Vad ska jag göra? :/

[millifjoris]

Sv: Vad ska jag göra? :/

Jag har suttit och kollat på ett par olika jobbannonser men inte fått tummen ur och sökt. Såg dock ett par annonser för Astra Zeneca och det vore faktiskt något för mig. Ska knåpa ihop ett personligt brev imorgon, CV har jag redan ett som verkar fungera då Randstad trots allt hörde av sig dagen efter jag skickat in det Satsar på att skriva ett personligt brev för varje tjänst jag söker och inte bara ett standardbrev till alla. Jag tror att det kan göra viss skillnad

Usch vilket horribelt arbete! :O Förstår inte hur du stod ut i en månad ens.. Skulle tro att de har rätt hög omsättning på personal på ett sådant ställe?

Jo, jag får väl försöka se det positivt. Även om det hade varit ruggigt mysigt att jobba på samma företag som sambon och samma tider dessutom. Förvisso inte ens i närheten av varandra, men ändå!
Jag önskar jag kunde ha min sambos syn på saker och ting. Han skiter i vad folk tycker och tänker om honom. Han är som han är och om någon inte gillar det så ja, synd för dem! Jag bryr mig alldeles för mycket..

 

[millifjoris]

Sv: Vad ska jag göra? :/

Jag försöker intala mig själv av det nog inte är så illa ändå. Att jag inte mår SÅ dåligt. Men så kommer de där jobbiga dagarna då jag bara gråter för allt och inget. Ibland känns det som om det mesta är emot mig, ja. Jag vågar hoppas på något och sedan går det inte vägen och jag känner att "nej, det var väl klart som fan att det inte skulle bli bra den här gången heller".

Ett nytt jobb skulle absolut göra under. Framförallt om det var bättre lön. Pengar är inte allt, jag vet, men det gör mycket att känna att man kan unna sig något utan att behöva oroa sig över hur mycket man har kvar. Det jag helst vill kunna göra är att spara ihop till den där resan i höst och få uppleva Hong Kong.
Jag har funderat på att gå till en läkare och diskutera möjligheterna för sjukskrivning. Det är onekligen inte hälsosamt att ha sådana katastroftankar, eller negativa tankar om sig själv för den delen.

Min sambo förstår väl egentligen. Han vet mycket väl men han är så övertygad om att alla kan, precis som honom, "rycka upp sig". Han förstår inte hur jobbigt det kan vara för mig att resa mig från datorn och städa. Hur jag kan gråta så mycket. Varför jag inte kan ta åt mig av komplimanger etc. etc. etc. Listan är lång. Han tror inte på det där med depression riktigt för HAN kunde komma ur det lätt. Att alla andra inte är lika starka, det förstår han inte verkar det som.
Jag ska nog sätta mig ner och prata med honom igen och be om stöd. Han är verkligen underbar på så många vis men känslor och sådant är inte hans starka sida.

En buketräff har jag funderat på att gå på, faktiskt! Det känns både läskigt och spännande på samma gång men så länge inte bukemaffian dyker upp överlever jag nog

 

[Killaloe]

Sv: Vad ska jag göra? :/

Jag beklagar verkligen att du mår dåligt, det är verkligen inte meningen att en ska behöva må så.

I det stora håller jag med Lillelorden, prio ett borde vara avtröska hjälp och försöka må bättre och ta den hjälpen du kan få. Risken med att hela tiden använda sig av "om bara" som lösningsmodell på sitt mående brukar snarare trigga igång en negativ spiral. För även om det kanske blir bättre ett tag, så verkar det ju fortfarande som att du skulle må bättre av att jobba med dig själv och dina känslor/tankar och hantering av dessa.

Sen vill jag även säga att om din sambo har den inställningen att det "bara är att rycka upp sig för det kunde minsann han göra", så förstår han inte alls. Han utgår från sig själv och sätter sig inte in i hur du mår utan tror att han är normen och det är inte samma sak som att förstå.

