Diplomaten
Trådstartare
Så har det hänt. Något som jag vet att andra varit med om, men aldrig tidigare upplevt i den omfattningen.
I fredags, runt 11.00, lastade jag in våra fem hundar i bilen. Det var dags för att ta turen till familjens favoritbadställe. Med vår fyrhjulsdrivna bil är det ca 10 min färd innan vi parkerar och går en bit in i skogen, för att slutligen nå platsen. Vi badade, hade söklekar och allmänt roade oss. Detta är alla hundarnas bästa tillhåll!
Efter ca 1½ timmes tid beger vi oss tillbaka till bilen, alla glada och nöjda. När jag ska lasta in hundarna i bilen, sticker till en början den ena unghunden av - i tumultet som plötsligt uppkom - tappar jag JRT som också sticker efter och tillslut kommer också Schäferhanen och den andra unghunden lös - drar efter de andra -på andra sidan vägen - upp i skogen. Det blir ett stort kaos med skall, brakande och och ingen som lyssnar till mina tillbakarop. Något som faktiskt sällan sker, så jag löper efter med känslan att det sker något som ska visa sig bli en tid av frustration och maktlöshet.
Jag hamnar mitt i mellan en älgko med kalv. Hundarna valsar runt i cirklar runt dem, kalven ligger en bit bort ifrån sin mor. Älgkon, blir med all rätt rädd, orolig OCH aggressiv. Jag har min älskade vandringskäpp med mig som jag fick försvara mig och hundarna med. Kon backar, ropar, lägger öronen bakåt och gör utfall mot mig men framförallt mot hundarna. Samtidigt som jag vrålar, ger kommando till hundarna att backa och ge sig av till bilen- fäktar jag för att kon ska backa så att jag får chans att samla ihop hundarna, utan att få en älg över mig eller att någon av hundarna ska bli sparkade. Situationen är så totalt uppstressad, att ingen av hundarna ger sig av tillbaka. Den lilla Pomeranianen har tack och lov återvänt till bilen. Tillslut får jag in en rejäl smäll på älgkon, hon backar men Schäferhanen springer i mellan, gör utfall mot älgmamman och på två röda sekunder är både älgkon och Schäfern Cane borta.
Samtidigt som jag ringer min sambo och skriker något osammanhängande i mobilen, sliter jag tag i två av hundarna, släpar JRT under armen, unghunden i selen - det har börjat spöregna, det är galen vegetation - de är helt uppjagade men lugnar ner sig när de inser att matte är upprörd, arg och förtvivlad. Slänger in dem i bilen och upp efter nästa unghund, som skäller och ställer kalven. Släpar ner honom och under den tiden hinner min sambo komma. Jag sitter vid bilen - mörbultad och med adrenalin till max. Trots min omgång med älgkon så inser jag att jag är tvungen till att se till att allt är ok med kalven. Och det är det, ingen av hundarna har gjort den illa. Vi backar tillbaka till bilen igen och ropar på vår Schäfer Cane. Ingen hund.
Efter ca 1 timmes tid, när vi låtit situationen lugnat sig, kommer kon äntligen tillbaka och hämtar sin lilla skärrade, lilla kalv. Fortfarande ingen Cane.
Vi kontaktar polis och jägarna i trakten. Cane har aldrig under de månader vi haft honom varit borta och vi inser att han dragit en längre bit. Dessutom oroliga för att han kan ha blivit skadad. Idag är det söndag och Cane är fortfarande borta. Vi har sökt i två dagar med bil och till fots, delat ut lappar och telefonnummer över det område han kan tänkas vara på. Två tips har kommit in under lördagen kl. 18.30 då han setts ca 1 mil iväg ifrån vårt hus. Vid liv, verkade oskadd och "tusslade" tillbaka, nosande åt vårt håll. Efter det har vi inga spår. Men, jag är glad och tacksam att han i alla fall lever!
Naturen här i Norge har jag lovordat många gånger - just nu "hatar jag den". Det är inte som hemma i svenska Värmland, där jag t.o.m. kunde sökt med hästen. Här är det tung blandat med skog, berg, fjäll, fjordar, dalar och kratrar. Jag packade min vandringsutrustning, men min norska man skakade på huvudet och förklarade lugnande att det inte ger något som helst. Han har varit med på många sökningsaktioner på människor i de här områdena. Då har de varit många, vana sökare, med rätt utrustning och dessutom sökt efter en människa.
Och jag inser för första gången i mitt liv, hur liten jag är som människa. Och naturens oerhörda kraft. Jag som är van att kunna klara av de flesta psykiska och fysiska utmaningarna jag ger mig. Nu är det bara väntans tider. Den är fasansfull ......
