Vad ska jag göra?

Trigger varning om att göra dumma saker mot sigsjälv och sånt
Vill skriva en ny dagboks tråd om dethär för jag vill fråga en sak som kanske är bättre i en egen tråd liksom.
Men ja som kanske iallafall vissa har läst så gjorde jag en väldigt dålig sak igår när jag var hemma. Jag vill inte berätta för mycket liksom men kan säga bara att jag fick i mig nånting som kan vara jätte farligt. Och sen blev jag ändå rädd och skrev till pappa så blev jätte stor grej med akuten och allt och behövde ha några mät saker som hade koll på pulsen och syre sättning och såna saker och ta massa prover. Så JA det var jätte dumt och blev väldigt allvarligt eller hur man ska säga.
Men saken är egentligen så är det inte att jag VILL dö. Utan att ALLT blir fel helatiden och jag gör alla besvikna och miss nöjda och ledsna och allt sånt.
Och nu efter detdär så känns det som jag har förstört typ all bra kontakt med pappa också och att mamma ALDRIG kommer gå med på att jag får komma hem.
Och det enda jag INTE vill är vara kvar på bup.
Men ja okej dom frågorna eller så som jag ville skriva.
Så först så bara om nån har NÅT tips ALLS om nånting som jag kan göra som liksom inte är bara börja göra allting perfekt eller var ärlig helatiden och säg allt. Utan sånt som ändå GÅR om nån fattar.
Och sen en sak som pappa sa som dom har pratat lite om att det typ enda andra som finns är behandlings hem. Och JAG har hört ganska mycket dåligt om det och tycker det verkar jätte läskigt men tänkte iallafall fråga OM nån här vet nåt om sånt?
Sista så är inte en fråga men vill bara visa denhär bilden som jag gjorde igår och la upp sen igår också men jag tog bort den sen för resten av det inlägget var jätte dumt. Men vill bara visa hur allt känns ifall det är nån nytta liksom.

 

[LiviaFilippa]

Jättejobbigt att känna så, både gällande din mamma och med livet, men just gällande din mamma håller jag med flera andra. Jag tror inte alls din mamma vill bli av med dig, tvärtom så tror jag att hon vill ditt bästa, sen har ni inte samma syn på vad som är ditt bästa, men det är inte samma sak som att hon inte älskar dig

Kram på dig Emma, hoppas du snart mår bättre

Om det skulle vara att hon vill mitt bästa och att andra vill det så kanske dom skulle lyssna på mig vad JAG vill och varför OCH inte bara bestämma att det inte går helt utan andledning.
Och sen det om hon älskar mig så först så visar hon det väldigt konstigt isåfall och för det andra så spelar det ingen roll om hon gör det för för mig känns det ändå som hon har valt att hon inte vill ha mig och då vill inte jag ha nånting att göra med henne iallafall.

 

[sorbifolia]

Om det skulle vara att hon vill mitt bästa och att andra vill det så kanske dom skulle lyssna på mig vad JAG vill och varför OCH inte bara bestämma att det inte går helt utan andledning.
Och sen det om hon älskar mig så först så visar hon det väldigt konstigt isåfall och för det andra så spelar det ingen roll om hon gör det för för mig känns det ändå som hon har valt att hon inte vill ha mig och då vill inte jag ha nånting att göra med henne iallafall.

Förstår att du är arg och besviken. Och det är helt okej, du är 15 år nu och du vill givetvis bestämma över dig själv. Medan dina föräldrar inte håller med och inte låter dig bestämma.
Det kan vara svårt att hitta rätt balans mellan att lyssna och respektera vad en ungdom som dig vill, och samtidigt som föräldrar göra vad man själv tror är bäst.

Nu tror ju inte vi andra vuxna att hon valt bort dig eller vill bli av med dig, men jag är helt med på att det känns så från din sida. Och jag tycker absolut du får vara arg och inte vilja ha att göra med henne. Nu som du ändå har såpass få saker du får styra över i ditt liv, så kan du åtminstonde få välja hurvida du vill spendera tid med dina föräldrar eller inte, kan jag tycka.

Det är jobbigt när ens föräldrar inte förstår en, eller litar på en, men det är tyvärr något de flesta upplever i tonåren. Jag har aldrig varit särskilt nära mina föräldrar, eller kunnat prata med dom om allvarliga saker. Som tur är har jag numera vänner jag kan prata med om allting, men innan jag hittade dom var det svårt och ensamt i perioder. Och gissar att det är så för dig nu.

