Vad ska jag göra? :/

[millifjoris]

Hej,

Vill börja med att säga att jag vet att det finns folk som har det 1000 gånger värre, folk som inte har jobb, har allvarliga diagnoser etc. Jag vet att mina problem är en fis i rymden, men snälla hjälp?

Vet inte ens hur jag ska börja. Det har liksom blivit lite mycket nu på senaste.

Jag har mått dålig i flera år. Det går väldigt upp och ned och vissa dagar mår jag kanon medan jag andra dagar bara gråter och vill stanna i sängen. Jag mår dåligt över min kropp, mitt utseende, mina prestationer. Jag är ingen. Jag kan inget. Jag gör fel. Jag är dålig.

Jag sitter på ett jobb där jag vantrivs å det grövsta. Jag drar mig i det längsta för att sätta mig på bussen och åka dit. När jag väl är där sitter jag mest och glor på datorn, jag kan liksom inte prestera så som jag kunde förr och det är oerhört jobbigt att känna att allt bara är fel hela tiden. Så fort ett nytt mail dyker upp blir jag nervös och ängslig och undrar vad det är som är fel den här gången.
Varför? För att ägaren till företaget är en man som skulle gå över lik (sin personals lik..) för att komma dit han vill. Vi, personalen, är utbytbara. Värdelösa. Ej förtjänta av ett enda vänligt ord. Det är ett litet företag och han är ofta i våra lokaler och röjer runt som en virvelvind.
Han visar NOLL respekt för anställdas saker (tar både ditten och datten från folks skrivbord..) och struntar blanka fan i allt och alla. Han kritiserar (inte konstruktivt) och har, på fullaste allvar, påstått att jag har en bokstavskombination bara för att jag ansåg att det var lite jobbigt när min förra chef som suttit bredvid mig varje dag i ett år helt plötsligt bara var borta för att de valt att omorganisera (han försvann alltså utan förvarning på en dag). "Var det lite jobbigt för din bokstavskombination eller?!"...

Som om inte detta vore nog förlorade vi vår hund precis innan jul. Detta tärde extremt mycket på mitt psyke. Min älskade skrutthund ska ju vara där.. och nu är hon inte det längre.
Jag gråter fortfarande över det ibland och får då bara höra "Jag förstår inte ens varför du tänker på det. Alltså.. nej jag ska inte ens säga något..." från min sambo. Han tycker att jag är en "tönt" och lite mesig som gråter så mycket som jag gör. Och ja, jag gråter mycket. Jag är extremt känslig och knäcker ihop för det mesta. Han stör sig på det men jag är inte lika stark som han är helt enkelt

Jag har nu suttit och hoppats på att få ett jobb jag sökt. Var inne på intervju och fick gå vidare i rekryteringen och göra hälsokontroll. Allt gick kanon. Men så skulle de dra ner tempot på produktionen och flytta om bland personalen, så inga utomstående behövs.
Detta kom som ett sista slag i magen och jag bara bröt ihop totalt på kontoret. Ren tur att jag sitter ensam så att ingen ser.
Det här jobbet hade inneburit en framtid för mig. En möjlighet att resa med till Hong Kong med min sambo i höst. En chans att börja spara. En chans att röja upp hemma och inreda, organisera och dona. Men nej. Klart att det inte skulle bli så. Och likt förbannat har jag vågat gå och hoppas = Smällen blir ännu hårdare.

Det enda jag gör om dagarna är att sitta vid datorn på jobbet och sedan vid datorn igen när jag väl kommer hem. Mitt liv är min dator, som min sambo sa en gång. Och han har rätt, så rätt, men den har varit min bästa vän i så många år. Hur ska jag, som är hyfsat introvert, kunna släppa den och gå ut och vara "normal"? Vem vill umgås med en bitterfitta som hatar världen?

Jag har dessutom extremt katastroftänk, vilket är oerhört jobbigt. T.ex. när min sambo hade bytt skiftschema och jobbade senare än vanligt, och alltså inte kom hem i "rätt" tid, var jag övertygad om att han låg överkörd vid vägkanten eftersom att han inte svarade på sin telefon. Jag var på väg ut i spöregnet och mörkret för att leta efter honom. Hans telefon hade bara dött och han hade glömt att säga hur länge han jobbade..
Jag stressar upp mig själv och tänker på alla hemska saker som kan ha hänt. Jag är så fruktansvärt rädd att förlora de jag älskar att det blir såhär..

