Ozarc
Trådstartare
Jag skulle behöva hjälp i ett svårt beslut:
Jag köpte min häst (en valack på 4 år för 4 år sedan). Eftersom jag kände ägaren (min tränare) fick jag förmånen att provrida väldigt mycket innan jag bestämde mig. Jag red honom ca 2-3 gånger i veckan i ett halvår innan jag bestämde mig. Detta var min första häst och jag var 16 år. Man ska ju inte köpa en så ung häst som första häst som alla vet, men jag föll verkligen för den här hästen och han var väldigt snäll för att vara så ung hittade aldrig på något bus och var helt enkelt vad man brukar kalla en "bussig" häst. Dessutom visste jag att jag skulle få mycket hjälp med honom. Dels hade jag min mamma som har ridit hela livet och dels hade jag min tränare som också var vän till familjen.
Så jag och min mamma köpte honom till mig. Första året gick allt jättebra, vi utvecklades visserligen inte med stormsteg men visst gick det frammåt. Han bockade någon gång och jag åkte av men det var inte ofta eller speciellt allvarligt.
Så småningom ville jag köpa en egen sadel till honom, jag tog god tid på mig och efter ett år av sadelprovningar och efterforskningar köpte jag en. Man kan väl säga att det var då det hela började. Han började bli sur och ilsken när jag red, bockade, backade och rusade iväg. Det blev värre och värre tills min tränare och en kiropraktor konstaterade att han hade ont i ryggen. Under den här tiden var allt ett helvete och jag fick tvinga mig att går till stallet varje dag. Vi gjorde ett uppehåll några månader tills jag provade med padd under sadeln. Det gick bra (tack och lov) och jag tränade och red som vanligt, dock hade han vid det här laget börjat visa att han inte var den lättaste hästen. Han kunde vägra att gå åt ett håll i vägkorsningar när man red ute, när han var pigg och okoncentrerad kunde han bocka en del. Men jag kunde ju hantera honom även om han inte var så loj som han var när jag köpte honom.
I våras hamnade vi i nästa "kris" han kom på att han kunde stå på bakbenen. Detta är det absolut värsta han har haft för sig, bockningar sittar jag för det mesta kvar på, backningar är inte så farligt men stegringar kan sluta riktigt illa. Nu ställer han sig inte käpprätt upp och vi har aldrig varit nära att gå om kull men det räckte för att jag ska bli rädd. I våras betedde han sig fördjävligt i en korsning då han ville gå ett annat håll och stegrade sig och bockade på stället tills jag ramlade av och stukade foten. Jag dras fortfarande men problem i foten och har ont men har inget problem att rida. Dock är jag rädd att det ska hända något värre. Nu har jag börjat rida för en ny tränare som försöker hjälpa mig. Min förra verkade tröttna; jag fick tjata mig till privatlektioner och om han hade hyss för sig på grupplektionerna brydde hon sig inte så mycket bara han hoppade bra mellan hyssen, så jag sökte mig till den här nya.
Frågan jag börjar ställa mig nu är om jag ska behålla hästen eller om jag ska låta en riktigt duktig ryttare rida och tävla honom för att sedan sälja honom. Han har kapacitet för ganska svåra klasser har både jag och min mamma konstaterat och han är fortfarande hyffsad ung vilket nog inte gör honom alltför svårsåld till någon som är tuffare och bättre än mig. Jag känner mig otroligt misslyckad som ryttare och människa över det här, om jag bestämde mig för att sälja honom så är det ju som att ge upp och då är ju misslyckandet ett faktum. Min mamma säger att han alltid kommer att ha tendeser till istadighet, att det aldrig går att få bort utan att det handlar om att jag måste lära mig att hantera det. Det är nog sant men frågan är om jag orkar bli ifrågasatt på det här sättet i stort sett varje gång jag rider. Vad skulle ni ha gjort om ni var jag?
Jag köpte min häst (en valack på 4 år för 4 år sedan). Eftersom jag kände ägaren (min tränare) fick jag förmånen att provrida väldigt mycket innan jag bestämde mig. Jag red honom ca 2-3 gånger i veckan i ett halvår innan jag bestämde mig. Detta var min första häst och jag var 16 år. Man ska ju inte köpa en så ung häst som första häst som alla vet, men jag föll verkligen för den här hästen och han var väldigt snäll för att vara så ung hittade aldrig på något bus och var helt enkelt vad man brukar kalla en "bussig" häst. Dessutom visste jag att jag skulle få mycket hjälp med honom. Dels hade jag min mamma som har ridit hela livet och dels hade jag min tränare som också var vän till familjen.
Så jag och min mamma köpte honom till mig. Första året gick allt jättebra, vi utvecklades visserligen inte med stormsteg men visst gick det frammåt. Han bockade någon gång och jag åkte av men det var inte ofta eller speciellt allvarligt.
Så småningom ville jag köpa en egen sadel till honom, jag tog god tid på mig och efter ett år av sadelprovningar och efterforskningar köpte jag en. Man kan väl säga att det var då det hela började. Han började bli sur och ilsken när jag red, bockade, backade och rusade iväg. Det blev värre och värre tills min tränare och en kiropraktor konstaterade att han hade ont i ryggen. Under den här tiden var allt ett helvete och jag fick tvinga mig att går till stallet varje dag. Vi gjorde ett uppehåll några månader tills jag provade med padd under sadeln. Det gick bra (tack och lov) och jag tränade och red som vanligt, dock hade han vid det här laget börjat visa att han inte var den lättaste hästen. Han kunde vägra att gå åt ett håll i vägkorsningar när man red ute, när han var pigg och okoncentrerad kunde han bocka en del. Men jag kunde ju hantera honom även om han inte var så loj som han var när jag köpte honom.
I våras hamnade vi i nästa "kris" han kom på att han kunde stå på bakbenen. Detta är det absolut värsta han har haft för sig, bockningar sittar jag för det mesta kvar på, backningar är inte så farligt men stegringar kan sluta riktigt illa. Nu ställer han sig inte käpprätt upp och vi har aldrig varit nära att gå om kull men det räckte för att jag ska bli rädd. I våras betedde han sig fördjävligt i en korsning då han ville gå ett annat håll och stegrade sig och bockade på stället tills jag ramlade av och stukade foten. Jag dras fortfarande men problem i foten och har ont men har inget problem att rida. Dock är jag rädd att det ska hända något värre. Nu har jag börjat rida för en ny tränare som försöker hjälpa mig. Min förra verkade tröttna; jag fick tjata mig till privatlektioner och om han hade hyss för sig på grupplektionerna brydde hon sig inte så mycket bara han hoppade bra mellan hyssen, så jag sökte mig till den här nya.
Frågan jag börjar ställa mig nu är om jag ska behålla hästen eller om jag ska låta en riktigt duktig ryttare rida och tävla honom för att sedan sälja honom. Han har kapacitet för ganska svåra klasser har både jag och min mamma konstaterat och han är fortfarande hyffsad ung vilket nog inte gör honom alltför svårsåld till någon som är tuffare och bättre än mig. Jag känner mig otroligt misslyckad som ryttare och människa över det här, om jag bestämde mig för att sälja honom så är det ju som att ge upp och då är ju misslyckandet ett faktum. Min mamma säger att han alltid kommer att ha tendeser till istadighet, att det aldrig går att få bort utan att det handlar om att jag måste lära mig att hantera det. Det är nog sant men frågan är om jag orkar bli ifrågasatt på det här sättet i stort sett varje gång jag rider. Vad skulle ni ha gjort om ni var jag?