Vad skulle du ha skrivit om?

[Mammas]

Har bidragit till en bok, och eftersom jag inte ledsnar på ämnet tänkte jag att vi kan prata om det här med!

Texten om boken är:

Det heliga jävla moderskapet är en brutal och modig samling skamlösa berättelser om graviditeter och förlossningar, amning och flaskmatning, kroppsskador och själasår. Om verkligheten bakom den perfekta Instagrambilden och om det eviga, förbannade dömandet av morsor.

Med dessa texter vill vi få dig att glömma den där härliga mamman som alltid är så himla glad och självuppoffrande och klämmer ut ett barn med ett leende på läpparna, medan byxorna i vanlig storlek är på redan en kvart efter förlossningen. Hon är en chimär, ett ideal som orimliga normer har skapat men som få, väldigt få, orkar leva upp till.

Är det inte dags att det heliga jävla moderskapet, och alla förväntningar på det, ändrar riktning? Är det inte dags för oss att få vara världens bästa morsor men på våra egna villkor? Jo, det är fan dags. Nu.

Håll i er, för här kommer vi – och vi kommer aldrig mera skämmas!

Efterord av Stina Wollter

Om du hade varit med och bidragit med en text, vad hade du skrivit om då? Vad är det som stör dig mest i den idealiserade bilden av hur en framförallt kvinnligt kodad förälder ska leva upp till? Om du inte är kvinnligt kodad, hur är papparollen att leva upp till, vad skulle du vilja dela med dig av i ämnet?

Mest av allt vill jag ha en diskussion om all dubbelmoral som finns, alla måsten som finns och som fanimig inte går att nå, utom på bekostnad av sig själv. Men vad tycker ni?

 

[Amha]

Min äldsta är snart 4. Jag har två barn.

Jag hade skrivit om det vidriga med graviditeter. Hur mycket jag avskyr att vara gravid. Hormonerna som är helt uppåt väggarna och förvandlar mig till en riktig jävla häxa. Hur smärtsamt det är. Hur många personer som vill klappa den där magen och hur jobbigt det är att ha sex. Frågan "hur går det med magen" osv.

Detta följt av knakande relation innan man kommit i någon slags balans med första barnet. För oss tog det lång tid av olika anledningar.

Hur svårt det var att helt plötsligt stå i en annan värld. Det blev svårare att ta sig iväg, jag kände mig otroligt.. Fel i alla sammanhang när barnet var med första månaderna. Personer man mötte la fokus på barnet mer än mig och just de första månaderna har det känts så intimt. "Sitter hon och trycker?" "Somnade hon vid bröstet?" "Funkar amningen?" Medan jag såg det som ett tillfälle att vara mer än mamma när jag träffade folk. Att prata bröst, amning och huruvida ungen sitter och skiter eller ej gör att jag vill sjunka genom jorden. På riktigt.

Naturligtvis skulle jag även skriva om den där manualen som endast levereras till mor/farföräldrar. I vårt fall bara kvinnorna, jag vet inte hur det är med andra familjer.

Usch. Jag blev upprörd bara av att väcka det här till liv Det blev så mycket enklare med nr2 när man hade hanterat allt detta en gång och blivit lite mer avslappnad och bekväm i rollen som förälder. Insett att man inte behöver laga mat och ordna disken varje dag trots att det är så man "ska" göra. Det går finfint att käka fabrikat värmt i stekpannan 2 minuter.

En sak jag ibland tänker på är förskola. Nu ska vi förmodligen igång med förskola för minstingen snart och vi ska bli två arbetande föräldrar framöver. Som kvinna är det viktigt att du jobbar heltid. Inte fastnar i någon kvinnofälla och får dålig pension. Vettigt tycker jag. Förmodligen arbetar mannen i samma relation också heltid. Ja varför inte? Men så kommer barnets förskoletid. Barnet går långa dagar. Kanske inbillar jag mig detta men när barnen har långa dagar, är det inte mamman man tittar snett på?

 

[bumpo]

@Mammas är du också med i den? Min idol Vanja är ju det. Och nu du. JAG MÅSTE HA DEN!

 

[Mammas]

Kanske inbillar jag mig detta men när barnen har långa dagar, är det inte mamman man tittar snett på?