Så vad i hela fridens namn ska jag göra? Jag sitter och letar jobb men jag vet inte hur länge jag kan stå ut på mitt nuvarande. Jag vill så desperat bort härifrån. Hur ska jag kunna släppa tryggheten vid datorn? Och hur ska jag kunna intala mig själv att jag faktiskt kan. Att jag är bra på något?
Min sambo anser: Ryck upp dig. Det är bara att göra. Ändra ditt tankesätt och programmera om den person du varit i alla dessa år. Det är lika lätt som att sluta snusa/röka.
Snälla, älskade, vise Buke. Ge mig råd.

 

[Jossan_92]

Sv: Vad ska jag göra? :/

Du har inte funderat på att kanske ta tjänstledigt ett halvår el likn för att plugga samtidigt som du letar andra jobb? Så får du en liten andningspaus samtidigt som du inte bara går hemma

 

[millifjoris]

Sv: Vad ska jag göra? :/

Har inte råd att inte arbeta Min sambo betalade ALLT för mig under all den tid jag var arbetslös. Han ska aldrig behöva göra det igen. Jag vet heller inte vad jag skulle vilja plugga till så även om det vore kul att få gå i skolan igen så.. ja.. det går ju inte :/ Annars var det ett väldigt bra råd

 

[Jossan_92]

Sv: Vad ska jag göra? :/

Även om du läser fristående kurser så har du ju rätt till CSN så helt utan pengar blir du ju inte, det blir bara lite mindre än vanligt Jag fixar i nuläget att dela en tvåa med sambon, ha bil(dyyr försäkring på den..), äta helt okej mat m.m utan att vara tokruinerad

Tänk inte att du ska läsa ett helt program utan kolla vad universitet/högskolor i närheten har för fristående kurser, kan vara en psykologikurs, ekonomi, fysik, vad som helst! Det kan ju också vara en väg för att få ett nytt jobb, det där som gör att du sticker ut bland de som söker jobbet

 

[millifjoris]

Sv: Vad ska jag göra? :/

Ska nog ta och kolla lite mer på det! Har funderat på att läsa till konditor eller något sådant.. Men det finns så många saker som verkar roliga att läsa så det är svårt att välja
Det jag är rädd för är att jag ska börja plugga, få skulder hos CSN och sedan kollapsa och inte orka plugga klart. Då var ju allt helt i onödan :/

 

[Turali]

Sv: Vad ska jag göra? :/

Jag vill bara skriva att jag till viss del kan känna igen mig i det du skriver och hoppas att det snart kommer att bli bättre!

Jag hade också ett jobb jag vantrivdes enormt på, söndagarna var en enda stor klump i magen när jag visste att jag skulle dit igen på måndagsmorgonen. Min chef var "passive aggressive" och sa inte särskilt många stärkande ord under det 1,5 året jag var där. Vill önska dig lycka till i ditt jobbsökande och sluta inte kämpa! Håller tummarna för att du kan komma därifrån så fort som möjligt.

Jag beklagar att ni blev tvungna att ta bort er hund innan jul
Sorg tar olika lång tid att bearbeta och det är tråkigt att din sambo inte har förståelse för det. Tycker du ska sörja hunden i din takt och gråta så mycket du behöver. Det känns bättre att släppa ut känslorna än att hålla dem inne.

Angående att komma bort från datorn, kan inte du ensam eller tillsammans med sambon gå någon kurs? Utmärkt tillfälle att träffa nya människor med samma intresse. Eller kan du låna någons hund att gå ut med ibland? Tycker hundpromenader är ett bra sätt att rensa hjärnan och en chans att prata med nya människor.
Se om det händer något intressant i din stad/närområdet på helgen, också ett bra sätt att komma hemifrån ett par timmar och se någonting nytt.

Har du satt dig ned tillsammans med din sambo och pratat om hur du mår och hur du fungerar? Vad säger han? Får du något stöd alls?
Har du någon annan du kan prata med, vänner eller familj? I hårda tider är det guld att ha någon i närheten som man kan prata om sina bekymmer med.

Och nej, det går inte att ändra på sig eller sitt tankesätt över en natt - sådant tar tid. Man får ta små steg i taget och låta det ta tid.

 

[millifjoris]

Sv: Vad ska jag göra? :/

Tack för de stärkande orden!

Han stör sig väl mest på att jag gråter för allt och ingenting. Jämt. Har jag en dålig dag kan jag bara börja storgrina helt plötsligt för att jag känner att jag inte orkar mer. Efter 3 år är han väl lite trött på att ha en sambo som inte går att få glad igen hur lätt som helst.

