Vad skulle du ha skrivit om?

[mandalaki]

Detta är möjligen lite OT men - jag tänker på dagis. De senaste veckorna har förskolan debatterats igen. Tror att det var någon förälder på fb som satte igång det. Bl a läste jag någon psykolog som förklarade att de riktigt små barnen inte har nytta av socialiseringen på dagis, de har det bäst hemma osv. Och jag läste om någon studie om barn som visade förhöjda halter av stresshormonet kortisol under eftermiddagar på förskolan.

Och jag tänker att dagisdebatten kanske skulle må bra av att komma upp ur skyttegravarna. Att den slutade handla om "barn har det bäst hemma" vs "barn har det bäst på förskolan". Visst, det kanske är så att de minsta barnen kanske faktiskt skulle ha det bättre i en lugnare miljö (be mig dock inte definiera "bättre"), men vi kanske måste våga erkänna det uppenbara utan att skämmas: förskolan är helt nödvändig för att kvinnor ska kunna arbeta.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag kämpar för att lansera "kändisblyg".

Haha men kändisblyg låter ju astöntigt! Som att gå runt och säga rullbräda istället för skateboard, töntfaktor hög .

[Slut på OT]

 

[mandalaki]

Haha men kändisblyg låter ju astöntigt! Som att gå runt och säga rullbräda istället för skateboard, töntfaktor hög .

[Slut på OT]

Det är urgulligt! Ett helt nytt och dessutom svenskt ord som säger precis vad det handlar om.

 

[Raderad medlem 6459]

Det är urgulligt! Ett helt nytt och dessutom svenskt ord som säger precis vad det handlar om.

Nä, för mig indikerar kändisblyg nåt helt annat än starstruck. Hoppas det inte fastnar .

 

[bumpo]

Jag hade nog skrivit om amningshetsen och kraven på att alltid vara så jävla kär i sitt barn. Barn kan vara riktigt jobbiga och det ÄR okej att känna att nää nu ger jag upp. Du är ingen dålig förälder för det.

 

[Amha]

Detta är möjligen lite OT men - jag tänker på dagis. De senaste veckorna har förskolan debatterats igen. Tror att det var någon förälder på fb som satte igång det. Bl a läste jag någon psykolog som förklarade att de riktigt små barnen inte har nytta av socialiseringen på dagis, de har det bäst hemma osv. Och jag läste om någon studie om barn som visade förhöjda halter av stresshormonet kortisol under eftermiddagar på förskolan.

Och jag tänker att dagisdebatten kanske skulle må bra av att komma upp ur skyttegravarna. Att den slutade handla om "barn har det bäst hemma" vs "barn har det bäst på förskolan". Visst, det kanske är så att de minsta barnen kanske faktiskt skulle ha det bättre i en lugnare miljö (be mig dock inte definiera "bättre"), men vi kanske måste våga erkänna det uppenbara utan att skämmas: förskolan är helt nödvändig för att kvinnor ska kunna arbeta.

Du har en poäng. Det är tråkigt med barn som är så små att de inte kan gå och inte prata några ord på förskolan så personalen förstår. Jag är helt övertygad om att det kommer att ta ett tag innan de inte får ut något själva ifrån förskolan än då och för mig personligen känns det bättre att lämna ett barn som har lite glädje av förskola som aktivitet eller vad man ska säga. Jag tror dock inte att föräldrarna som tvingas lämna barnen där när de nyss fyllt ett tycker att det är så himla mycket roligare. Att skuldbelägga dem då blir ju jättedumt.

Alla har helt enkelt inte råd att spara dagarna och leva månader med lägstanivå. Vi som kan förstår nog inte hur bra vi har det alla gånger.

 

[mandalaki]

@Amha ja precis. Om det nu finns forskning som visar att barn blir stressade på dagis så tycker jag att vi ska ta det som att förskolan måste förbättras, snarare än att kvinnor ska gå ner på deltid så att barnen får färre timmar på dagis. Stora barngrupper, låg bemanning och många timvikarier bör vara det som behöver åtgärdas - för vi behöver faktiskt förskolan.

 

[Amha]

Ser nu hur skumt jag formulerade mig. Det är dumt att bara ändra delar av en mening. Det blir alltid fel! men jag tror att budskapet gick fram.

@mandalaki har helt rätt. Förskolan behöver bättre resurser. Personalen på den kommunala min äldsta började på verkade själva så dränerade och less på hur det såg ut. Vi pratade aldrig om det men jag hoppas för deras skull att det inte var standard i deras liv att verka så less. Nu har vi en ny där det inte alls känns jobbigt att få in vår minsting i maj (2 år i augusti). Miljön är en helt annan och de har löst stora barngrupper på ett mycket smartare sätt men att få in det i gamla rutiner på de kommunala kommer nog att ta tid. Nu är jag ot och seglar.

Åter till ämnet. En släkting, ensamstående, pratade vid ett tillfälle om att det bara är hon som läser om saker som rör barn. Psykologi, uppfostran och såna saker. Pappan brydde sig inte. Det var hon sur över. Jag känner igen det från första året. Jag var rädd för att göra fel. Pappan tyckte mer att "det löser sig". Jag var så frustrerad! Men det gick över och den gången insåg jag att han faktiskt har rätt stressen när man ska göra rätt enligt alla sabla pedagoger och psykologer orsakar sån stress. Hur klarar man det?