Givetvis är det det, pga skitpatriarkatet! Och det är ju en tydlig dubbelstandard, du ska jobba heltid, och korta dagar på fsk. För jobbar du inte heltid är du en dålig kvinna som inte tar sitt feministiska ansvar, och går de långa dagar är du en dålig mamma. Hämtar du ibland är du en grym pappa. Gör du inte mat från grunden är du en dålig mamma, kommer du ihåg att slänga ihop halvfabrikat är du en fab pappa.

Blir så jäkla förbannad bara jag tänker på det!!

 

[Mammas]

@Mammas är du också med i den? Min idol Vanja är ju det. Och nu du. JAG MÅSTE HA DEN!

Vanja är min idol med!

Om en söker på mitt namn på Adlibris får en en träff! Mvh starstrucked av mig själv

 

[cirkus]

Jag skulle skriva om hur jävla förbjudet det är att "lämna bort" sina barn och att en god moder inte har behov av egen tid utan de första åren ska levas i symbios med bebin. En god moder ska inte ha behov av nånting förutom sitt barn.

 

[bumpo]

Vanja är min idol med!

Om en söker på mitt namn på Adlibris får en en träff! Mvh starstrucked av mig själv

Så frikking amazing!
Mvh starstruckad som faan!

 

[mandalaki]

@Mammas @bumpo

Jag stör mig orimligt mycket på att svenska människor blir "starstrucked" - 'struck' är redan i dåtid ffs!

Det stör mig också! Strike struck struck, för bövelen.

 

[Amha]

Jag skulle skriva om hur jävla förbjudet det är att "lämna bort" sina barn och att en god moder inte har behov av egen tid utan de första åren ska levas i symbios med bebin. En god moder ska inte ha behov av nånting förutom sitt barn.

Där har jag upplevt ett problem. Vi har nämligen inte haft några direkta behov av att lämna bort barnen förrän ungefär nu. Jag tror att de var borta över natten första gången strax efter jul och då ett par nätter. Innan det hade min mamma lånat dem vid ett par tillfällen för lekland bara. Jag har verkligen full förståelse för att folk har behovet såklart. Det beror ju på hur man är, hur barnet är osv. Däremot har jag fått stå och försvara mig medan en annan förälder anser att vi behöver lämna bort barnen för vår relation, för barnens släktingars skull osv.

Det är så himla konstigt egentligen. Varför kan alla inte bara acceptera att alla är olika och har olika behov?

 

[cirkus]

Där har jag upplevt ett problem. Vi har nämligen inte haft några direkta behov av att lämna bort barnen förrän ungefär nu. Jag tror att de var borta över natten första gången strax efter jul och då ett par nätter. Innan det hade min mamma lånat dem vid ett par tillfällen för lekland bara. Jag har verkligen full förståelse för att folk har behovet såklart. Det beror ju på hur man är, hur barnet är osv. Däremot har jag fått stå och försvara mig medan en annan förälder anser att vi behöver lämna bort barnen för vår relation, för barnens släktingars skull osv.

Det är så himla konstigt egentligen. Varför kan alla inte bara acceptera att alla är olika och har olika behov?

Det är ju just det. Behovet.

För mig är det faktiskt jättekonstigt att vissa behov bara försvinner ur ens liv pang bom bara för att man får barn. För mig funkade det inte så. Jag har känt det som att en god mor HAR inte behov av att lämna bort sina barn - jag = ufo

 

[bumpo]

@Mammas @bumpo

Förlåt!

*skäms i ett hörn*

Jag vet ju att det heter starstruck men på svenska blir det ju starstruckad. Eller?

 

[Mammas]

@Mammas @bumpo

Äsch, du tycker om mig ändå!

(Men vad blir det då? Starstriked? )

 

[Mammas]

@cirkus och @Amha

Det där stör mig så mycket. Att oavsett vad du gör så misstycker folk, och när det kommer till detta tar de sig friheten att uttrycka det också. Ungefär som det här du tar upp amha, med att folk klappar en på magen som gravid. Händer ju aldrig annars! Men som gravid är det fritt fram. Och samma med föräldraskap, folk tar sig friheter att lägga sig i. Och dessutom är varje persons uppfattning så himla smal i vad som är rätt.

Jag funderar på om det beror på att gemene person älskar sina barn och vill verkligen att hen ska ha gjort sitt bästa för att barnet ska ha haft en så bra uppväxt som möjligt. Och då måste hen verkligen vara övertygad om att amning/flaskmatning/samsovning/whatevs är bäst, och hur bättre övertyga sig själv än genom att övertyga andra?