Egentligen har vi en gemensam hobby, airsoft, men det är lite lågsäsong just nu. Problemet där är väl egentligen att vi absolut inte ska spela med varandra.. Jag känner mig överkörd av honom och han tycker jag måste tro på mig själv mer. Han är nog inte ett dugg intresserad av att gå på någon kurs heller, tyvärr.
Om jag kände någon i närheten som hade hund hade jag jättegärna gjort det men tyvärr känner jag nästan inga alls där jag bor. Har väldigt svårt för att ta kontakt med folk, vilket är ett stort hinder :/
Det som händer i Södertälje är krogslagsmål och sirener. Typ. Tyvärr fungerar jag inte "på krogen" som vanligt folk utan jag sitter i ett hörn som en antilop i storstan. Livrädd alltså. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv i sådana situationer så jag sitter still och hoppas att folk inte ska upptäcka mig Efter att ha spenderat hela tonåren framför en skärm och inte festandes som så många andra ungdomar är jag lite missanpassad och "awkward".

Jag har försökt prata med honom. Jag försöker verkligen förklara hur horribelt jag mår men han tycker fortfarande "ryck upp dig". Han har haft en riktigt jävlig uppväxt och även varit deprimerad men han gjorde just det. Ryckte upp sig. Han anser att alla bör kunna det.. men alla är inte som honom. Han stöttar mig så mycket han orkar men jag förstår att han tröttnar när jag bara säger emot. "Du är jätteduktig" "Nej jag bara gör fel" "Jag tycker att det var jättebra gjort!" "Nej det blev fel..". Tillslut tröttnar även han på att försöka vilket leder till att han blir irriterad, jag får panik och gråter ännu mer och ja..
Min familj vill jag inte dra in i detta. Jag vill att de ska tro att jag mår jättebra för jag vill bespara dem all oro. Och jag borde må bra! Jag har en sambo, som jag är förlovad med, som älskar mig och jag älskar honom över allt annat. Vi har en helt okej lägenhet (förvisso hyres) som vi trivs bra i. Jag har jobb, körkort, bil, bra dator och en hobby. Men likt förbannat mår jag inte bra..
Jag har fantastiska kollegor (det enda som är bra med den här arbetsplatsen) som stöttar mig. Min sambo stöttar mig men kör med "tough love", han daltar inte så att säga. Jag har också vänner, som jag sällan träffar, men som finns där om jag behöver prata. Jag har dock funderat på att gå till en psykolog och reda ut lite saker..

 

[sky_fly]

Sv: Vad ska jag göra? :/

Har du provat söka till Astra eller Scania? Dom är ju storföretag och tar ofta in personal som inte har utbildning inom yrket. Det kanske inte är ett drömjobb men det är bra sätt att bryta upp vardagen och komma in i nya friska hjulspår.

Jag har min pv i Södertälje så släng iväg ett PM om du känner för att hänga någon dag då jag är där rätt ofta och helt ensam i veckorna när han är på jobbet. Är ni sugna på fest så drar du med dig sambon och ansluter er till oss då vi hittar på både humle och dumle.

 

[Jossan_92]

Sv: Vad ska jag göra? :/

Ska nog ta och kolla lite mer på det! Har funderat på att läsa till konditor eller något sådant.. Men det finns så många saker som verkar roliga att läsa så det är svårt att välja
Det jag är rädd för är att jag ska börja plugga, få skulder hos CSN och sedan kollapsa och inte orka plugga klart. Då var ju allt helt i onödan :/

Har inte stenkoll, men jag tror att du kan bli sjukskriven även som student...? Och sen finns även möjlighet till studieuppehåll om du läst visst mycket o.s.v så man är inte låst till att plugga i ett sträck på samma sätt som gymnasiet Du måste inte heller läsa på helfart om inte det funkar för dig, läser just nu universitet och har insett hur mycket smidigare det är på den här nivån jämfört med gymnasiet.

Haka inte upp dig för mycket på CSN-lånet, så länge du inte läser 4-6år så blir det ingen enorm skuld och räntan hos CSN är så otroligt låg, i nuläget ungefär 1,2%. Ja, det är ett lån och därmed en skuld, men en så mycket bättre skuld än t.ex ett billån. Det här blir något du har nytta av resten av livet och kan som sagt vara en väg för dig till ett arbete du trivs med utan att du behöver krascha totalt på vägen dit
Kom också ihåg att det finns en hel del lagstiftning kring tjänstledigt och studier som bl.a innebär att din arbetsgivare har svårt att neka dig ledigt för studier och ett väldigt stark skydd mot att bli uppsagd pga att du studerar

 

[millifjoris]

Sv: Vad ska jag göra? :/

Det var Scania jag sökte till Och jo, det hade nog varit ett drömjobb. Drömlön iaf :/

