För ungefär ett halvår sen sa jag ett sista hejdå till min dåvarande medryttarhäst. Det var pga att hon både haltade och hade ont o ryggen. Märkte tydligt i ridningen då hon hade väldigt svårt att bära sig i vissa varv och gångarter att något inte stämde med ryggen.
Jag informerade ägaren varje gång jag tyckte att något kändes konstigt med hästen. Men hästen var tyvärr oförsäkrad så ägaren ville inte ta hästen till veterinären och kolla vad felet var. Inte ens när hon haltade. Och jag var då bara 14 år och kunde inte ta henne till veterinären själv.
Därför blev jag tvungen att sluta rida henne, för hennes bästa. Ville inte förvärra om det nu var någonting. Det jobbigaste beslutet jag tagit i hela mitt liv.
Ägaren sa att det kan vara så att hon har kissing Spines, hennes mamma hade nämligen det. Det fick jag reda på efter 1,5 år. I 1,5 år hade jag gått och fäst mig vid en så underbar häst och blivit puschad av ägaren att fortsätta träna och tävla trots att hon visste om allt..
Nu efter ca ett halvår har jag fått reda på att en ny tjej har börjat rida hästen. Jag är 100 % säker på att hästen inte blivit uppkollad av veterinär.
Den här ägaren har haft ganska många medryttare genom åren och alla har efter att dom slutat fått komma och hälsa på hästarna igen. Jag har frågat ägaren ett antal gånger men får antingen ett nej eller inget svar alls. Jag får alltså inte träffa min hjärtehäst längre..
Jag vet inte hur jag ska bära mig åt i detta läge. Jag vet ju att min gamla medryttarhäst blir riden trots att hon upprepade gånger varit halt utan behandling, förmodligen har kissing Spines, men ingen veterinär har kollat på henne så dom vet ju inte hur allvarligt det är.
Har ni förmycket fritid kan ni ju läsa mina gamla trådar och få en inblick i hur det har sett ut. Dock var ju jag så pantad så jag inte ville inse först att hon faktist var skadad.
Hur skulle ni gjort i detta läge, veta om att eran hjärtehäst förmodligen inte mådde bra.
Tycker bara att det är så sjukt fruktansvärt jobbigt. De flesta har väl säkert gått igenom att förlora sin bästa vän. Men att veta att hon kanske lider är värre än om hon hade sprungit på de evigt gröna ängarna. Där är våra fina hästar iallafall helt smärtfria.
Jag informerade ägaren varje gång jag tyckte att något kändes konstigt med hästen. Men hästen var tyvärr oförsäkrad så ägaren ville inte ta hästen till veterinären och kolla vad felet var. Inte ens när hon haltade. Och jag var då bara 14 år och kunde inte ta henne till veterinären själv.
Därför blev jag tvungen att sluta rida henne, för hennes bästa. Ville inte förvärra om det nu var någonting. Det jobbigaste beslutet jag tagit i hela mitt liv.
Ägaren sa att det kan vara så att hon har kissing Spines, hennes mamma hade nämligen det. Det fick jag reda på efter 1,5 år. I 1,5 år hade jag gått och fäst mig vid en så underbar häst och blivit puschad av ägaren att fortsätta träna och tävla trots att hon visste om allt..
Nu efter ca ett halvår har jag fått reda på att en ny tjej har börjat rida hästen. Jag är 100 % säker på att hästen inte blivit uppkollad av veterinär.
Den här ägaren har haft ganska många medryttare genom åren och alla har efter att dom slutat fått komma och hälsa på hästarna igen. Jag har frågat ägaren ett antal gånger men får antingen ett nej eller inget svar alls. Jag får alltså inte träffa min hjärtehäst längre..
Jag vet inte hur jag ska bära mig åt i detta läge. Jag vet ju att min gamla medryttarhäst blir riden trots att hon upprepade gånger varit halt utan behandling, förmodligen har kissing Spines, men ingen veterinär har kollat på henne så dom vet ju inte hur allvarligt det är.
Har ni förmycket fritid kan ni ju läsa mina gamla trådar och få en inblick i hur det har sett ut. Dock var ju jag så pantad så jag inte ville inse först att hon faktist var skadad.
Hur skulle ni gjort i detta läge, veta om att eran hjärtehäst förmodligen inte mådde bra.
Tycker bara att det är så sjukt fruktansvärt jobbigt. De flesta har väl säkert gått igenom att förlora sin bästa vän. Men att veta att hon kanske lider är värre än om hon hade sprungit på de evigt gröna ängarna. Där är våra fina hästar iallafall helt smärtfria.
