Jag har alltid haft hanhundar, med undantag av den tik mina föräldrar tog över när jag var liten.
De "andrahundar" jag skaffat har alla varit avsammakön som den fört i husset, dvs hanar.
Med ett undantag, en korsning som genom olika krångliga vägar hamnade hos mig och hela tiden rymde och dessutom bet mig. När den bitit ordentligt tog vi bort den. Den attackerade min hane och gav sig inte fast hunden låg på rygg och visade alla tecken på undergivelse. Jag gav upp och att omplacera den var inte aktuellt, den hade vandrat i alltförmånga hem redan.
Så sammantaget har min faiblesse för hanhundar (eller snarare motvilja mot tikar
) Väglett mig och det har funkat bra.