Men gud! Tack!
Hah, den dag jag lyckas släpa med honom på fest ja då flyger nog grisar också :P Han festar gärna, men med sina kompisar. Inte okänt folk. Jag vet inte varför faktiskt för baserat på vad han berättat var han ett riktigt litet partydjur en gång i tiden.. :O

 

[millifjoris]

Sv: Vad ska jag göra? :/

Vad läser du för något på Universitetet? Om jag får fråga

Tror nog att min arbetsgivare skulle kunna hitta någon anledning att säga upp mig. Han är ruggigt smart när det gäller vissa saker. Å andra sidan sparkar han inte gärna folk.. han ser hellre till att de mobbas ut och säger upp sig själva -.-

 

[sky_fly]

Sv: Vad ska jag göra? :/

Att Scania inte behöver folk är som att säga att vi inte behöver andas. Min pojkvän jobbar där och i princip alla spyr galla över personalbristen. Övertid x antal dagar i månaden och dom hinner knappt fjärta under dagarna.
Men dom vill ha högre produktion till en minimal kostnad och tyvärr så får personalen lida för det och slita som djur.
Tycker du ska försöka ligga på lite där, för att dömma av hur min pv pratar så ändrar dom om takten (eller vad nu han säger, jag har slutat lyssna ) lite då och då samt anställer en himla massa bemanningsanställda i omgångar.

Då får du se till att bjuda med antingen mig och/eller min pv så är vi inte okända och sedan utöka umgänget!
Nej men du får mer än gärna höra av dig så kan vi hitta på något roligt. Jag skulle gärna ha någon egen vän i staden.

 

[millifjoris]

Sv: Vad ska jag göra? :/

Tydligen skulle de dra ner på produktionstempot och möblera om lite bland personalen som är inhyrd och då skulle de inte ta in några utomstående. Hon skulle dock behålla mig "i pipen" inför framtida rekryteringar så lite positivt är det iaf. Sen är det nog olika på olika avdelningar hur mycket det är att göra och hur stressigt det är

 

[ASKAPLASKA]

Sv: Vad ska jag göra? :/

Som jag förstår så gör du inte så mycket på din fritid mer än att sitta framför datorn?
Tränar du något?
Du skriver ju i ett hästforum så du kanske är hästintresserad, medryttare, ridskola?
Jag är en sån där hurtbulle som tror att många lättare psykiska åkommor som t ex nedstämdhet och oförmågan att ta ta i saker kan avhjälpas med fysisk aktivitet.
Jag förstår verkligen din sorg över din vovve, att mista sin vän är gräsligt men du har inte funderat på att skaffa en ny? Djur brukar ha en läkande effekt för många och du kan träffa andra hundmänniskor och gå roliga kurser ihop med din kompis.

 

[millifjoris]

Sv: Vad ska jag göra? :/

Jo det stämmer. Det är datorn som gäller i princip. Tränade förut men har svårt att hitta någon slags motivation till det. Trist att träna ensam, kanske kan övertala sambon med lite tur.
Hästintresserad är jag! Skulle rida på ridskola om jag hade råd. Letar medryttarhäst och har faktiskt varit och provridit en i helgen, väntar på besked. Dock hjälper det bara de dagar då jag är i stallet, resten av dagarna är det same old, same old.

Jag skulle skaffa hund om jag hade förutsättningarna. Den vi förlorade var familjens och bodde hos föräldrarna som inte är sugna på en ny i dagsläget. Jag själv bor i lägenhet och har varken plats eller råd att ha en hund i dagsläget. Helst vill jag bo i hus när jag skaffar min första egna hund Som tur är har jag katten att gosa med när det kniper. Jag har turen att ha en sådan där katt som är nöjd bara man petar på henne och mer än gärna myser i timmar.

 

[Jossan_92]

Sv: Vad ska jag göra? :/

Vad läser du för något på Universitetet? Om jag får fråga

Tror nog att min arbetsgivare skulle kunna hitta någon anledning att säga upp mig. Han är ruggigt smart när det gäller vissa saker. Å andra sidan sparkar han inte gärna folk.. han ser hellre till att de mobbas ut och säger upp sig själva -.-

Jag läser till civilekonom i Karlstad och har en jäkla massa tid kvar

Damn, läste ju en tråd häromdagen här där dom diskuterade just tjänstledigt för studier och vad som gäller då...ska se om jag kommer på vilken tråd det var

 

[millifjoris]

Sv: Vad ska jag göra? :/

Oj. Siffror och sådant där spännande alltså? Min förra chef är civilekonom och skrattade alltid när jag skulle försöka räkna ut något själv. Matte är alltså inte min starka sida, alls X3 Dock kan jag tänka mig att det är en väldigt bra utbildning!