 

[tuaphua]

Fast mamma sa att det inte funkar att jag är hemma och att hon tror att behandlings hem kan vara bra. Så det är ju väldigt tydligt att hon vill typ få bort mig. Men alltså jag fattar att hon vill det så menar inte att det är konstigt men man kan ju inte säga att hon inte vill slippa mig då iallafall. För jag har också sagt att jag inte vill det.
Men det spelar ju ingen roll vad jag vill utan om den soc personen som bestämmer tycker att jag ska bo på nåt behandlings hem så blir det väl så. Men jag fattar inte varför det skulle hjälpa mera så tror ändå inte det är nån hjälp utan mest typ ett straff för jag bara miss lyckas. Så mamma säger nej om att jag inte får vara hemma och jag har sagt att enda jag vill är komma bort från bup och då vill väl inte dom ha mig kvar heller. Så så finns det ju inte så många andra val heller.
Men somsagt jag vill verkligen inte vara på nåt behandlings hem och jag är inte en sån som bor på sånt. För jag har kollat upp det lite och läst och så och dom flesta som är på behandlings hem verkar vara typ att dom dricker alkohol och har dåliga kompisar och gör prostition och massa såna saker OCH kanske att dom har självskade beteende eller ätstörning eller nåt också. Men ändå som det verkar så är det massa saker som jag ALDRIG har gjort och aldrig kommer göra. Och skulle inte kunna träffa O eller hundarna som är dom enda som betyder nåt liksom. Och skulle vara bara vuxna som jag inte känner och inte kan lita på ALLS så jag skulle säkert inte kunna säga nånting eller göra nånting. Så är skit rädd för det men som det verkar så har jag ju inget val heller ifall soc bestämmer att jag ska till ett sånt.

Jag förstår att det känns hemskt att inte få komma hem när du vill det. Och att behöva bo på BUP eller behandlingshem när du bara vill hem. Det måste vara jättejobbigt! Förstår om du tycker de sviker dig, är arg, ledsen etc.

Men jag tror att just för att dina föräldrar älskar dig så mycket och att du mår så himla dåligt så vågar de inte ha på sitt samvete att du gör illa dig själv eller tar livet av dig hemma. De har ju ingen vårdutbildning eller lång erfarenhet av att ta hand om och behandla unga tjejer som försöker ta livet av sig och mår jättedåligt. Jag tror de inte vet vad de ska göra för att du ska må bättre och därför tror att det vore tryggare och bättre för dig på BUP eller behandlingshem där personalen har utbildning, kunskap och vana av tjejer som mår som du.
Det finns massvis med olika typer av behandlingshem. Vissa är inriktade på tjejer som har anorexi eller mår psykiskt dåligt. Det är alltså inte bara hem med inriktning på missbruk, kriminalitet etc. Det finns hem som har såna tjejer som du bara.
Sen fattar jag att det är läskigt iaf! Och att du inte vill!

Jag tror dina föräldrar är fullkomligt livrädda för att förlora dig! Och de kan inte tillräckligt för att själva vårda dig när du mår så här dåligt. De kan råka göra saker som triggar dig, de kan missa om du försöker skada dig/ta livet av dig/rymma etc. Och det skulle knäcka dem totalt.
Jag är övertygad över att det är därför din mamma inte vågar ha dig hemma. Hon kanske har lite svårare att läsa dig, förstå dig etc än din pappa. Och då blir hon ännu mer rädd för vad som kan hända. Men det är just för att hon älskar dig så mycket som hon blir fullkomligt livrädd av tanken på att något hemskt sker om du är hemma.
Sen förstår jag att du är jätteledsen, besviken, sårad, bortvald etc av att du inte får komma hem. Och det är självklart att du måste få känna det.
För oss alla människor är att bli bortvald, utesluten, ivägskickad etc något som triggar djupa instinkter i att om man blir övergiven så får man svårt att överleva. När min förälder valde att bryta vår relation så gick jag i terapi och fick lära mig hantera att bli övergiven. Det är en jättestark känsla som sitter så djupt i oss alla, att man inte klarar att bli övergiven. Men din mamma finns där och gör det här för att rädda dig, för att du är det viktigaste de har. Hon vet inget annat sätt. Och om läkare och soc tycker samma så får man nog tyvärr inse att det är medicinskt bäst för dig att bo på BUP eller vårdhem tills du är mer stabil. Även om det känns helt fruktansvärt, orättvist etc. För det ÄR orättvist att en ung tjej ska behöva må så dåligt!
Det är inte för att straffa dig. Tvärtom är det för att rädda dig. Och du behöver nog lite mer tid för att ta dig igenom din sjukdom och de orättvisa saker du drabbats av. När du är redo är nog ingen gladare än dina föräldrar över att få hem sin älskade tjej!

 

[LiviaFilippa]

Jag vet inte hur jag ska förklara. Men det mesta har BARA blivit sämre efter jag blev in lagd på bup. Så fattar inte varför dom tror att det skulle bli bättre om dom bestämmer att jag ska bo på behandlings hem. Utan det skulle ändå inte bli bättre så skulle jag bo där föralltid då eller?
För som jag har sett så även ifall man kanske först får att man ska vara där ett halv år så ändrar dom ofta det så man är där längre. Så verkar som många är på behandlings hem typ ett två ÅR.
Plus att när jag har kollat på olika på youtube som har bott på såna så har dom typ rymt och själv skadat och massa såna saker när dom har varit där. Och isåfall skulle jag bara ta själv mord där så fort jag kunde. Men det är väl det dom vill sålänge jag inte gör det hemma. Eller dom bryr sig inte iallafall.
Och om dom bestämmer att jag ska bo på behandlings hem så kan dom ju sälja O direkt iallafall. Eller mamma kanske vill ha han själv också.