 

[Lillelorden]

Sv: Vad ska jag göra? :/

Jag tror att det är det absolut sämsta du kan göra! Att bagatellisera sitt eget mående slutar ofta bara med att man mår ännu sämre. Det är okej att vara ledsen, det är okej att må dåligt. Det är okej att inte klara upp saker på egen hand utan att behöva hjälp. Kanske behöver du väldigt lite hjälp av vården, men att ta dig iväg och faktiskt söka den lilla hjälpen kan bli ett enormt steg för dig i din väg mot ett bättre mående och roligare liv. Du får stöttning och verktyg att jobba med av samtalskontakten, om du kan få en sådan, och mentalt blir det ett jättekliv för dig eftersom du vet att du tagit tag i saken och är på väg mot bättring.

Din sambo behöver - om du ursäktar - en åthutning. Att utgå ifrån sig själv och se ner på dig för att du inte är som han är fult! Alla människor är olika, alla hanterar känslor på olika sätt. En del människor är sådana att de kan se saker väldigt rationellt och är inte lika påverkade av känslor, andra styrs nästan helt av känslor. Du mår definitivt inte bättre av att han säger åt dig att rycka upp dig, aldrig i livet. Det bidrar mer troligt till att du känner dig ännu sämre för att du inte kan = du mår ännu sämre. Han är säkert en jättefin människa på många sätt, men han behöver inse att ni är olika och att du behöver hans stöd för att ta dig ur det här.

Ett nytt jobb och/eller mer pengar kommer inte att lösa problemet. Jag tror absolut att du behöver komma ifrån jobbet du har nu eftersom det en jättejobbig situation ovanpå allt annat, men jag är ganska säker på att du har andra, djupare problem som inte kommer att lösas det. Speciellt eftersom du skriver att måendet varit svajigt under flera år, och jag antar att du inte varit på det jobbet hela den tiden?

 

[millifjoris]

Sv: Vad ska jag göra? :/

Nej det är väl inte så bra. Jag tror jag gör det just p.g.a att jag mår så bra vissa dagar och känner mig allmänt lycklig, vilket då får mig att tro att det nog inte är så illa. Men så kommer en jobbig dag och jag inser att jag nog behöver hjälp egentligen.
Jag sökte till en onlinestudie om mild depression, kom med, orkade 2 veckor och sedan har jag bara ignorerat alla mail och fått asdåligt samvete av det. Inte jättebra direkt. Jag tror helt enkelt att jag behöver hjälp i fysisk form, inte på en datorskärm med någon osynlig människa som ska förstå hur jag mår och få mig att bli bättre genom KBT.
Jag funderar på att ringa till min husläkare och tala med henne om vad som går att göra.

Min sambos svaga sida är känslor och det har han sagt. När han så fint frågade mig vad jag skulle säga om han ville ge mig en ring såg jag honom gråta för andra gången någonsin. Då frågade han även "kan du stå ut med mig trots mina brister? trots att jag inte visar känslor?". Och jo, det kan jag. För han är så fin på så många andra sätt.
Jag vet inte varför han vägrar förstå hur jobbigt det är för mig att göra vissa saker. Varför jag mår som jag mår trots att jag har honom. Varför jag inte kan må bra med mig själv trots att han påminner mig om hur vacker jag är. Jag kan förstå att han tröttnar på att försöka om jag aldrig gör framsteg. Han står ut med mycket bitterhet och känslor från mitt håll.
Han är en mycket rationell människa och han har en förmåga att kunna stänga av helt om han så behöver. Jag är extremt känslostyrd och kan för allt i världen inte hjälpa att tårarna rinner trots att jag försöker.
Jag ska prata med honom nu någon dag och be honom om hjälp med allt. Jag behöver känslomässigt stöd på ett annat sätt än vad han kunnat ge hittills. Problemet är väl att han inte heller mår så jättebra innerst inne heller men han stänger inne allt och låtsas som ingenting istället.

Det skulle inte lösa allt men det skulle lösa mycket. Jag tror att jobbet i dagsläget är det sista lilla som knuffar mig över kanten och tar all energi. Självklart finns det djupare problem som måste jobbas med, absolut.
Jag har varit här i lite över ett år nu. Jobbade ett par månader här innan också men då valde jag att sluta just p.g.a ägaren och hans beteende. Tyvärr hittade jag inget nytt jobb och valde att gå tillbaka med andra uppgifter, vilket fungerade utmärkt tills dess att han började lägga sig i allt igen..