 

[Jossan_92]

Sv: Vad ska jag göra? :/

Oj. Siffror och sådant där spännande alltså? Min förra chef är civilekonom och skrattade alltid när jag skulle försöka räkna ut något själv. Matte är alltså inte min starka sida, alls X3 Dock kan jag tänka mig att det är en väldigt bra utbildning!

Inte bara siffror, första kursen(Företagsekonomi A) innehåller Extern redovisning, Ekonomistyrning som är mer räknekurser men också Organsiation & Marknadsföring som är mer teoretiska och även dom intressanta(inte veckan innan tenta dock )
Ekonomiutbidningen handlar både om att förstå siffrorna men också att få förståelse för hur det att vara chef/leda grupper
Jag valde den här utb bl.a för att jag ville få mer förståelse för hur ett företag funkar

 

[Silkisif]

Sv: Vad ska jag göra? :/

Man behöver inte vara världsbäst på huvudräkning bara för att det man läser handlar om siffror.
Jag läser teknisk fysik (=bara matte i 2 år + 3 år fysik/data/annat) och jag kan inte sjuans multiplikationstabell..


Jag tycker att du borde söka MÅNGA jobb, surfa på jobbsidor på nätet, be att få hjälp på af med att skriva ett bra CV. Eventuellt om du kan tänka dig att jobba på bemanningsföretag? De brukar sluka folk.
Jag fick ett jobb på Försvarsmakten via Proffice, det slutade med att jag fick anställning på FM. Innan jag hamnade där var jag telefonist på DHL, det var tufft! Efter en timme fick jag ta emot samtal från klagande kunder själv. Hela dagarna gick åt att lyssna på folk som undrade hur jag kunde sova på nätterna. Chefen var tyst och sa varken bu eller bä, men det kändes som att hon hatade en. Hon hälsade aldrig på mig, inte ens första dagen. Bland kollegorna fanns det några som fick dagarna att passera, och det fanns andra som tisslade och tasslade sinsemellan, men bara sa det absolut nödvändigaste till oss andra. De bossade rätt friskt. Var hemifrån mellan 5.30-18.30, därefter simmade jag för att rensa tankarna och var hemma ca 21. Varje dag i en hel månad, jag mådde urkasst!

Jobbiga perioder går över, om man gör något för att bryta trenden!! Så även om du inte fick det där drömjobbet, sök nya! Världen går inte under för att du inte fick just det jobbet. Vem vet, chefen och kollegorna kanske hade varit gräsliga? Nu kanske du får världens underbaraste jobb, för att du "missade" den "stora chansen"?

 

[Lillelorden]

Sv: Vad ska jag göra? :/

Hej!

Utifrån vad du skriver så låter det som om du mår väldigt dåligt. Det skriver du ju själv också, att du mått dåligt länge och känner dig dålig på flera olika vis. När du mår dåligt redan från början har du alltid sämre förutsättningar att hantera motgångar som till exempel på jobbet, hundens bortgång (jag beklagar!) och allt ifrån små saker i vardagen till stora kan kännas som om "allt är emot dig". Jag får lite känslan av att du känner så?

Jag tror absolut att ett byte av jobb skulle kunna göra under för dig, men inte att det nödvändigtvis är prio ett. Jag tycker att du ska söka dig till närmsta vårdcentral och tala om för läkaren hur du känner, berätta om katastroftänket, de negativa tankebanorna, att du är introvert och din syn på dig själv. Kanske kan du få någon form av diagnos (det låter lite som en mildare depression i mina öron) och en samtalskontakt. Om du berättar om hur negativt jobbet påverkar ditt mående ytterligare kanske du blir sjukskriven.

Detta löser inte dina problem, men det ger dig en liten nystart och en chans att långsamt börja jobba med de verktyg du får av läkare/terapeut för att må bättre i dig själv. Får du dessutom "på papper" hur du mår så blir det lättare att förklara för omvärlden varför du fungerar som du gör, jag tänker framförallt på din sambo som verkar ha väldigt liten förståelse för ditt mående.

Ju bättre du mår desto lättare blir det att se ljusare på framtiden, att känna lust till att plugga igen och tro på att du kan, eller kraft att söka fler nya jobb och byta bana. När du mår bättre får du bättre självkänsla och kanske klarar av att träffa människor igen och bryta lite med datorn. Kanske kan du kombinera de tu genom en buketräff där du bor?