig ju av erfarenhet, annars är man.. trög? För det ligger ju i vår natur och är liksom en överlevnadsfunktion!

Som att jag blir stressad varje gång jag ska ta in ett lite galet sto från hagen. Inte helt i onödan, igår så stegrade hon sig mot mig 2 gånger för att sen försöka galoppera iväg. Överlevnadsinstinkten säger - det där var dumt, inte hantera såna hästar! Vad skulle annars programmeras in i huvudet? "Äh, du överlevde ju och hästen blev inte skadad!"
Nuförtiden är jag lite reserverad varje gång jag hanterar nya hästar för att jag varit med om "galningar" ett antal gånger. För kanske 8 år sen skulle jag tagit för givet att alla hästar är snälla och lättsamma tills de bevisat motsatsen - för att de flesta hästar VAR snälla och lättsamma av de jag höll på med!

 

[Totola]

Sv: Var men bättre förr?

Det jag tycker är viktigast framför allt är att man har kul, och att hästen också har kul. Att båda trivs i situationen, att både människa och häst pratar samma språk och förstår varandra!
Sedan är det viktigt att utvecklas fysiskt så att träningen inte sliter, och där har jag gjort några misstag som jag ångrar. T ex att lära in stegra uppsuttet när vi inte var redo för det, men detta kommer jag i fortsättningen att vänta ett bra tag med. Om jag nu någonsin gör det med henne igen.

Kanske är kraven på sig själv som blir värre och värre med åren och ställer till det?
Krav som hindrar från att ha kul. Jag försöker bryta mig lös från det ibland, men så har jag en häst som inte alltid håller med om vad som är kul och istället blir stressad och ängslig om matte flänger omkring eller är lite ofokuserad - ställs ännu högre krav på mig!