Cane! Kom hem!
I fredags, runt 11.00, lastade jag in våra fem hundar i bilen. Det var dags för att ta turen till familjens favoritbadställe. Med vår fyrhjulsdrivna bil är det ca 10 min färd innan vi parkerar och går en bit in i skogen, för att slutligen nå platsen. Vi badade, hade söklekar och allmänt roade oss. Detta är alla hundarnas bästa tillhåll!
Efter ca 1½ timmes tid beger vi oss tillbaka till bilen, alla glada och nöjda. När jag ska lasta in hundarna i bilen, sticker till en början den ena unghunden av - i tumultet som plötsligt uppkom - tappar jag JRT som också sticker efter och tillslut kommer också Schäferhanen och den andra unghunden lös - drar efter de andra -på andra sidan vägen - upp i skogen. Det blir ett stort kaos med skall, brakande och och ingen som lyssnar till mina tillbakarop. Något som faktiskt sällan sker, så jag löper efter med känslan att det sker något som ska visa sig bli en tid av frustration och maktlöshet.
Jag hamnar mitt i mellan en älgko med kalv. Hundarna valsar runt i cirklar runt dem, kalven ligger en bit bort ifrån sin mor. Älgkon, blir med all rätt rädd, orolig OCH aggressiv. Jag har min älskade vandringskäpp med mig som jag fick försvara mig och hundarna med. Kon backar, ropar, lägger öronen bakåt och gör utfall mot mig men framförallt mot hundarna. Samtidigt som jag vrålar, ger kommando till hundarna att backa och ge sig av till bilen- fäktar jag för att kon ska backa så att jag får chans att samla ihop hundarna, utan att få en älg över mig eller att någon av hundarna ska bli sparkade. Situationen är så totalt uppstressad, att ingen av hundarna ger sig av tillbaka. Den lilla Pomeranianen har tack och lov återvänt till bilen. Tillslut får jag in en rejäl smäll på älgkon, hon backar men Schäferhanen springer i mellan, gör utfall mot älgmamman och på två röda sekunder är både älgkon och Schäfern Cane borta.
Samtidigt som jag ringer min sambo och skriker något osammanhängande i mobilen, sliter jag tag i två av hundarna, släpar JRT under armen, unghunden i selen - det har börjat spöregna, det är galen vegetation - de är helt uppjagade men lugnar ner sig när de inser att matte är upprörd, arg och förtvivlad. Slänger in dem i bilen och upp efter nästa unghund, som skäller och ställer kalven. Släpar ner honom och under den tiden hinner min sambo komma. Jag sitter vid bilen - mörbultad och med adrenalin till max. Trots min omgång med älgkon så inser jag att jag är tvungen till att se till att allt är ok med kalven. Och det är det, ingen av hundarna har gjort den illa. Vi backar tillbaka till bilen igen och ropar på vår Schäfer Cane. Ingen hund.
Efter ca 1 timmes tid, när vi låtit situationen lugnat sig, kommer kon äntligen tillbaka och hämtar sin lilla skärrade, lilla kalv. Fortfarande ingen Cane.
Vi kontaktar polis och jägarna i trakten. Cane har aldrig under de månader vi haft honom varit borta och vi inser att han dragit en längre bit. Dessutom oroliga för att han kan ha blivit skadad. Idag är det söndag och Cane är fortfarande borta. Vi har sökt i två dagar med bil och till fots, delat ut lappar och telefonnummer över det område han kan tänkas vara på. Två tips har kommit in under lördagen kl. 18.30 då han setts ca 1 mil iväg ifrån vårt hus. Vid liv, verkade oskadd och "tusslade" tillbaka, nosande åt vårt håll. Efter det har vi inga spår. Men, jag är glad och tacksam att han i alla fall lever!
Naturen här i Norge har jag lovordat många gånger - just nu "hatar jag den". Det är inte som hemma i svenska Värmland, där jag t.o.m. kunde sökt med hästen. Här är det tung blandat med skog, berg, fjäll, fjordar, dalar och kratrar. Jag packade min vandringsutrustning, men min norska man skakade på huvudet och förklarade lugnande att det inte ger något som helst. Han har varit med på många sökningsaktioner på människor i de här områdena. Då har de varit många, vana sökare, med rätt utrustning och dessutom sökt efter en människa.
Och jag inser för första gången i mitt liv, hur liten jag är som människa. Och naturens oerhörda kraft. Jag som är van att kunna klara av de flesta psykiska och fysiska utmaningarna jag ger mig. Nu är det bara väntans tider. Den är fasansfull ......
Cane! Kom hem!