Fast finns inte lite samma tendenser när det kommer till djur? Oombedda råd osv?

 

[Blueberry]

Hur svårt det är för två föräldrar att hålla ihop som ett team utan att bli varandras fiender. Herregud vad nära skilsmässa vi var efter 1,5 år som föräldrar. Det var en riktig jävla mordorvandring tillbaka till en frisk, glad och varm relation.

Titel på kapitlet: Din partner blir en idiot

 

[BernT]

Där har jag upplevt ett problem. Vi har nämligen inte haft några direkta behov av att lämna bort barnen förrän ungefär nu. Jag tror att de var borta över natten första gången strax efter jul och då ett par nätter. Innan det hade min mamma lånat dem vid ett par tillfällen för lekland bara. Jag har verkligen full förståelse för att folk har behovet såklart. Det beror ju på hur man är, hur barnet är osv. Däremot har jag fått stå och försvara mig medan en annan förälder anser att vi behöver lämna bort barnen för vår relation, för barnens släktingars skull osv.

Det är så himla konstigt egentligen. Varför kan alla inte bara acceptera att alla är olika och har olika behov?

Vi har inte heller lämnat bort vår dotter, hon är snart 16 månader och vi har inte heller känt att det behövs. Det är lättaste gladaste ungen så vi behöver än så länge ingen paus. Har faktiskt inte mött något ifrågasättande där vad jag kan komma ihåg. Har heller inte fått någon "småbarnschock" än så jag vet inte, vi har väl fått en enkel och smidig tjej helt enkelt. Hade hon varit krävande hade vi kanske velat ha avlastning.

 

[Raderad medlem 6459]

@mandalaki @bumpo skrev ju en försvenskad variant så henne kan du ju inte rätta .

 

[Amha]

Det är ju just det. Behovet.

För mig är det faktiskt jättekonstigt att vissa behov bara försvinner ur ens liv pang bom bara för att man får barn. För mig funkade det inte så. Jag har känt det som att en god mor HAR inte behov av att lämna bort sina barn - jag = ufo

Grejen här var väl att det enda jag gjorde innan jag blev gravid var att jobba och sova. Red dagarna jag inte jobbade. Ridning gick inte att få ihop. Pappan kom hem vid 18.30 och jag hade en hel jäkla timme till stallet. Jag fick helt enkelt vänta till helgen.

Restaurangbesök var ju kanske en sak åtminstone jag kände behov av. Äldsta var så enkel så hon följde med på restaurangen. Vi lunchade ihop när han jobbade bland annat.

 

[Hyacinth]

Jag hade skrivit om förlossningsdepression och hur det känns att gå som en zombie med spädbarn.
Och om Hyperemesis, eftersom jag aldrig hade hört om det innan jag drabbades. Om normer och attityder, hur svårt det kan vara men också så oerhört givande. Jamen häpp liksom

 

[cirkus]

Grejen här var väl att det enda jag gjorde innan jag blev gravid var att jobba och sova. Red dagarna jag inte jobbade. Ridning gick inte att få ihop. Pappan kom hem vid 18.30 och jag hade en hel jäkla timme till stallet. Jag fick helt enkelt vänta till helgen.

Restaurangbesök var ju kanske en sak åtminstone jag kände behov av. Äldsta var så enkel så hon följde med på restaurangen. Vi lunchade ihop när han jobbade bland annat.

Precis - har man ett liv innan där ett barn inte gör någon större skillnad så blir ju behovet automatiskt mindre.

Vad jag mer är ute efter är de som helt slutar med allt för att de inte har behovet längre för nu har de ju inträtt i det heliga moderskapet och vill vara med sitt barn. Gärna förklarat med - man skaffar ju inte barn för att lämna till andra.

 

[mandalaki]

Förlåt!

*skäms i ett hörn*

Jag vet ju att det heter starstruck men på svenska blir det ju starstruckad. Eller?

Nä. Jag kämpar för att lansera "kändisblyg". Men eftersom ingen bryr sig om vad jag säger kan jag acceptera starstruck.

Äsch, du tycker om mig ändå!

(Men vad blir det då? Starstriked? )

Men det stod ju. Strike struck struck. Struck är böjningen av strike. Alltså Jag blev starstruck.

OM jag gör! Jag nätälskar dig.

@mandalaki @bumpo skrev ju en försvenskad variant så henne kan du ju inte rätta .

Watch me